Ödets pannlampa

Katten sitter på golvet, en och en halv meter från mig, betraktar mig. Går jag in i nästa rum följer den efter, sätter sig på samma avstånd. Försöker jag klappa den går den undan.

Den kan inte leva utan mig, den kan inte låta sig beröras. Enklare än så är det inte. Vem har sagt att det ska vara enkelt? (s.17)

Är det möjligt att älska och omfamna sitt öde? ”Vad menar du med 'öde'?” frågar då naturligtvis filosofen. Öde – det som drabbar oss och som bestämmer våra liv… Men det räcker inte som definition. Det som drabbar oss: Somligt är oförskyllt, ofrånkomligt och obevekligt. Annat är till större eller mindre del resultaten av våra val. Inte enkelt och självklart alls att skilja mellan och redogöra för vilket som är vilket.

Man kan problematisera definitionen/kategoriseringen, men den är hyfsat funktionell. (Rollo May gör ytterligare finfördelning i Friheten och Ödet – men inte heller hans kategoriseringar blir självklara och odiskutabla.) Det finns sådant vi absolut inte har annan möjlighet än att förhålla oss till och göra vad vi kan av. I andra änden finns det vi kan revoltera emot, det vi kan sträva mot att förändra. Skillnaden är, som sagt, inte på minsta sätt glasklar och huggen i sten, men den finns där.

De två publikationer som samsas i en volym: Nedstörtad ängel & Berättelser från de inställda upprorens tid, behandlar i min läsning ödet och olika sätt att förhålla sig till det.

Pasqual Pinon kan inte förändra det faktum att han på sitt huvud, likt en pannlampa, bär ett kvinnohuvud som lever sitt eget liv. Enquists fiktiva vänner psykiatriläkaren K. och den hustru han är frånskild från - men ändå aldrig riktigt kan skilja sig ifrån - kan inte förändra det faktum att en sjuk människa tagit deras dotters liv. De kan, likt Pinon, bara förhålla sig till faktum.

I båda fallen – Pinons och vännernas – väljer de att omfamna det öde som drabbat dem.

De levde och dog infångade i varandra. Först olyckligt, sedan – det var väl lycka. Han bar henne som gruvarbetaren bär sin pannlampa; genom denna lampa föll mörker och ljus, det var som det brukar vara. (s. 85)

Vilken bild! Med den ska jag svara filosofen nästa gång han frågar vad fan jag menar med ”öde”!  "Jo, det ska jag tala om för dig: Ödet är en pannlampa som sprider ömsom ljus och ömsom mörker på vår väg…"

Nedstörtad ängel är en tragisk och vacker berättelse med många olika trådar att nysta i. Och alla rör livet och ödet, kärlekens, förlåtelsens och försoningens möjlighet och pris. Detta är det mest poetiska jag läst av Enquist, och bitvis tar det andan ur mig.

(Pasqual Pinon är en historisk person, men av var allt att döma ett falsarium. http://sv.wikipedia.org/wiki/Pasqual_Pinon men det spelar faktiskt ingen roll för den historia Enquist berättar. Han tar avstamp i myten Pinon, fabulerar vidare och broderar, sin vana trogen, ut den historia han behöver.)

I den senare Berättelser från de inställda upprorens tid (som alltså kronologiskt är de tidigare) rör Enquists berättelser öden som är mer påverkbara. Prosastyckena är politisk kritik, och som läsare går det inte annat än att bli betryckt. Huvudpersonerna skulle med litet mera öppna ögon och medvetenhet kunna bryta sig ur och göra uppror mot sina öden. Men upproren inställs. Ja, egentligen var de väl aldrig riktigt på tapeten, och som läsare vill jag bara beklaga den uppgivenhet, resignation och det förgivettagande som ligger bakom de inställda upproren.

Men vem är jag – och vem är du – att kasta första stenen? Har jag rest mig mot mitt öde? Har jag sagt ifrån? Har jag gjort revolt?

Tragiken och den uppfordrande röst som säger: uppror, revolt... den landar till slut hos mig själv. Därför gör det bitvis ont att läsa Nedstörtad ängel & Från de inställda upprorens tid. Samtidigt gör det gott och ger perspektiv, och de två med tio år skilda publikationerna påtalar denna existentialismens grundtes så tydligt: Vi kan inte välja vårt öde, men vi kan alltid välja hur vi förhåller oss till det.

Det finns öde och det finns öde, och vem är jag att döma den som dukar under och uppgivet resignerar inför det, oundvikligt eller ej? Jag kan bara rannsaka mig själv och begrunda mitt eget öde och mitt eget sätt att förhålla mig därtill.

Är det möjligt att omfamna och älska sitt öde? Är det önskvärt? Är det bra och rekommendabelt? Pinon, Maria, K. och hans hustru når någon sorts försoning med sina öden, medan personerna i de kortare prosastyckena snarast passivt-aggressivt klamrar sig fast vid öden de själva föraktar. Och vilket vi väljer så har det sitt pris.

Kanske kommer vi inte längre. Det finns öden med vilka vi gör bäst att försona oss, och det finns öden mot vilka vi gör bäst i att göra uppror. Skillnaden är inte på minsta sätt glasklar och huggen i sten, men den finns där. Pannlampan kastar ömsom ljus och ömsom mörker över vägen som ligger framför mig. Katten följer mig mellan rummen, betraktar mig stumt, men vägrar att låta sig beröras.

Att leva med sitt öde är trots allt en sorts storhet. I försoning och i uppror. Men för det mesta går vi nog om kring med våra öden svansande kring oss som efterhängsna katter vilka ändå vägrar att låta sig beröras.


Jag sätter härmed på Zamla Mammaz Mannas Ödet och låter mig uppslukas och sköljas med. Vrid upp volymen!  OK det är Von Zamla på youtube, men det var Zamla Mammaz Manna i original, och när allt kommer omkring är det delvis samma personage... och inte minst Lasse Hollmer – mycket saknad sedan några år. Von Zamlas version är aningen mer avskalad än originalet som finns på Schlagerns mystik och som jag vet att Lasse själv tyckte var litet överlastad med pålägg. Fantastisk låt i vilket fall som helst. Om jag var tvungen att välja en enda låt att leva med resten av livet så skulle det vara denna. Blev jag förbjuden den är andrahandsvalet Temporal you are osv...)