Furusund-Herräng, Tisdag 10 augusti

Gästhamnen i Furusund, med Frida längst ut

Idag är vinden sydvästlig, och vi ska åt nord-nordost på ett ungefär. Det verkar inte helt fel. Inte heller att det går att köpa nybakt bröd i hamnkontoret/caféet. Jag fyller på bensin på macken, även om det egentligen inte behövs. Vi kommer iväg vid 10-tiden, och kan sätta segel med ens. Vi ska gå upp mot Kappellskär och vidare upp genom Lidöfjärden, Björköfjärden, Bagghusfjärden och Väddökanal.

Leker ett ögonblick med tanken att gå på utsidan Väddö istället, men det blir väldigt lång omväg. Dessutom måste vi då, eftersom någon behagat bygga så låga broar mellan öarna, ta oss inte bara norr om Väddö utan även förbi Fogdö och Singö och sedan vända ner i Singöfjärden för att komma till Herräng. Att gå på utsidan Väddö betyder förmodligen att det blir en övernattning till, i Grisslehamn, östra hamnen. Och Johannes vill hem till sin säng. Fridas koj är inte riktigt tillräckligt lång för honom. Fånigt nog upptäcker han senare denna sista dag, att kojerna är olika långa, och att han som är nästan decimetern längre än jag har den kortare…

Den här dagen kan vi segla i princip hela vägen. I fjärdarna friskar det i så det räcker till. Jag släcker faktiskt storskotet en aning. 6-7 knop i halvvind räcker fint för mig, och det kommer rejäla kastbyar när man passerar någon öppning, vik eller bukt. Jag tänker också på mitt egenhändigt reparerade roder. Det känns när man sitter vid rodret att den här seglingen frestar på, och att här gäller det att lagningen är stark nog… Men den måste ju testas, och något annat sätt än att segla och se om det håller kan jag inte komma på.

Vi har ett nödroder med oss, som jag tillverkade ifall det skulle gå åt helsike med det lagade rodret. Nödrodret som är gjort av ett hyllplan från IKEA, har absurt lång hjärtstock för att kunna fästas i badbryggan och i akterpulpiten som ett utanpåliggande roder. Fridas eget är ju innanpåliggande. Nu är det ju bara den lilla saken att badbrygga och akterpulpit är ganska upptagna med att leka utombordarfäste, så riktigt hur det skulle fungera för den händelse vi behöver ta till nödrodret vet jag inte.

Det är fler seglare ute och jag ser att de också tar det litet lugnt. Någon väljer vägen närmare land för att inte ligga mitt i fjärden, där vinden ger mest vind i seglen. Någon går för enbart genua. Själva har vi satt både genua och storsegel, men när jag avlöser Johannes vid rodret lägger jag också kursen litet längre åt väster, för att slippa de värsta byarna. 5-8 m/s sa de att det skulle blåsa under dagen… När det friskar i här ute lär det vara en bit över 10.

Vi passerar Gräskö, där en kompis till Johannes har sommarställe. Kanske kan vi segla dit och hälsa på någon gång. Om inte i sommar, så nästa sommar. Johannes fotograferar. Dagen artar sig ytterligare. Inte bara att vi får stadig vind med passande riktning. Det verkar som att vi lämnar gråvädret bakom oss, också. Och när vi inom kort passerar Kapellskär slipper vi finlandsfärjorna. Där styr de äntligen ut mot Ålandshav och låter oss skärgårdsseglare vara ifred.

Det känns litet tråkigt att behöva gå in i Väddö kanal. Slut på segling, tänker vi när vi närmar oss Bagghusbron och tar ner seglen. Jag anropar brovakten, som verkar drivas av någon sorts folkbildningsiver och förhör mig på vad ljussignalerna vid bron betyder. Rött är ju inte så svårt. Rött och blinkande vitt betyder att öppning ör begärd, så då ska man inte störa brovakten. Men sen kommer kuggfrågan – vad grönt ljus betyder. Jag anar kuggisen och säger att jag inte åker förrän det är grönt. ”Neeej”, säger brovakten. ”Vi har inte trafikljus på sjön. Grönt betyder att klaffen är helt öppen. Men man åker på eget omdöme och ansvar när man vill, oavsett vilken eller vilka lampor som lyser.” Jag bryr mig inte om att upplysa om att jag faktiskt inte svarat att man inte får åka innan det lyser grönt, utan bara att jag inte åker förrän då. Brovakter ska man nog inte tjafsa med. Man kan ju vilja passera deras bro någon mer gång.

En liten fyr i Väddö kanal

Efter Bagghusbron är det en smal kanal upp till Älmstabron, så det är bara att puttra för snurra. Det är litet mysigt, faktiskt. Det är inte ofta man är så nära skog, betesmarker och ängar när man seglar. Man skulle kunna lägga till vid sidan av kanalen och plocka litet blommor. En ko står en bit ut i kanalen och bligar på förbipasserande båtar. Vi bligar tillbaka. Vi når Älmstabron en kvart för sent för att hinna till broöppningen halvtimmen efter Bagghusbron. Det finns en brygga att lägga till vid, så vi lägger oss där och plockar fram te, bröd, ägg, ost och grönsaker. Det gör gott.

I väntan på öppning av Älmstabron

Efter att vi passerat Älmstabron visar det sig att kanalen vidgar sig så pass att vi får vind igen. Visserligen kan vi inte stänga av motorn, men väl sätta genuan som draghjälp. Helt klart kommer vi utan problem att nå Herräng innan det blir mörkt, så jag ringer till Daniel som varit stand by med bilen, och säger att jag gissar på att vi är i Herräng vid niotiden. Han lovar att ge sig iväg med en gång.

När vi kommer ut ur Väddö kanal i höjd med kanalen in mot Grisslehamn kan vi stänga av motorn och sätta storen för en riktigt skön avslutning på färden. Det är någon timme till solnedgång och vi seglar med ljuset i ögonen då solen står lågt på himlen, lätt beslöjad av ett finvädersdis.

Nu är det dags att sätta storseglet, vika av litet västerut
och påbörja den sista etappen

Vi har varit litet tveksamma om det skulle fungera att segla när vi tagit av mera västerut för den sista etappen. Jag vet att vindöägare säger att de inte tar höjd så bra, men allt beror ju på vad man jämför med, och Johannes som sitter vid rodret den här sista etappen säger att han tycker att det går riktigt undan för att vara i motvind.

Vi är överens om att vi är nöjda med vår resa tillsammans, och att det känns fint ändå, att sista dagen blev så lyckad, med både vind i seglen och sol i ögonen.