Herräng - Grisslehamn, tisdag 17 augusti

Det blåser fortfarande för mycket, så det blir vackert att gå för motor, men vi kommer inte iväg förrän efter lunch. Vet inte riktigt vad tiden går åt till. En massa småfix antar jag. Bl. a fåfänga försök att göra något åt att rorkulten glappar. Jag tror det blev bara värre.


Efter lunch plockar vi snabbt i ordning för att komma iväg. Har litet problem med att komma ut. Det är trångt mellan bryggorna och vinden vill trycka Fridas för bort från öppningen mellan bryggorna och in mot land. När jag drar på gas hinner vi inte få styrfart förrän vi kört in mellan bommarna med nosen mot bryggan igen -  alternativt brakat in i aktern på någon annan stackars båt. Jag springer med båtshaken farm och tillbaka mellan sittbrunnen och fören, för att försöka styra upp oss och se till att vi inte ställer till med allt för stor katastrof. Tredje försöket lyckas jag få henne rätt så jag kan lägga i växeln och dra på gas.

Petra kommer upp i sittbrunnen när vi taxar ut ur hamnen. Hon jublar över dieselns sköna dunkande. Precis som hon hade föreställt sig att det skulle låta! Det är skönt att gå med inombordaren istället för snurran. Inte för att man kan köra så väldigt mycket fortare. 3-4 knop med behagligt varvtal på motorn. 5 knop om man drar på litet. Men det känns ändå att det är en helt annan kraft och stadga i det hela...

En av alla lediga bojar

Herräng-Grisslehamn går på ett par timmar, bara. Det är nästan tomt i gästhamnen när vi kommer in, och det är jag tacksam för. Bara att fånga upp en lämplig boj med haken i aktertampen och låta fören sakta glida in mot bryggan. Annat var det i juli, när vi var här med Yrsa. Då var det trångt om saligheten. Jag är tacksam för att ha så mycket mer manöverutrymme den här gången.

På motsidan bryggan ligger en vacker och välvårdad Vindö 32, som jag inte kan låta bli att beundra när jag går för att betala hamnavgiften. Ägaren tittar ut ur ruffen just som jag går förbi, så jag säger några uppskattande ord. Han känner faktiskt inte igen att Frida också är en Vindö. Skillnaden mellan 30 och 32 är ändå inte stor, och består mest i rondör (32 är betydligt bredare än 30).

Viss besvikelse utbryter, och näst intill myteri på Frida, när vi förstår att pub/restaurant i gästhamnen stängt för säsongen. När vi var här i juli hade de en pub med helt OK grillbuffé alldeles vid bryggan. Vi hade förstås hoppats på något sådant den här gången också. Nåja, vi har ju vår sittbrunn och vinbox.

Vi sitter i sittbrunnen och pratar när en enorm segelbåt - en Bavaria 50 -  glider in i hamnen. Plötsligt brakar det till bakom oss. De har gått rätt på ett grund man måste runda innan angöringsbojarna. De gick sakta så inget farligt har hänt, och de slår lugnt back, gör en lov och kommer tillbaka, den här gången med mer marginal till grundet. Får senare veta att båten går 2,20 m djupt. Frida går 1,40.

En norrman som spatserar ut på bryggan bjuds över på ett glas rödvin. Björn, från Mo i Rana, har engång seglat från nordnorge runt hela kusten och upp till Härnösand, berättar han. Det tog tre säsonger. Han ställde upp båten på olika ställen i Sverige under vintrarna. Nu har han husbil och bor på campingplatsen.

Tidigare ägares fuskverk

Så småningom kojar vi. Jag vaknar under natten av regn, och segar mig upp för att spänna kapellet över sittbrunnen. Förpiksluckan läcker, märker jag. Förre ägaren har gjort sitt vanliga fuskverk och tejpat sprickorna i luckan med papperstejp… Jag hittar en IKEA-kasse att trä över luckan. Det hjälper något och får duga för tillfället.