Recension av en vän

I går hamnade jag på konsert med David Book Stockman, en gammal och mycket god vän till mig. Vi umgicks en period på nittiotalet, och har numera bara sporadisk kontakt via sociala medier, ni vet hur livet är... men vänskapen finns där ännu. Efter femton år av tystnad, enligt honom själv, tog han nu plats på scenen igen. De femton åren hade han använt väl. Jag kunde inte låta bli en recension... För att hålla undan vår personliga relation har den blivit litet högtravande:

”Litet konstigt, kanske man kan tycka, att en gitarrkille hade en klaviaturspelare som främsta hjälte...” yttrade David Book Stockman innan han öppnade sin solokonsert med ett instrumentalt stycke tillägnat Jon Lord. Det resonanta gitarrspelet tillsammans med uppenbar förkärlek för borduntoner gav faktiskt inte så litet orgelkänsla åt stycket som var ganska kort och bestod av några upprepade figurer och löpningar.

I vad mån det återspeglade någonting av Jon Lords stil kan jag inte yttra mig om, men stycket var intressant nog att tåla framförandet som - så vitt jag uppfattade det - i princip två identiskt upprepade verser. För förstagångslyssnaren var det närmast en fördel, men för upprepad lyssning tror jag inte det skulle skada med en vers eller ett stick som litet mer varierade de teman stycket var byggt på.

Ytterligare ett instrumentalt stycke, Sommarvals, följde. David gav en bild av vad stycket representerade för honom: att ligga i solen på klipporna vid Öregrund och tänka på ingenting alls, men lämnade åt publiken att öppna sig för vilka egna tankar och föreställningar som dök upp. Stycket som byggde på stämningsfulla klanger gav mig fortsatta associationer till hav och klippor. Lasse Hollmers Skär dök som en referens, och påminde mig om att här satt en gitarr- och baskille som hade en dragspelare (och förvisso diverse klaviaturer) som sin största hjälte. Så David kanske inte är så ovanlig i att ha en hjälte med ett helt annat huvudinstrument.

Intressant att se en gitarrist spela stålsträngat med teknik så influerad av den klassiska gitarrens. Men fingerspelet till trots var anslaget distinkt med rejäl stuns. Kanske fanns en del elektroniskt trolleri i den svarta box David pillade med mellan låtarna, men ändå... anslagen satt definitivt där de skulle.

Konserten fortsatte med ett antal... visor får jag nog kalla dem. Livsfilosofiska texter, bitvis med både humor och kritisk udd. Jag försökte komma underfund om var inspirationskällorna fanns... Cornelis, säkerligen, men kanske också att en Lars Demian spökar någonstans i bakgrunden. Samtidigt tyckte jag mig höra en egen mjukare, mer romantisk ton, i Davids texter. Sången var kongenial med texter och melodier, behagligt raspig åt Totta Näslund-hållet eller kanske t.o.m en bit bortom, med dragning åt Tom Waits, men aldrig så att det tonala innehållet gick förlorat.

(Ett intressant exempel på att upphovsmannens tankar med ett stycke kan skilja sig en bra bit från lyssnarens var när David sjöng en vaggvisa där ordet ”lugn” upprepades x antal gånger. Jag skulle bli allt annat än lugn om någon sjöng den för mig eftersom visan för mig kom att förebåda en annalkande katastrof. Detta sagt som reflektion och inte det minsta som kritik.)

Konserten pågick i en timme drygt, och vi i publiken hade nog gärna suttit en halvtimme till, för att få njuta av Davids framförande av sina egna sånger. Det tekniskt drivna och, med något försumbart undantag, fläckfria gitarrspelet var imponerande i sig. Att dessutom samtidigt hålla sången på den nivå David gjorde, inlevelsemässigt, musikaliskt och osvikligt tonsäkert, är för mig närmast en övermänsklig bedrift. (Dessutom åstadkom han ett enkelt men effektivt rytmiskt komp, med hjälp av en bastrummepedal under ena foten och något tamburinartat under den andra...)

Ska jag komma med några anmärkningar är det att texterna inte alltid nådde upp till framförandets höga nivå. De var för all del inte sämre än genomsnittliga texter i genren, så anmärkningen kanske snarare säger något om ackompanjemanget och sången, men jag skulle säga att det är i textmaterialet förbättringspotentialen finns. En del julklappsrim passerade här tack vare det både ärliga och förstklassiga framförandet. (Kanske att extranumret, kvällens enda cover What a wonderful world – lika förtjänstfullt framförd som de egna styckena – bidrog till avslöjandet av just den lilla svagheten.)

Förutom att vässa texterna är ytterligare ett tips från den här coachen är att se över avslutningen av låtarna. Jag upplevde det som att det fanns ett manér att avsluta litet likartat med en förflyttning uppåt mot ett sista ackord högt upp på gitarrhalsen. Men detta sista är en randanmärkning. Det var helt enkelt en strålande konsert David bjöd på, så här 15 år senare.

 Väl hemma kunde jag inte låta bli att gräva fram en CD från 1998. Tied To the Blues. Det är en litet annan David Book än den jag hörde den här kvällen, men så har han ju lagt till ett efternamn sedan dess. I väntan på en produktion med de nya låtarna kommer jag nog att ta fram den skivan emellanåt. Om inte annat för att jag blir glad när jag ser den dedikation David klottrat på mitt ex.

 

Schamanen

Nyss var jag en av tjugotusen som lät sig föras hän av henne. Med bra sikt mot scenen, men ändå väldigt långt ifrån, stod jag och mitt sällskap. Hur var det möjligt att hon spelade och sjöng bara för och till mig?

Hon kan inte ha sett, än mindre lagt märke till min oansenliga gestalt. Ändå: i fågelhamn svepte hon med tunga beslutsamma vingslag tätt över huvudena på folkmassan.

Om de lyft blicken när de kände vingslagen över sina huvuden skulle de kunnat bekräfta vad jag nu säger, men de var förförda av hennes mänskliga gestalt som ännu stod där på scenen, och de var blinda för allt annat.

Hon kryssade på beslutsamma vingar över den månghövdade skaran, vickade på fågelns manér med huvudet för att fokusera än med det ena ögat, än med det andra, och redan innan hennes fågelhamn ens nått fram var hon där och sjöng direkt till mitt hjärta.

Jag var den enda som tillfullo förstod vad hon ville säga, för det hon hade att säga var unikt och exklusivt för mig. Kanske upplevde var och en av de övriga nittontusen niohundranittionio någonting av detsamma. Kanske var vi tjugotusen förenade själar som var och en uppfattade ett och samma budskap unikt riktat till var och en av oss.

Jag vill tro att det var så. Och jag hoppas att var och en av oss - om också bara för ett svindlande hänfört ögonblick, att erinra oss, för att finna tröst och mod och styrka när vi någon gång övermannas av trötthet och uppgivenhet  - lät visheten, djupet, vidden och kraften i hennes budskap flöda genom hela vår varelse.

Det må verka naivt som världen ser ut. Det må vara en dröm innesluten i en dröm. Men visst är så att när vi tror på drömmen, och handlar därefter... Det är då den förvandlas till verklighet.*

*Min mer måttfulla tvilling säger att åtminstone är det en omöjlighet tills vi tror och agerar som om det var möjligt. Den dag vi verkligen och samfällt gör det får vi se vad som kommer ut av det.

Ur en gammal dinosaurus perspektiv

Skrev - kanske litet småelakt - på facebook om att sönerna inte gitte skicka ett kryapådigmess efter att jag messat dem om inställd lunch p.g.a. att jag var sjuk. I den kommunikation som uppstod genom kommentarsfälten insåg jag ganska snabbt att det låg något mer bakom min statusuppdatering.

Det förekommer ganska ofta att det tar ett tag innan jag inser vad som ligger bakom att jag säger/skriver vissa saker. Freudian slips är ju i vår kultur till sin natur pinsamma, men kan ofta vändas i komik. Annat kan man ju alltid omvandla till navelskådande betraktelser. Så här kommer en sådan. (Hur det förhåller sig dinosaurienavlarnas vara eller icke-vara är dock en bland paleontologer stående och infekterad tvist som i det här sammanhanget lämnas åt sidan.)

Jag har emellanåt reagerat och stört mig på att man i den moderna kommunikationen ofta står utan bekräftelse på att meddelanden mottagits, lästs och förståtts. Jag messar för att bekräfta ett möte, eller för att avboka ett möte. Och får inget svar. (Fenomenet förekommer iandra sammanhang också men det är främst i samband med mess-kommunikation jag tycker mig drabbas av det.)

Jag gissar att det är en generationsfråga, och kanske en litet komplex sådan. Om jag i förra seklet och i början av veckan hade skrivit ett (eller tre) pappersbrev, slickat på ett frimärke (eller tre) och släpat mig till någon av de få kvarvarande brevlådorna i närområdet (de är definitivt inte tre), hade jag inte väntat mig något kvitto. Mitt brev skulle de ha i övermorgon, så skulle det ta dem en dag eller två att skriva ett svar, som i bästa fall skulle landa hos mig i början av nästa vecka. Så skulle jag tänka.

Eftersom det var fråga om ett fysiskt brev: papper, med tydlig (om än kanske pikturen i sig litet svårtydbar) text i ett papperkuvert vars framsida jag angett adressatens både namn och postadress, samt kletat på ett med frimärke jag inte bara hållit mellan mina fingrar utan också med tungan avsmakat baksidan på...

Även om svaret dröjer, eller om det kanske inte blir något svar alls tvivlar jag inte på att mitt meddelande inom rimlig tid såväl mottagits som lästs och dessutom sannolikt förståtts (hermeneutikens vindlingar har vi varit inne på i tidigare inlägg, och lär återkomma till, så vi lämnar dem dädan för tillfället)

I den digitala världen är jag inte lika säker. Jag tycker mig vara en rätt modern människa som insett att (mobil)telefonens minsta användningsområde är att faktiskt ringa upp och prata med folk. Men skickar jag ett mess, då förhåller jag mig fortfarande till det som till ett (telefon)samtal. Blir det alldeles tyst i andra änden, då undrar jag om det verkligen finns någon där, om samtalet kanske brutits, eller om jag råkat förolämpa personen i andra änden...

Jag väntar mig inte mycket. Ett "ok" eller en emoticon av lämpligt slag. Det räcker bra. Bara ett kvitto på att mitt meddelande inte försvunnit ut i tomma intet. Är det för mycket begärt, och är jag alldeles ensam om att tycka så här? En sorgligt ensam gammal dinosaurie... Eller finns det fler därute, som upplever det som jag i just den här frågan?

Vi avslutar med och söker tröst i en passande och juste gammal dinosaurielåt:

Power

Helgens "Så mycket bättre" var verkligen inte så mycket bättre, men Bosse Sundström framförde Mr. Juan Carlos, en av mina Nationalteaternfavoriter.

OS i Mexico 1968. Guld- och bronsmedaljörerna på 200 meter, Tommie Smith och Juan Carlos, står på prispallen och höjer nävarna med svarta handskar på. Black Power.

Jag var tio år och det var förmodligen min första  politiska upplevelse. Jag fick gåshud då och jag får det i dag. Det finns de som står upp för sina rättigheter även när det kostar dem personligen. Kanske förstod de inte vad det skulle kosta dem. Ändå: Starkt. Vackert. Beundransvärt! Jag kommer aldrig att glömma det.

Och Ulf Dagebys låt... Stark och så oerhört tragisk. Men alla vi som på olika sätt upplevt oss trampade på: Vi kommer igen. Och igen. Och igen... Så det så!

(Har jag rätt att identifiera mig med dem? Jag vet inte. Antagligen inte, men om vi inte sluter oss samman, hur ska vi då nå någonstans?)

Dokumentation i rörliga bilder. Och ljud.

Eftersom inspelningen med Löst Folk dykt upp i sociala media lägger jag upp en länk här. Som tidigare sagt: Subben skulle inte ha känts överflödig i sammanhanget, men min upplevelse var att det ändå var tyngre bas än vad inspelningen antyder. Kul i vilket fall som helst!

http://vimeo.com/75582514

Ljudliga erfarenheter

Rattade ljud på kulturnatten. Fast på dagen. Rattade ljud på manifestation för gemensam välfärd påföljande lördag. Det var krävande åtaganden, men jag tycker jag tog mig igenom dem med hedern i behåll.

Kulturnattsdagen omfattade ett antal talare bl.a. Lars Ohly, artister (Daniel och jag, t ex som avslutade dagen med delar av vår standardrepertoar), inspelad bakgrundsmusik, och musik till popquiz… och allt skulle bli tvunget att skjuta från höften. Det jag bävade mest för var Röda Lågan, Ung Vänsters sångkör: Åtta(8) sångmickar samt bas och gitarr, och ingen egentlig tid för soundcheck. (Och vad kunde jag förvänta mig av deras mikrofonvana och -teknik?)

Röda Lågan

Hur det nu vart: Det kändes fint – oerhört fint – när en av Röda Lågans sångare (tillika en av två ordförande i Vänsterpartiet Uppsala) efter deras framträdande entusiastiskt utbrast:

”Vad kul det var att sjunga med bra ljud! Kan inte du sköta ljudet på första maj också?” (OK, hon sade ”kan inte ni…” för hon antog väl att det var hela arrangörsgruppen som stod bakom det eminenta ljudet, men yours truly vet ju hur det låg till.)

Det jag framför allt lärde mig var att mina 2x1100W inte på minsta vis är någon over kill utomhus. Och det var ju bra att jag lärde mig det och tog med dem och inte de äldre 400 wattarna till manifestationen lördagen därefter. De skulle absolut inte ha räckt till när vi samlade bortåt tusen personer på Stora Torget!

Vid manifestationen manifesterade sig två samverkande och helt oinbjudna ljudproblem.

1. Trots att mickarna var placerade ordentligt bakom högtalarnas spridningsradie hade jag väldiga rundgångsproblem. Men naturligtvis: Vi höll till på Stora Torget, omgärdade av höga stenhus. Ljudet studsade mot de hårda husväggarna, och vred jag upp ljudet tillräckligt för att det skulle nå till de bakersta folklagren tog det sig den vägen tillbaka runt hela torget för att helt slugt anfalla bakifrån!

2. Talare och artister förhöll sig tämligen olika till mikrofonerna. Jag ville sjunga som Gunnar Wiklund:

Men så sammetslen kunde jag ju inte vara. Jag fick ställa mig framför dem, gestikulera och ropa, vilket togs olika av olika. Märkligt att Behrang Miri som ändå bl a är någon sorts artist ingenting begrep, utan började ”skoja” och fråga om jag inte begrep hans skånska. Fick jag lust att säga något fult. Jag försöker ursäkta honom med att han kanske inte uppfattat att det var jag som ansvarade för ljudet. Tyvärr lyckas jag inte riktigt.

Men hela grejen var ju att de som talade närmre och höll mikrofonen intill sin mun, de skymde den också för ljudet som reflekterades bakifrån, medförande – utöver att de gick ut bättre i micken – att jag kunde dra på volymen utan att det började runda.

Löst Folk

Avslutande hip-hopkollektivet Löst Folk kunde det där, så jag kunde tack och lov dra på för fullt åt dem! Det var en riktigt kul bekantskap i en genre jag inte skulle uppsökt av mig själv. Rekommenderar dem absolut! (Nästa gång jag roddar dem tar jag med subben också, har jag lovat!)

Litet ironiskt förstod jag dagarna efter, via en ljudteknik-blogg jag prenumererar på, att det är ett vanligt förekommande fenomen: Det tjatas på ljudteknikern om att det hörs för dåligt, men det är inte vid mixerbordet problemet befinner sig, utan bakom micken. Men jag ska avsluta nu och säga att jag fått oerhört mycket uppskattning och kredd för ljudet. Så jag är nöjd. Nöjd och inte så litet stolt. Ser fram mot mer ljudroddande!

Spelplan

 

Det här är en lista över vad Daniel och jag kan tänkas göra i duoformat. Daniel gitarr och sång, jag huvudsakligen bas och litet stämpålägg:
 

• All along the watch tower (Dylan)
• Bad moon rising (Creedence)
• Bright side of life (Monty Pyton)
• Because the night (Patti Smith)
• Black magic woman (Fleetwood Mac)
• Cover me (Springsteen)
• Crocodile rock (Elton John)
• Far far away (Slade)
• First we take Manhattan (Leonard Cohen)
• Have you ever seen the rain (Creedence)
• Hotel California (Eagles)
• Hungry heart (Springsteen)
• I shall be released (Dylan)
• Knockin' on heaven's door (Dylan)
• Let it be (Beatles)
• Light my fire (The Doors)
• Like a rolling stone (Dylan)
• Midnight hour (Wilson Picket)
• My oh My (Slade)
• One way ticket to the moon (Dave Stewart)
• Proud Mary (Creedence)
• Save tonight (Eagle Eye Cherry)
• Sixteen tons (Johnny Cash)
• The Ship Song (Nick Cave)
• The midnight special (Creedence)
• Unchain my heart (Joe Cocker)
• We love to boogie (T-Rex)
• Whiskey in the jar (Thin Lizzy/Metallica)

Helgens hyllning

Hemma och sjukskriven idag. Kunde gott ha sovit längre, men badrumsrenoveringen pågår fortfarande. Ännu (strax före 9) har vi inga hantvekare i lägenheten. Men genom venialtionen hör man hur de skrapar, borrar och har sig någon annanstans i radhuslängan. Det är som att bo i ett råttinvaderat hus. Man hör dem krafsa och härja i väggar och trossbotten, och man undrar oroligt när de ska komma in på riktigt.


Åkte på en härlig magsjuka i helgen som höll mig vaken hela natten mellan lördag och söndag varefetr jag låg i dvala mest hela söndagen. Kunde inte riktigt sova, orkade inte läsa, inte titta på TV. Tack för Sveriges radio! Under dagen vet jag inte så noga vad som passerade, men mot senare eftermiddagen och kvällen:

P4 dokumentär: Jag är ju sjuk i huvudet - om att leva med epilepsi
http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=3103

Folke i P2:
http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=2487
med härlig blandning av folkmusik, bl a från Ukraina. Och så var det jojk och litat annat trevligt.

Folke avbyttes av P2 Live Världens väsen:
http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=2406
och det måste ni lyssna på! Alla mina fördomar om svensk folkmusik på fiol och nyckelharpa kom på skam när den japanska(!) gruppen Drakskip röjde loss! programmet från i går (25/11 2012) finns på webben i fyra veckor.

<object classid="clsid:d27cdb6e-ae6d-11cf-96b8-444553540000" codebase="http://download.macromedia.com/pub/shockwave/cabs/flash/swflash.cab#version=10,0,0,0" width="475" height="77" id="srembeddedplayer" align="middle"><param name="allowFullScreen" value="false" /><param name="movie" value="http://sverigesradio.se/api/flash/player_embed.swf?8" /><param name="quality" value="high" /><param name="flashvars" value="playlist=http%3a%2f%2fsverigesradio.se%2fapi%2fradio%2fradio.aspx%3ftype%3dbroadcast%26id%3d4277568%26codingformat%3d.m4a%26metafile%3dasx%26preview%3ddb%26isembedplayer%3dtrue&flashSmal=true" /><object name="flash" data="http://sverigesradio.se/api/flash/player_embed.swf?8" width="475" height="77" type="application/x-shockwave-flash"><param name="allowFullScreen" value="false" /><param name="movie" value="http://sverigesradio.se/api/flash/player_embed.swf?8" /><param name="quality" value="high" /><param name="flashvars" value="playlist=http%3a%2f%2fsverigesradio.se%2fapi%2fradio%2fradio.aspx%3ftype%3dbroadcast%26id%3d4277568%26codingformat%3d.m4a%26metafile%3dasx%26preview%3ddb%26isembedplayer%3dtrue&flashSmal=true" /><param name="pluginurl" value="http://get.adobe.com/se/flashplayer/" /><a href="http://sverigesradio.se/topsy/ljudfil/4277568.m4a">Lyssna: P2 Live Världens liv på Korröfestivalen 2012 20121125 20:00</a></object></object>

Sen blev det Da Capo i P4 och så slutligen P4 Musik...

Tack Sveriges Radio! Livet skulle vara bra mycket fattigare utan er!

bekräftelse

Råkade lyssna på P3. (Det var sport på P4) Musikguiden med Witchcraft. Påstås vara dooms metal. Jag skulle kalla det garage metal. Mycket bra för den som gillar Hellacopters och liknande. Vad hade de önskat för låt att höra i radio, som de inte själva spelade? Edwyn Collins: Girl like you!

En låt vi i Mangel tog upp på spellistan för inte alls länge sedan. Kändes som bekräftelse. I mina öron en riktigt bra låt. Borde vara så i allas öron!

Saknade saker på gitarrfestivalen (nytt försök)

(Det här inlägget försvann strax efter publicering. Märkligt nog fanns det kvar om jag gick in i redigeringsläge, men det vägrade bli publikt igen, så jag provar med att lägga upp det på nytt.)

 

  Här om dagen bevistade jag för första gången Uppsalas stolta konserthus. Dessutom första gången jag tar del av Uppsala stolta internationella gitarrfestival. Eller, förresten, i fjol var jag på en av förfestivalkonsterterna, med Mad Artwork. Men nu var det första ”riktiga” festivalbesöket.Alan Holdsworth, gitarr

Virgil Donati, trummor

Anthony Crawford, bas

Jag är förstås en dinosaurie. Hade förväntat mig fusion som det lät när jag 80-90-tal lyssnade på sånt som Weather Report, Hawk on Flight, Kent Kroon, Jan Akkerman, Jonas Hellborg...

 

Det blev en intressant upplevelse, men det saknades en del viktiga ingredienser för att det i min värld ska kallas för en musikalisk upplevelse.

Kommunikation: Tre kompetenta herrar befolkade den stora scenen i vars mitt det mest omfattande trumset jag sett tornade upp sig. Dessa kompetenta herrar spelade under de två timmar konserten varade samtidigt och tillsammans och samtidigt var och en för sig fler korrekta toner i följd än någon vanlig dödlig kan hoppas göra under en livstid. Faktiskt var det när huvudpersonen, Holdsworth, klev av scenen för ett stycke med endast trummor och bas som någon för mig förnimbar kommunikation mellan musikerna alls uppstod. Så var det också, i min mening, konsertens musikaliskt sett bästa parti!

Sväng: Virgil Donati var en veritabel duracel-kanin på speed. Grundpulsen fick åhöraren hitta själv, men Donati lade in så många kulsprutesnabba slag däremellan att det sväng som borde ha varit möjligt att hitta gick helt förlorat. Han gick over the top efter top efter top, och då han i ett långt solo, under vilket de båda andra musikerna lämnade scenen, lät sina dubbla hihats smattra som en hagelskur mot plåttak, samtidigt som han slog på allt annat och på något obegripligt sätt lyckades hålla också kicken igång - då kunde jag inte längre hålla mig för skratt.

Tema/melodi: Utan ett bra tema kan man spela hur många toner som helst. Vete fasen om det blir musik av det! Jag behöver det också som en fast punkt att återvända till, för att jag ska kunna uppskatta soloutflykterna.

Gitarrsound: Kanske en randanmärkning, men när man väl börjat sakna saker är det lätt att hitta mer saker att sakna. Holdsworth spelade vad jag förstår syntgitarr hela tiden. Det kan ju vara kul som krydda men, det kan inte hjälpas, går jag för att se och höra en gitarrist vill jag gärna höra gitarr.

Viss del av min kritik kan ha att göra med sådant som akustiken. Det var problem med att urskilja basen, som tenderade att bli ett oartikulerat muller. Det kan också ha varit att de inte hade sin allra bästa dag. Det ligger uppe klipp på youtube, med Holdsworth under årets turne, som är betydligt bättre än det vi bjöds på under gitarrfestivalen. (Och det kan ju vara så att en anledning till att klippen från andra festivaler är bättre beror på att han ofta har med en keyboardist i sättningen. Ännu en sak att sakna, alltså.)

Märkligt nog var det hela så tillfredsställande som upplevelse, att pengarna inte kändes bortkastade, trots allt. Det var inte en musikalisk upplevelse, så som jag förväntat mig den, men det var något annat...

Äntligen repa!

Äntligen repa med Mangel!

Sladdhärvor på golvet

Klaviaturer en masse!

Daniel tog ovanligt nog med sin egen gura

Yamahamixer och min sköna Fender Jazz Bass

Jonas bakom trummorna

Daniel tycker det är kul att spela gitarr

Johannes funderar på om keyboardstativen kanske skulle sänkas en aning

Saknade saker på gitarrfestivalen

Här om dagen bevistade jag för första gången Uppsalas stolta konserthus. Dessutom första gången jag tar del av Uppsala stolta internationella gitarrfestival. Eller, förresten i fjol var jag på en av förfestivalkonsterterna, med Mad Artwork. Men nu var det första ”riktiga” festivalbesöket.

Alan Holdsworth, gitarr

Virgil Donati, trummor

Anthony Crawford, bas

Jag är förstås en dinosaurie. Hade förväntat mig fusion som det lät när jag 80-90-tal lyssnade på sånt som Weather Report, Hawk on Flight, Kent Kroon, Jan Akkerman, Jonas Hellborg...

Det blev en intressant upplevelse, men det saknades en del viktiga ingredienser för att det i min värld ska kallas för en musikalisk upplevelse.

Kommunikation: Tre kompetenta herrar befolkade den stora scenen i vars mitt det mest omfattande trumset jag sett tornade upp sig. Dessa kompetenta herrar spelade under de två timmar konserten varade samtidigt och tillsammans och samtidigt var och en för sig fler korrekta toner i följd än någon vanlig dödlig kan hoppas göra under en livstid. Faktiskt var det när huvudpersonen, Holdsworth, klev av scenen för ett stycke med endast trummor och bas som någon för mig förnimbar kommunikation mellan musikerna alls uppstod. Så var det också, i min mening, konsertens musikaliskt sett bästa parti!

 

Sväng: Virgil Donati var en veritabel duracel-kanin på speed. Grundpulsen fick åhöraren hitta själv, men Donati lade in så många kulsprutesnabba slag däremellan att det sväng som borde ha varit möjligt att hitta gick helt förlorat. Han gick over the top efter top efter top, och då han i ett långt solo, under vilket de båda andra musikerna lämnade scenen, lät sina dubbla hihats smattra som en hagelskur mot plåttak, samtidigt som han slog på allt annat och på något obegripligt sätt lyckades hålla också kicken igång - då kunde jag inte längre hålla mig för skratt.

Tema/melodi: Utan ett bra tema kan man spela hur många toner som helst. Vete fasen om det blir musik av det! Jag behöver det också som en fast punkt att återvända till, för att jag ska kunna uppskatta soloutflykterna.

Gitarrsound: Kanske en randanmärkning, men när man väl börjat sakna saker är det lätt att hitta mer saker att sakna. Holdsworth spelade vad jag förstår syntgitarr hela tiden. Det kan ju vara kul som krydda men, det kan inte hjälpas, går jag för att se och höra en gitarrist vill jag gärna höra gitarr.

Viss del av min kritik kan ha att göra med sådant som akustiken. Det var problem med att urskilja basen, som tenderade att bli ett oartikulerat muller. Det kan också ha varit att de inte hade sin allra bästa dag. Det ligger uppe klipp på youtube, med Holdsworth under årets turne, som är betydligt bättre än det vi bjöds på under gitarrfestivalen. (Och det kan ju vara så att en anledning till att klippen från andra festivaler är bättre beror på att han ofta har med en keyboardist i sättningen. Ännu en sak att sakna, alltså.)

Märkligt nog var det hela så tillfredsställande som upplevelse, att pengarna inte kändes bortkastade, trots allt. Det var inte en musikalisk upplevelse, så som jag förväntat mig den, men det var något annat...

Här är i alla fall en annan världsgitarrist i fusionsvängen, och han bjuder på allt det jag saknade på Holdsworths spelning:

Titta vad som kom...

...med posten. Hurra för posten! Och hurra för Ginza som skickade den restnoterade CD-boxen så snart de fick in den. Jag har haft det bra med Patti Smith, Albama Shakes, The Who och Little Feat så länge. Men det var ju den här CD-boxen, den första i en serie om 4 vad jag förstått, som var anledningen till att jag alls beställde någonting.

Snyggt omslag

77 spår med de första elektrifierade bluesartisterna 1939-1954! Klingan spelade ett spår med Sister Rosetta Sharpe härom söndagen. Förutom att det var en riktigt kanonlåt slogs man av ljudkvaliten! Någon måste ha gjort ett jättejobb med att få ett sådant lyster i de gamla stenkakeinspelningarna!

 

När man vek upp den snygga förpackningen fann man till sin glädje ett "häfte" på 158 sidor, med information och historik kring var och en av de  77 artistera!

Snyggt uppslag, eller hur? Nu gäller det bara att få tid att lyssna.

Jungfrutur

Jag har knarkat Blocket hela sommaren på jakt efter en vettig cykel. Skulle väl haft råd att lägga 6-7000 på något trevligt nytt, men jag vill ha det bästa av två världar: racerstuk och möjlighet till skärmar - kanske rent av pakethållare - och det finns bara inte på detta århundrades racers... Jag visste också att det skulle vara japanskt: Centurion, Miyata eller Nishiki. Vet inte hur många cyklar jag ringt på,men antingen har de varit för stora eller så har de befunnit sig för långt bort och inte velat bli skickade med bussgods. Eller så har det varit hutlösa priser. Det är helt klart inte bara jag som gillar 80-talsracers.

Men för ett par veckor sedan kunde jag 1500:- fattigare trampa hem en Nishiki Tri-A. Litet skabbig var den, men jag slog till för att få saken ur världen. Sedan har den stått i ett av uteförråden i väntan på att jag skulle ta mig tid att fixa i ordning den. Och idag blev det äntligen gjort.

Nishiki Tri-A

Krängde på 28-millimeters däck istället för de torrspruckna 25-millimeters, som satt på  vid köpet. Skärmar fick den. Och så den trista nödvändigheten (eftersom jag tänkt köra till och från jobbet på den): ett bastant bygellås, som ungefär fördubblar cykelns vikt.

Eftersom vädret var fint skulle det naturligtvis provköras. Gav mig iväg en runda som jag gjorde då och då på den tid jag nöjescyklade: Ut till Salavägen, in mot Ströbylund, och så Börjevägen in mot stan, Hällbyvägen, cykelvägen under Bärbyleden och så upp i Berthåga. En runda på kanske 15 kilometer.Häng med en bit på vägen! Vi ackompanjeras - passande nog eftersom jag passerade Norrgården - av Lasse Hollmers Utflykt på Damcykel

(Musiken är hämtad från Looping Home Orchestra: Door, floor something window från 1993. Jag hoppas ingen rättighetsinnehavare tar illa upp. Att det brusar väldigt beror på att jag låtit fartvinden ligga kvar i ljudspåret på videoinspelningen.)

Ja, det här var kul. Hoppas på fler fina helgdagar för svettiga cykelturer!

Insikt

Thaiinspirerat. Inte starkt men smakrikt!

Det händer då och då, att jag inser att min bästa plats är i köket. Väldigt sällan dock, att det händer en onsdagkväll när det måste fixas lunchboxar för resten  av veckan. Men i kväll hände det.

Tonerna av P2 Live Klassiskt gjorde väl sitt till - och inte minst Also Sprach Zarathustra Med Sveriges Radios Symfoniorkester dirigerad av Daniel Harding... (youtube-klippet är en annan inspelning, men helt OK!)

Ja, vad mer kan man begära? Kanske att hela programmet är introducerat av Boel Adler, som jag blev så huvudlöst förälskad i vid Skeppsholmsfestivalen 19... ja vad kan det vara... jag var 29... 1987 blir det nog. Herre je, så länge sedan. Stan Getz hörde vi, minns jag. Det var som bomull för öronen efter en hel dags och kvälls jazz- och bluesbröt.

Ja, kunde det bli bättre? Och kunde förutsättningarna för god mat bli bättre?
Nej. Ja ja. Bra musik - bra mat. Intressant att lyssna på hela Also..., dessutom!  Det var länge sedan. Det skira slutet i relation till den bombastiska början... Bra är det. Och kanske lite publikfriande. Men är det bra så är det, och då behövs ingen ursäkt för publikfrieriet.

Gamla vänner

En gammal vän, Hasse, kastade ut en fråga på facebook om någon av hans vänner hade en elgura att låna ut för en punkspelning. Jag tror min Washburn Hawk blir perfekt! Den har stått undanställd i över fyra år. Jag hittade ju en drömgitarr - en 30 år gammal Ibanez Artist 80 - för överkomliga pengar lagom till 50-årsdagen, och sedan dess har både min Washburn och min Stratta i stort sett fått vila.

Washburn Hawk c:a -80

Jag köpte den här för rätt länge sedan, nu, när jag behövde en humbuckergitarr för litet vräkigare rockljud än Strattan ger. Och Di Marzio-pickuperna ger verkligen vräk så det räcker och blir över. Daniel som ofta använder mina gitarrer när vi repar, har hållit sig borta från den här, med hänvisning till de glödheta mickarna.

Men som den är utrustad med coiltap är den här gitarren himla mångsidig. Så det går att få ur den en rätt sprillig single coil-ton, också. om än litet mastigare än Strattan. Jag gissar att det till viss del beror på kroppens massa.

När jag plockade fram den, stämde upp den och pluggade in (i basförstärkaren bara för att det var den som stod närmast till) fann jag mig dock plötsligt och oväntat, varken i strattasprill eller Gary Mooresk metal-bluesvräk, utan i ett härligt mullig jazzträsk!

Den lär nog spela punk med den äran, också. En riktig all round-gitarr, den här gamla vännen! Det måste jag komma ihåg när den gamla vännen återlämnar den. Jag får be honom vara litet rädd om den... Punk... Vara rädd om.... hmmm... kanske borde tänka om beträffande att låna ut den?

Lämningarna avThin Lizzy

Var på konsert med ett band som kallade sig Thin Lizzy. De borde ha tagit sig tillnamnet what remains. Man kan ju bli litet misstänksam mot spillror av ett band som hade sin storhetstid i slutet av sjuttio- och början av åttiotalet. Och det alldeles särskilt som frontmannen och den samlande gestalten för de olika sättningar bandet hade under de åren, basisten och sångaren Phil Lynott, sedan länge är avliden, och alltså var frånvarande med laga förfall.

Kvällens uppsättning bestod av  två gamla Lizzy-medlemmar, gitarristen Scott Gorham och trummisen Brian Downey. Den senare f.ö. den enda som var med i den ursprungliga sättningen. Övriga musiker var Darren Wharton (klaviaturer - han var för all del med i Lizzy redan på 80-talet.) samt Damon Johnson (gitarr), Marco Mendoza (bas) och Ricky Warwick (sång och en del kompgitarr).

Det var inte så tokigt när allt kom omkring. Tvärtom, riktigt roligt. Fullt ös från start. Rätt självklar låtlista, kanske litet fantasilös, men för mig som inte vet mycket mer om Thin Lizzy än vad som finns på dubbeln Live and Dangerous (som jag förstås har i CD-format) blev det ju enklare att hänga med.

Litet skamset kan jag erkänna att sedan jag slingrat mig närmare scenen än vad som var riktigt bra för mina öron, var det en skön känsla att tillsammans med merparten av publiken runt omkring mig sjunga med i refrängerna på både Whiskey in the jar och Boys are back in town.

Jo, de röjde på tight och bra, och hade förstås - eftersom de bara spelar gammalt Thin Lizzymaterial - ett rejält knippe riktigt bra låtar. Bra musiker, och en klart godkänd sångare. Den senare forlorade dock i pondus allt eftersom tillställningen fortskred, och blev så småningom mer skränig. Jag tror han blev trött helt enkelt, han såg inte ut att vara i bästa form och skick. Ljudet var helt OK med tanke på att det var utomhuskonsert.

Men, för det finns ju alltid ett eller ett par sådana:

De yngre - eller ska vi säga mer sentida - bandmedlemmarna var litet väl poserande för min smak. Visst kan det få vara litet show, men någonstans blir poser och minspel både tjatiga och fjantiga. 

Ett av Thin Lizzys (på den tiden) kännetecken var den gitarristiska parallellslalom som Scott Gorham - när det begav sig tillsammans med Brian Robertson - utvecklade till närmast fulländning. Visst förekom litet av den varan, men inte så mycket som åtminstone jag hade hoppats på. Och i den utsträckning det faktiskt spelades twin guitar lyftes det inte fram i mixen som man skulle önskat.

Mestadels turades Damon Johnson och Scott Gorham om att ta solona. Viss övervikt för Damon, tror jag. Och det tyvärr. Scott Gorham var för mig definitivt kvällens behållning. Medan de andra fjantade på spelade Gorham på liv och död, stadigt med fötterna på scengolvet avfyrande fundamentala riff och livsviktiga solon. Och när han tog andrasolot på Still in love with you - då var det nästan så det tårades i ögonvrån.

Ett Youtube-klipp med "riktiga" Thin Lizzy

Brian Robertson på förstasolot. Scott Gorham på andrasolot.

Slutligen litet parallellslalom.

Uppstekt gröt (inspelningar från 26 Maj)

Det har tagit sin tid att fixa med inspelningarna av Mangel från festen 26 maj. Nu börjar de flesta klippen vara klara. Här lägger jag nu upp  de nya låtarna. (Förutom Cover me, som jag ju publicerade i förra inlägget. Det var i allafall kul att ha litet nytt på spellistan!

A girl like you. Här är det bara att konstatera att jag irrade jag bort mig fullständigt. Men tonen C förekommer så ofta att spelar man enbart den är man rätt 75% av gångerna. Johannes pianoklink i introt och annorstädes är juste, tycker jag - och ger litet trevlig variation till orgelsmeten som vi oftast har i bakgrunden:

First we take Manhattan har vi spelat ett par gånger tidigare, men den känns ändå som en av våra nya låtar på spellistan. Introt stapplar litet - jag får ta på mig an hel del av ansvaret för den saken.

Kvällens största utmaning - spelmäsigt - var Because the night. Man kan väl inte säga att vi gjorde något särskilt av den, men vi tog oss igenom utan missöden:

Walk of life är kul att spela, och inte minst känns det bra att ge Johannes något att bita i där bakom orgeln. Det svajar till litet i introt, men tar sig. Och låten gick hem bra på dansgolvet.

Rocken måste rolla!

Ja, så är det!


Och därmed får jag åter anledning att bryta mot den kategoriska, objektivt existerande och för evigt giltiga regeln att brödtexten inte får syfta på rubriken. Tack, det var allt jag ville för den här gången. Jag skulle ha kunnat avvärja regelbrottet, eller åtminstone komma undan med en lindrigare brottsbenämning om jag efter mitt bekräftande utropp tillfogat någonting i stil med: Rocken måste sannerligen rolla!


Jämför den inom kristendomen förekommande frasutväxlingen:
-Kristus är uppstånden!
-Ja, så är det.
(...eller, hur var det nu?)


Nåja, det där var inte ens särskilt roligt, och rocken måste i alla händelser rolla. Därom finns ingen tvekan, och någon måste ta på sig ansvaret att hålla den rollande. Jag tar det på mig, och axlar bördan med stoiskt jämnmod. Uppgiften kräver sin man. Samt blod, svett och stålar. Det ska lockas och pockas. Folköl, frukt och snacks ska inhandlas för att hålla dem som är av klenare virke vid gott mod. Efter-repetitionen-middagar med vinet flödande ur boxarna ska utlovas och löftena ävenså infrias. Det ska kånkas orglar och stärkare, "subbar" (nej, inte "subbor") och monitorer, trummor och trumpeter, backar med kablage, gitarrer och basar i case och gigbags... allt detta och himlens hela härlighet av nödvändig parafernalia.

Så den 26 maj rullade det på. Dåligt valt datum för rockfest(ival) visade det sig. Kulturernas karneval på stan och Eurovision Song Contest i rutan. Dessutom gick det nått virus... Men de som kom var glada och entusiastiska. I fjol var det många akter, i år desto färre, men då blev det ju mer utrymme för Mangel. Och om rocken måste rolla så måste Mangel mangla.

Senaste spelningen, liksom det idoga repande hade vi gjort som kvartett, med undertecknad på bas. Nu var Mattias med igen, denna gång på gitarr. Vi hade bara hunnit repa en gång tillsammans allihop, och med det i åtanke får man vara rätt nöjd. Kul också att vi kunde presentera ett antal nya gamla låtar!

Riggade förstås upp inspelaren och lät den gå under hela spelningen. Kameran blev litet felvinklad, inspelningsnivån blev låg, och dessutom var sången litet nedskruvad under de första låtarna. En dag ska vi ha riktigt bra ljud. Och då...

Vi öppnade i alla fall med en Springsteen-låt:

Erratic evolution (of sorts)

I guess you have heard them saying that:

Springsteen is The Boss,

that Elvis is The King,

and that Clapton is God.

And now Ola Salo has become Jesus!

But let's not push it.

We'll just leave Madonna out of this.