Politik och semantik

I sin kolumn i SvD 15/1 2014 gör sig Lars Ryding lustig över en ordvalsdiskussion som uppstod på Vänsterpartiets kongress förra veckan. Diskussionen rörde valet av ordet omtanke i stället för solidaritet.

Oh la la, quel bruit pour une omelette! kan man frestas utropa, och Ryding får mer än gärna raljera över diskussionen. Det är ju intressant, också, att högerdraken därmed ger bidrag till vänsterns slagordskreativitet. Och Sverker Åslund, Uppsalavänsterns ena ordförande fick sina fem minuter – eller vad det nu tog att läsa spalten – i rampljuset. Så alla är väl glada och nöjda.?

För min del tycker jag att valet av ord i det här sammanhanget är långt ifrån oviktigt. Omtanke/Solidaritet. Det finns sammanhang där det ena är mer på sin plats än det andra. Och tvärt om. Vattendelaren är inte huruvida det är möjligt eller omöjligt att rimma på ordet i rytmiska slagord. Det handlar om att orden uttrycker sinsemellan olika perspektiv.

Omtanke är ett dualistiskt begrepp. Den som har omtanke om någon eller något står utanför föremålets sammanhang. Solidaritet, däremot markerar enhet. Att vara solidarisk med någon annan är att förena sig, att stå enad, med denne. Därför är solidaritet ett så mycket starkare och mer uppfordrande uttryck. Omtanke kan man ha om det ena och det andra, medan solidaritet uttrycker att man uppfattar likheten mellan en själv och den man solidariserar mig med.

Ord är viktiga. Som Jaques Derridas (för att nu återuppta det frankofila spåret ovan) säger, finns ingenting utanför texten. Det innebär bland annat att vilka begrepp vi använder för att benämna t ex ett ideologiskt ställningstagande kommer att inverka på och förändra dess valör och innehåll.

Inget fel på omtanke i sig, men solidaritet är ett så mycket kraftfullare och till mer förpliktigande ord, och skulle vi ersätta det senare med det förra riskerar vi att på sikt urvattna det ideologiska ställningstagandet. Och det skulle ju vara litet småtråkigt.

Riskkapitalistisk kortbortblandare

E. Lautmann

Det sägs så mycket dumheter i dessa dagar. Det är bara att hoppas på att inte allt för många sväljer allt med hull och hår, utan faktiskt försöker utöva litet kritiskt tänkande. Nu är det riskkapitalisterna som drar en snyftis. Det är klart att ingen går på det här. Nej,  jag slår naturligtvis in redan öppna dörrar, men ibland finner jag det omöjligt att avhålla mig.

Företrädare för Attendo skriver i Di Debatt, ungefär (följ länken i snyftet om ni vill veta precis):

"Vi måste, snyft, väl, hulk, också, uhu, få tjäna litet pengar" (Tänk Doctor Cox i Scrubs som hånar en självömkande J.D eller Elliot)
 

 

H. Stjernholm

 Ska de, så som de själva argumenterar för,  få tjäna pengar på vården? Javisst! Självklart! Det är vad i alla fall jag har att säga skribenterna Erik Lautmann (styrelseordförande, Attendo) och Helena Stjernholm (partner, IK Investment Partners och styrelsemedlem i samma Attendo).

Detta förutsatt att ni gör ett hederligt jobb! Då har ni samma rätt att tjäna t.ex. SEK 20000/månad som jag antar att de undersköterskor ni anställer får för sina respektive hederliga jobb. Kanske är det så att ni på grund av ett mer övergripande ansvar till och med gör er förtjänta av en aning mer än så.

Försök alltså bara inte låtsas att det handlar om att ni inte skulle tillerkännas rätt att tjäna hederliga pengar, att få en skälig lön. Det är knappast någon som ifrågasätter den saken. Vad jag och en stor del av svenska folket ifrågasätter, och med mycket goda skäl motsätter oss, är däremot att ni ska få plocka ut miljonbelopp av skattepengar i vinst och dessutom flytta dem till s.k skatteparadis. Ni kan ju försöka blanda bort korten och mörka att det är vad saken handlar om. Vi går inte på det.

Tack för ordet.

 

Paternalistiskt nyspråk på heraldisk nivå

Nu går skam på torra land!

Jag har tidigare varit inne på det där med nyspråk i den borgerligt politiska retoriken. Den gången var det KD som stod för det flagranta exemplet. Nu är det dags igen, men nu är det moderaterna som står för det språkliga övergreppet, och frågan är väl om det inte är ett än vidrigare exempel på lögnaktigt missbruk av begrepp. Moderaterna har alltså gjort sig en ny logga:

Man tar sig för pannan! Ska man skratta eller gråta? Snurra några varv i sin grav? Spy galla?

Jonas Sjöstedt kommenterar på facebook:

"Riktiga arbetarpartier försämrar inte arbetsrätten, de slår inte sönder A-kassan och de bryr sig om arbetsmiljö. Inte heller har de i historien motsatt sig i stort sett varenda reform som har gynnat arbetarklassen."

Så sant. Den så kallade arbetslinjen som alliansen hävdar att de driver - och som de menar berättigar dem till epitetet arbetarparti - har ingenting med arbetarpolitik att göra! Arbetarpolitik handlar om precis de saker som alliansen med moderaterna i spetsen ägnat all sin kraft åt att riva ner, som t ex solidaritet och gemensamt ansvar för allas välfärd.

Personligen finner jag också av en annan orsak moderaternas nya logga så vämjelig att jag blir rent illamående:

Reinfeldt har utvecklat paternalismen till näst intill parodisk fulländning när han inför snart sagt varje yttrande av kritik mot alliansens förda politik, lägger huvudet på sned, tittar mot kameran och med överdrivet pedagogiskt tonfall "förklarar" för oss varför kritiken skulle vara missriktad och varför de åtgärder som kritiseras trots allt är till allas bästa. Man kan riktigt känna den nedlåtande klappen på huvudet: ”Du för står nog inte riktigt det här lille vän, så lämna åt oss att sköta det här efter vårt gottfinnande så kommer allt att bli så bra så bra…”

Nu har moderaterna tagit samma taktik till närmast heraldiska nivåer: Jag tror faktiskt, och hoppas innerligen att den slår tillbaka. Hårt som bara fan.

- - -

(Visst kan man anföra angående Reinfeldts paternalistiska taskspeleri att han lärt sig det av Göran Persson. Det förmildrar inte omständigheterna, och länder inte Reinfeldt till minsta heder att han i det avseendet slår Persson på fingrarna  i det han tagit det till en rent vidrig nivå.)

Saker man i klassamhället kan göra med ord

Mycket kan man göra med ord, inte bara spela Wordfeud. Det lärde oss redan den gode J.L Austin!

I en föralldel välskriven debattartikel föranledd av rabaldren kring internatskolan Lundsberg skriver en f.d internatskoleelev (förvisso vid en annan skola än den nu skandaliserade):

 

Dessutom tar jag illa upp när mina föräldrar, och mina vänners föräldrar, kollektivt utmålas som folk som bara vill att deras barn ska integreras i överklassen när de i själva verket bara vill ge oss en möjlighet till en bra utbildning och ett ovärderligt nätverk av vänner, klasskamrater och alumni.

 

Eh… ja… Ta illa upp eller inte, men personligen kan jag  faktiskt inte se annat än att det skribenten hävdar är intentionerna -  att de ska "få ett ovärderligt nätverk av vänner, klasskamrater och alumni" -  är ganska precis vad som i det här sammanhanget rätteligen kan kallas för just det: att integreras i överklassen!

 

 (För övrigt ifrågasätter jag inte för en sekund att det gjorts rejäla övertramp i sociala medier, och jag har all förståelse för upprördheten hos de elever som just börjat på skolan. Det är inte det...)

 



Svåra svenska språket

Vi väntar på att "de" ska komma och renovera vårt duschrum på bottenvåningen, och därefter, badrum på övervåningen. "De" skulle ha börjat i måndags, med duschrummet, som jag i söndags tömde på i stort sett allt, och staplade grejer i vardagsrummet tillsammans med ytterligare grejer ur förrådet under trappen där kranarna för att stänga av vattnet så praktiskt är placerade allra längst in. Idag fick vi ett papper i brevlådan. Är det någon som begriper någonting av vad som står där?


(Svårläst? Klicka på bilden för större storlek.)
Tilläggas kan att namnet på personen som undertecknat brevet inte tyder på
att något annat språk än svenska skulle vara modersmål.
Hade så varit skulle jag nog tänkt en gång till innan jag lade upp det här.

Det finns ett telefonnummer att ringa om man undrar någonting. Jag lär göra så i morgonbitti, men det är antagligen ingen idé. Linjen torde krascha det första den gör.

Om det inte var så komiskt skulle man bli arg. Eller också borde man bli det ändå... Bli arg just för att det är så komiskt.

Jag begär absolut inget skönlitterärt mästerverk. Jag begär inte korrekt grammatik och frånvaro av särskrivningar, men jag vill gärna och absolut begripa vad fan jag kan förvänta mig ska komma att utföras och göras och ungefär när. Ja, ja... vi får väl se vad det landar för parodi i postlådan i morgon...

Kommer osökt att tänka på en liten passage i Robert Pirsig: Zen and the art of mortorcycle maintenance, där författaren förklarar varför monteringsanvisningar är så obegripliga (och det här, förstår ni ungdomar under 40, var långt före google translates tid): Jo, därför att företaget sätter den kille/tjej de bäst kan undvara på att skriva anvisningen. Där gör han/hon minst skada... Pirsig (eller företagen i fråga) glömde visst det där med "public relations". I PEAB:s fall spelar det kanske ingen roll. Det  är ju inte så att jag som hyresgäst kan välja vilken entreprenör som ska utföra renoveringen av min lägenhet. Jag får nöja mig med den min hyresvärd valt.

Nej, någon måtta får det ju vara på valfriheten även i alliansens utsålda Sverige!