 |
| I mitt tycke mest prisvärda whiskyn Passar fint som night cap |
Det blåser rätt friskt när vi kommer ut till Herräng sådär vid halv åtta på kvällen, men SMHI har lovat måttligare vindar till måndag, så vi har gott hopp. Petra parkerar sig på restauranten med en öl, medan jag ägnar den närmaste timmen åt att stuva ner vår packning i Frida.
Eftersom jag - som framgår av tidigare inlägg - tillsammans med Johannes redan tidigare under semestern gjort en resa med Frida, finns redan mycket på plats och det är det i stort sett bara mat och kläder att packa, så det går undan rätt bra att få nödtorftig ordning, och snart kan jag gå och ansluta till Petra på uteserveringen.
Eftersom jag - som framgår av tidigare inlägg - tillsammans med Johannes redan tidigare under semestern gjort en resa med Frida, finns redan mycket på plats och det är det i stort sett bara mat och kläder att packa, så det går undan rätt bra att få nödtorftig ordning, och snart kan jag gå och ansluta till Petra på uteserveringen.
På restauranten har de knappt haft några kunder alls under dagen, så de har redan stängt köket, men en öl och en nachotallrik kan de ordna. Vi sitter ute. Det blåser visserligen friskt ännu sent på kvällen, men det är ändå riktigt varmt och skönt i luften.
Vi tar oss till Frida för en ”night cap” i sittbrunnen innan vi kojar. Vinden viner i master och stag, fallen piskar mot alu-masterna som ger ljud ifrån sig som från klockor. Om det inte lugnar sig betydligt vet jag inte om jag vill ge mig ut i morgon...
 |
| Solnedgång bakom masterna |
1 kommentar:
Idag fick jag äntligen träffa Frida, den (av Martin) så omtalade och olycksförföljda ”nya” som vi köpte i november 2009 av Mr Vegefors. När jag först fick se henne på bryggan i Herräng bredvid vår lilla Yrsa utbrast jag förvånad: Men hon är ju alldeles blå! Ja, blå är hon på utsidan men trä är hon på insidan i sittbrunnen och inne i ruffen.
När jag tagit mig ombord relativt lätt och kom in och tittade hade det redan blivit ganska mörkt såg jag förskräckt ner i ruffen : ”Men det är ju inget golv!” I mörkret såg det ut som att trappan ledde rakt ner till botten och att det bara fanns soffor på golvet och små centimeterbreda lister att balansera på. Martin fick visa mig att han kunde gå på ”tomrummet” mellan sofforna, så jag balanserade skakigt ner för två höga trappsteg med käppens hjälp och ställde mig modigt på tomrummet – som nu såg ut som halvt genomskinliga skivor av glas eller plast. Sen förändrades min förnimmelse av golvet igen till att det bestod av svarta speglande skivor när jag insåg att de höll att gå på.
Senare skulle jag upptäcka att golvet bestod av vanliga ljusbruna träskivor.
Skicka en kommentar