Sigtuna-Stockholm, Söndag 8 augusti

Det är grått och småregnigt när vi vaknar, men fortfarande varmt i luften. Jag har länge hört någonting trippa omkring på rufftaket. Jag kikar ut genom fönstret och ser en massa små svalor som hoppar omkring på intilliggande båtar, och som sitter i rader på angöringslinor och på bojarnas öglor.


Under frukosten bestämmer jag att vi ska ta en taxi till macken och åtminstone fyller upp den femlitersdunk vi har. Frågar i mannen caféet efter numret till taxi och får det, men när han ser bensindunken i min hand undrar han om vi verkligen ska ta taxi, det är ju bara en kort promenad. Såå kort visar den sig inte vara, men helt OK. Och minsann, där finns en butik med en hel hylla full av bränsledunkar! Tandkräm och ny tandborste kan man också köpa + en massa annat som vi inte köper.

Med 15 liter bensin i dunkar travar vi tillbaks till gästhamnen och gör klart för att komma vidare, först till Stäket där en fällbro väntar igen och så vidare ner mot Stockholm dit vi väl ska kunna ta oss i dag i alla fall. Himlen är jämngrå och regnet hänger i luften, men vi klarar oss undan.

Vid Stäket väntar ett par båtar på broöppning, och fler lägger sig i kö efter oss. Här förlöper allt utan missöden. Jag har kortat tamparna till jollen så att de inte ska kunna trassla in sig i propellern igen. Precis när vi lämnar Stäket hör jag någon ropa bakom oss: ”Vad hände i Erikssund?” Det är mannen med båten som låg framför oss när vi kom till Erikssundsbron! Jag ropar tillbaka att vi hade fått en tamp i propellern.

Idag är det heller ingen vind att tala om. I Görväln och Lövstafjärden ser vi många som gör tappra seglingsförsök, men det ser nästan ut som om de ankrat med seglen uppe. De ligger helt still. Bara då och då kommer en matt fläkt och ger för en kort stund litet liv åt seglen. Vi kör med snurran och låter seglen sitta uppe för att vid de sällsynta ögonblicken ge den lilla extraskjuts de kan, men när vi slinker in i kanalen öster om Lovön fyller de inte längre någon funktion alls.

Vi går in mot Stockholm

Det är intressant att ta sig genom Stockholm vattenvägen. Man ser allt från ett håll man aldrig ser det annars hur man än färdas, och det är svårt att föreställa sig att det är samma Stockholm man ser. Att det är så mycket vatten och så många båtar! Många flotta villor med egen brygga, men också flerfamiljshus – säkert oerhört dyra bostadsrätter – alldeles nere vid vattnet med tillhörande bryggplatser. Och andra sträckor industriområden med rostiga farkoster lagda vid förfallna kajer.

Man kan tyvärr inte åka genom Riddarfjärden. Där är broarna för låga, utan efter Stora Essingen får man vika ner i Liljeholmsviken och gå vägen genom Hammarbyslussen. Hur det är att ta sig genom slussar har man ju hört skräckhistorier om, att det innanför slussportarna blir en kokande häxkittel och att det forsande vattnet vill krossa skrovet mot slussens kanter, eller att man vid slussning nedströms riskerar att bli hängande i angöringstamparna, som då strax naturligtvis går av och släpper en handlöst ner mot vattenytan långt där nere… Jag säger till slussvakten att jag aldrig slussat förr och är litet nervös. Han tar betalt (150:-) och säger att det är så liten nivåskillnad att jag knappt kommer att märka någonting alls. Han har litet problem med sin kvittomaskin, så jag säger att jag klarar mig bra utan kvitto, och då säger han att, vad bra då kan ni åka då. Nej, jag hade inte märkt någonting!

Strax efter slussen kommer man till Danviksbron. 10,8 meter fri höjd. Hur högt över havet sträcker sig Fridas mast? Ingen aning. Säljaren hade visserligen sagt att den enda broöppning man behövde vänta på var vid Stäket, men då hade han ju uppenbarligen glömt Erikssundsbron, så hur mycket kan vi lita på honom? Vad var det lägsta vi har gått under hittills… 11,7 meter, var det så? Men hur god marginal hade vi? Det är faktiskt omöjligt att avgöra där nerifrån!

Jag är inte beredd att chansa. Har gjort det med Yrsa en gång - sakta sakta puttrat fram mot en bro som vi kanske kanske skulle komma under, lagt ur växeln och låtit henne nästintill stillastående glida fram med masttoppen mot brospannet som visade sig vara fåniga c:a 15 cm för lågt, varvid jag lade i backen och drog på gasen, så vi hade bara nuddat med masttoppen mot kanten på brospannet. Men det var med Yrsa, det. Hon väger väl knappt hälften av vad Frida gör, och reagerar direkt på aktersnurran. Frida med sina 3,5 ton har en annan tröghet och tar litet tid på sig innan ett backslag på snurran gör någon verkan på hennes framfart. Vågar inte motsvarande manöver med henne.

Så vi lägger oss snällt vid sidan av kanalen och väntar på öppning. Under tiden passar jag på att ringa Navishamnen för att kolla om det finns plats. Navishamnen har ingen egentlig gästhamn, utan det är navigationssällskapets medlemmar som ställer sina egna platser till förfogande när de är ute med sina båtar. Det är inga problem får jag veta. Bara att ta en plats som inte är rödmarkerad. Glömmer fråga vari rödmarkeringen består, men det visar sig väl.

Navishamnen ligger på Djurgården så efter Danvikstull är det bara att korsa Saltsjön, så är man framme. Vi hittar en plats i utkanten av en lättillgänglig brygga, där jag fångar en boj i aktern medan Johannes ser till att vi får fören intill bryggan. Alldeles proffsigt och sjömansmässigt såg det antagligen inte ut, men det är helt i sin ordning, för det var inte det heller. Måste, apropå det, lära Johannes att slå vettiga knopar. Ska ett dubbelt halvslag vara så svårt?

Navishamnen tar 250:- och det får väl anses OK för att befinna sig i den smeten. Skansen och Grönan på en kort promenads avstånd. När vi fått båten ordentligt angjord och betalat avgift får vi en whisky att trösta oss med tills maten är klar. Potatis, ägg och rökt sik. Det smakar gudomligt så hungriga som vi är. Eftersom det passar bättre med öl än med vin till anrättningen inser vi att vi behöver mer folköl, för det dricker vi gärna en eller ett par under färden. Det både släcker törsten (det är ju så varmt!) och mättar litet.

Navishamnen på Djurgården