Sommarläsning sträcker sig in i hösten

Ibland kan det ha sina poänger att inte börja från början. Under en julivecka på Rävsten läste jag P O Enquist, Ett annat liv (2008). Västerbotten varifrån Enquist stammar är välbekant. Även om jag inte själv är uppväxt där, kommer ju Anders – min pappas – släkt därifrån. Och liksom jag själv är Enquist uppväxt och uppfostrad i en uttalat och utpräglat kristen miljö.

Den kristna religiositet i vilken Enquist är uppväxt skulle kanske kunna sägas skilja sig från den jag själv växt upp i. Men jag vill påstå att skillnaderna inte alls är särdeles stora när allt kommer omkring. Oberoende av sentiment handlar ju allt ändå om kristendomens grundpelare. Det är inte alls långt mellan den pietistiskt anstrukna väckelsekristendom Enquist refererar till och den högkyrkliga version av kristendom jag själv är uppväxt i. Enquist reflekterar också över att hans mor läste Bo Giertz, Stengrunden – så lätt kommunicerar man alltså mellan de två traditionerna!


Uppgörelsen med den religiositet som präglat uppväxtåren är ett framträdande tema i den över 500 sidor långa boken, och i de avslutande delarna får förhållandet till den väckelsekristendom Enquist avvisat nya bottnar. Han genomgår behandling för sin grava alkoholism, och ser naturligtvis kopplingen mellan AA:s metod – Metoden, som han kallar den – och väckelsekristendomen. Efter ett par misslyckade behandlingar kommer han slutligen ut nykter – men vägrar att uttala AA:s syndabekännelse: ”Han skulle benämna sig helnykterist. Det förbluffade dem alla, eftersom det i Metoden ingick att man skulle benämna sig nykter alkoholist”.

I boken – som i tid sträcker sig från hans barndom fram till alldeles nyss – berättar Enquist om de böcker och pjäser han skrivit genom åren. Jag tyckte mig minnas att Musikanternas uttåg skulle stå i en bokhylla hemma, men hittade Kartritarna. Ett stycke samtidshistoria framställd av en egensinnig västerbottning i förskingringen. Kanske har han rätt i att det absolut inte kan ha varit Christer Pettersson som mördade Palme...

Vid senare hyllstädning, då jag bland annat befriar mig från gammal teologisk dödvikt, dyker ytterligare en Enquist upp, men inte heller nu Musikanternas uttåg, utan just den jag vid mitt första bekantande med Enquists författarskap hade blivit mest sugen på att läsa: Kapten Nemos bibliotek. Den har jag ännu bara börjat på, men den lovar definitivt att infria alla mina förväntningar. Där är vi tillbaka i väckelsekristendomens Västerbotten, och även om man anar att det är en mörk och dramatisk historia som kommer att utveckla sig är vissa passager, precis som i Ett annat liv, så underbart formulerade att det faktiskt är en riktigt rolig bok:

”/---/Det var onödigt att visa sig nyfiken.


Det var mycket som var onödigt i byn. Det man tyckte illa om, nästan det mesta, var onödigt. I stort sett allting som var, ja vad ska man säga, som var eljest. Onödigt var det i alla fall.


Ett slags lag som sa: nej. Det var en mycket kort lag. Men ganska viktig.”

Kanske behöver man vara förtrogen med norrlänningens typiskt lakoniska syntax, liksom med bymentalitetens trångsynthet i förening med livskringskärande kristen religiositet för att riktigt uppskatta det. Jag vet inte. Själv tycker jag i alla fall att stycket är helt hysteriskt roligt!  Den allvarliga fråga jag då dessvärre måste ställa mig, är förstås om jag kanske egentligen önskar att jag inte tyckt att det var så roligt!

Fyrväpplingen, torsdag 26 augusti

Idag passar jag på att på hemväg från Herräng svänga av mot Fyrväpplingen för litet regnbågsfiske. Hämtade ut företagskorten när jag åkte från stan igår. Vädret är inte så vidare, byigt och med regn i luften, men jag fiskar ju och hyr båt gratis, så blir det för trist är det ju bara att åka hem. Jag är litet senare än jag vanligtvis var när jag fiskade här oftare. Jag brukade säga att har jag inte fått fisk här före klockan tio, så blir det ingenting. Och så har det faktiskt varit. Har jag fått jag en båge före tio har det oftast blivit en eller ett par till litet senare på dagen. Annars faktiskt ingenting. Eftersom jag sover så gott i båten, och frukostfixande tar litet tid har jag förstås sumpat det magiska 10-slaget. Det verkar onekligen illavarslande.

En fjantbraxen

Rätt händelselöst fiske under förmiddagen, men jag har mycket tålamod med en försiktig rackare som jag, när jag slutligen krokat den och får upp den mot båtkanten, först tror är en riktigt stor mört, men strax ser att det är något helt annat. Den har ju inte röda ögon, t. ex. Får upp den i båten och ser att det nog är nog är en liten braxen, trots att den till formen skiljer sig en del från de braxnar jag dragit upp ute vid Rävsten. Men de brukar vara mer välvuxna, så det kan ju hänga på det. Men vad sjutton gör en braxen i Fyrväpplingen?

Fiske är hur som helst, och oberoende av resultat, en underbar sysselsättning. Allt är här och nu. Jag slutar tänka på saker som behöver göras, på plikter och åtaganden. För att inte tala om jobbet som jag ska tillbaks till om bara några dagar, och på grund av omständigheterna sannerligen inte känner mig motiverad och upplagd för. Tidsuppfattningen försvinner också, liksom – tursamt nog när man inte får nått ätbart på kroken – hungerkänslor.

Guppar omkring i roddbåten hela dagen, prövar olika fiskesätt: mete med räka och med powerbait, spinnfiske med popper, spinnare, och med skeddrag, och slutligen dragrodd. Fulkomligt fåfängt, trots att regnbågarna vakar som tossingar runtomkring. Men det är väl något särskilt gott de har hittat, bara för idag, så de är inte intresserade av annat. Kollar då och då tiden, och bestämmer mig vid 17-draget för att det får räcka så, packar ihop och åker hem.

På det hela taget ett par riktigt sköna och avkopplande dagar.

Herräng, onsdag 25 augusti

Helena vid Yrsas roder, tidigare i sommar

Åker ut till Herräng för att städa litet i båtarna, så här mot slutet av semestern. Det har inte blivit så mycket till båtliv den här sommaren, som jag hade tänkt mig och hoppats på. Men ändå: en dryg vecka, visserligen på Rävsten med hyrd stuga, men ändå per Yrsa, och med ett par båtutflykter. Petra och jag gjorde ju en tur till Öregrund, och sedan en vända ut mot Stregelsundet och tillbaka tillsammans med Helena.

På hemväg från Rävsten gjorde Petra och jag vår vanliga omväg för en natt i Grisslehamn, innan vi seglade Yrsa hem till Herräng. Senare under semestern gjorde jag Uppsala-Sigtuna-Stockholm-Furusund-Herräng tillsammans med Johannes. Då med Frida. Och så sent som för en dryg vecka sedan var Petra och jag ute några dagar med Frida, även om vädret var så bedrövligt att vi bara tog oss till Grisslehamn och sedan tillbaka.

Sammanlagt handlar det faktiskt om två veckor av båtliv. Och det kanske är vad man kan begära av en sommar och semester. Så jag är rätt tillfreds trots allt. Och hur det än är: trots litet sorg över att säsongen snart är slut känner jag mig lycklig bara över att vistas i båten och veta att jag ska stanna här till i morgon. (OK. Jag vet att många seglare/båtmänniskor skulle säga att säsongen sträcker sig långt in i oktober, men jag har andra projekt och förehavanden att ta itu med, så den här hösten blir det nog inte mer, i alla fall.)

Jag har handlat litet på vägen, så att jag har till lunch/middag idag och till frukost i morgon. Jag är hungrig när jag kommer fram, så jag sätter fart på Fridas kök så fort jag hämtat en dunk färskvatten. Medan pastavatten kokar upp plockar jag ihop grejor som jag tycker jag lika gärna kan ta hem nu. Konstaterar till min belåtenhet att det finns några glas rödvin kvar i boxen sedan sist. Eftermiddagen och kvällen tillbringas i sittbrunnen – under kapellet, för det är litet blåsigt och  då och då kommer en och annan regnskur dragande över mig.

En – vad jag tror är – trut i ungdomens spräckliga klädedräkt, spatserar omkring på motsatta bryggan. Jag såg en gubbe som metade abborre där, tidigare under dagen och han verkar ha lämnat litet fiskrens, för det är någonting truten är väldigt intresserad av, och som han försvarar mot både måsar och kråkor. Så småningom ignorerar han kråkorna. Kanske för att fiskrenset tagit slut, och det inte finns mer att försvara...

Mot kvällen klarnar det upp något, men dramatiska molnformationer tornar upp sig i nordväst. Man undrar vad de kan betyda. Och i motsatta väderstrecket skapar regnbågen en färgglad gata från marken upp i mulenheten. Eller tvärtom om man så vill.

Radion

Mitt sällskap den här lilla turen är en deckare och radion som står på P3. Det är säsongspremiär på Mammas nya kille som jag tycker är bland det sanslöst roligaste man kan höra på radio i dessa de yttersta av dagar. Lyckas inte pricka in det så ofta jag skulle önska, men när det väl blir av är det snudd på en liten högstidsstund. (Men det finns ju webbradio!) Den här gången vill i alla fall bl a Hans Melange bli smutskastad. Annars är vardagshjälten Thunder och Folklivsfanatikern Job Andersson stora favoriter. Och Shanti, och... nej, det går inte att favorisera några ur personaget, det är hela galleriet i sig som gör det, på något vis.

Sträckläser deckaren som inte är någon höjdare, men tillräckligt bra, och blir klar med de sista sidorna precis innan det har blivit för mörkt för att läsa. Vet inte när jag sist hade tid och ro att sitta och läsa en bok från den första sidan till den sista. Det känns bra. Senare i veckan ska jag ta itu med nya favoritförfattaren PO Enquist: Kapten Nemos Bibliotek, som oförhappandes dök upp vid hyllstädning här om dagen.

Nu är det inte så mycket att göra, mer än att krypa ner i sovsäcken. Mörkret har lagt sig. Radion får stå på. P3 Live med Hammerfall. Borde lyssna mer på metal. Även om det kanske inte gäller just Hammerfall, så är metal en av de mer innovativa och intressanta genrerna, inser jag varje gång jag råkar på den.

Grisslehamn - Herräng, torsdag 19 augusti

När vi vaknar på morgonen ser vi att molntäcket har lättat och det verkar som att regnet dragit bort. Skönt. Får vi litet vind också, idag, så är det ännu bättre. Vi kastar fram tanken att åka vidare, men är rätt överens om att vi behöver ladda om. Vi behöver torra kläder och vi behöver lägga upp ett nytt matförråd, och inte minst behöver vi mental omladdning, så vi bestämmer oss snabbt för att det är åter till Herräng som gäller.

Frida i ensamt majestät i gästhamnen

De få båtar (Bavarian och Vindön) som legat i gästhamnen jämte oss ger sig iväg redan på tidiga förmiddagen. Själva vi tar vi det lugnt och ger oss inte av förrän efter lunch. Vinden är måttlig till frisk nordostlig och vi ska ungefär åt nordväst, så det bör kunna bli fin segling idag, i alla fall.

Dieselmotorn startar hyfsat snällt. (Jag kommer ihåg att ge litet gas, den här gången.) Det har kommit in ett par segelbåtar nu, men vi har fortfarande nästan hela bryggan för oss själva, så det är lätt att lägga ut. Bara att göra loss i aktern och låta vinden lägga Frida med nosen utåt längs med bryggan, lossa i fören, trycka ifrån en aning, lägga i växeln och ge gas, så puttrar vi iväg. Högst behagligt.

Petra vid rodret sedan vi satt segel

Vi kan sätta segel nästan så fort vi kommit ut ur hamnen. Det är bara en liten kobbe, direkt i utfarten man bör passera, för får man möte där kan det bli aningen trångt.

Äntligen får vi segla Frida en stund, men jag bryr mig inte om att sätta storseglet. Det blåser tillräckligt för att vi ska gå fint för bara genuan. (Det här med genua som försegel är ju också en nyhet för oss, så det är litet kul med den i sig.)

Strax före Herräng tar jag ner seglet och så töffar vi in i marinan. Det är som tidigare sagt trångt mellan bryggorna, och jag lyckas inte tråckla in Frida i rätt fålla, men ganska hyfsat, behöver bara springa fram i fören och ta emot med båtshaken i änden på bommen.

Båtshaken gick tvärt av

Båtshaken går naturligtvis tvärt av och vi fortsätter in i fel fålla, rätt mot aktern på en ruffad motorbåt två platser nedanför Fridas. Jag lyckas i alla fall hålla emot med den stump av båtshaken jag har kvar, och undvika de flesta tänkbara katastrofscenarier, så det ordnar sig. Sedan kan jag hoppa över till Yrsa som ju ligger precis bredvid Fridas rätta plats, vrida in Fridas nos så att hon kommer rätt, och dra in henne mellan rätt bommar. Det ser säkert inte särdeles vant och proffsigt ut, men så är jag ju inte van och proffsig heller. Och fjärran vore det mig att förställa mig på något minsta vis.

Grisslehamn, onsdag 18 augusti

Grå himmel över inloppet till grisslehamn

Idag är himlen jämngrå och det är regn, regn och åter regn. Ingenting att göra åt. Vi behöver fylla på en del förråd, så jag får lov att promenera några hundra meter till affären. Ägg, tomater, folköl och Aftonbladet inhandlas. Regnet öser ner, men det är fortfarande varmt i luften. När jag kommer tillbaka håller vi oss i ruffen, eller under kapellet.

Pratar - utifrån Petras skrivprojekt - om hur man tar reda på hur människor hade det runt 1937, vad de hade för campingutrustning t ex...

Dricker kaffe, äter lunch dricker litet folköl och så småningom litet ur rödvinsboxen. Det är inte så illa alls, egentligen, när man väl funnit sig i att det knappast blir någon segling idag heller. Men jag lovar att vi inte ska behöva tillbringa ytterligare en dag så här.

Till dagens mindre trevliga sysslor hör att tömma toatanken. Försäkrar mig om att den är ordentligt stängd innan jag kopplar loss den från resten av stolen och kånkar iväg med den. Det finns ingen särskild latrintömning i Grisslehamn, så jag tömmer den - litet i smyg - inne på toaletterna. Får ta det i omgångar och spola mellan. Det funkar, och kunde vara betydligt äckligare.

Hur som helst: Även om det spöregnar i morgon ser jag till att köra jag oss tillbaks till Herräng.

Herräng - Grisslehamn, tisdag 17 augusti

Det blåser fortfarande för mycket, så det blir vackert att gå för motor, men vi kommer inte iväg förrän efter lunch. Vet inte riktigt vad tiden går åt till. En massa småfix antar jag. Bl. a fåfänga försök att göra något åt att rorkulten glappar. Jag tror det blev bara värre.


Efter lunch plockar vi snabbt i ordning för att komma iväg. Har litet problem med att komma ut. Det är trångt mellan bryggorna och vinden vill trycka Fridas för bort från öppningen mellan bryggorna och in mot land. När jag drar på gas hinner vi inte få styrfart förrän vi kört in mellan bommarna med nosen mot bryggan igen -  alternativt brakat in i aktern på någon annan stackars båt. Jag springer med båtshaken farm och tillbaka mellan sittbrunnen och fören, för att försöka styra upp oss och se till att vi inte ställer till med allt för stor katastrof. Tredje försöket lyckas jag få henne rätt så jag kan lägga i växeln och dra på gas.

Petra kommer upp i sittbrunnen när vi taxar ut ur hamnen. Hon jublar över dieselns sköna dunkande. Precis som hon hade föreställt sig att det skulle låta! Det är skönt att gå med inombordaren istället för snurran. Inte för att man kan köra så väldigt mycket fortare. 3-4 knop med behagligt varvtal på motorn. 5 knop om man drar på litet. Men det känns ändå att det är en helt annan kraft och stadga i det hela...

En av alla lediga bojar

Herräng-Grisslehamn går på ett par timmar, bara. Det är nästan tomt i gästhamnen när vi kommer in, och det är jag tacksam för. Bara att fånga upp en lämplig boj med haken i aktertampen och låta fören sakta glida in mot bryggan. Annat var det i juli, när vi var här med Yrsa. Då var det trångt om saligheten. Jag är tacksam för att ha så mycket mer manöverutrymme den här gången.

På motsidan bryggan ligger en vacker och välvårdad Vindö 32, som jag inte kan låta bli att beundra när jag går för att betala hamnavgiften. Ägaren tittar ut ur ruffen just som jag går förbi, så jag säger några uppskattande ord. Han känner faktiskt inte igen att Frida också är en Vindö. Skillnaden mellan 30 och 32 är ändå inte stor, och består mest i rondör (32 är betydligt bredare än 30).

Viss besvikelse utbryter, och näst intill myteri på Frida, när vi förstår att pub/restaurant i gästhamnen stängt för säsongen. När vi var här i juli hade de en pub med helt OK grillbuffé alldeles vid bryggan. Vi hade förstås hoppats på något sådant den här gången också. Nåja, vi har ju vår sittbrunn och vinbox.

Vi sitter i sittbrunnen och pratar när en enorm segelbåt - en Bavaria 50 -  glider in i hamnen. Plötsligt brakar det till bakom oss. De har gått rätt på ett grund man måste runda innan angöringsbojarna. De gick sakta så inget farligt har hänt, och de slår lugnt back, gör en lov och kommer tillbaka, den här gången med mer marginal till grundet. Får senare veta att båten går 2,20 m djupt. Frida går 1,40.

En norrman som spatserar ut på bryggan bjuds över på ett glas rödvin. Björn, från Mo i Rana, har engång seglat från nordnorge runt hela kusten och upp till Härnösand, berättar han. Det tog tre säsonger. Han ställde upp båten på olika ställen i Sverige under vintrarna. Nu har han husbil och bor på campingplatsen.

Tidigare ägares fuskverk

Så småningom kojar vi. Jag vaknar under natten av regn, och segar mig upp för att spänna kapellet över sittbrunnen. Förpiksluckan läcker, märker jag. Förre ägaren har gjort sitt vanliga fuskverk och tejpat sprickorna i luckan med papperstejp… Jag hittar en IKEA-kasse att trä över luckan. Det hjälper något och får duga för tillfället.

Herräng, måndag 16 augusti

När vi vaknar efter en god natts sömn har vinden inte avtagit nämnvärt. Den stadiga vinden kanske har minskat, men det har blivit byigare, och när byarna tar i är de desto hårdare. Vi bestämmer oss för att ligga kvar i Herräng tillsvidare, och hoppas att vinden avtar under dagen. Då hinner Petra också orientera sig och göras sig hemmastadd på Frida. Hon har ju faktiskt inte sett henne, trots att vi ägt henne i 8-9 månader.

Modern bekvämlighet från biltema

Frida har vi utrustat med en liten kemtoalett, så blir vi mindre beroende av att gästhamnarnas toaletter som inte alltid är så lätta för Petra att ta sig till. D.v.s utan assistans med exempelvis transport per gummijollen tar hon sig helt enkelt inte dit.

Det är rätt trångt och litet bökigt att klämma in sig i toa-skrubben, och Petra slår huvudet i dörrpostens överkant i stort sett varje gång, men det är i alla fall en stor förbättring att alls ha en toa på båten.

Som den uppmärksamme kan se på bilden har jag ännu inte kopplat handfatets vare sig till- eller avlopp. Det finns mycket kvar att bekanta sig med och förstå hur det är tänkt att det ska fungera. Man får ta litet i taget.

Jag får naturligtvis senare annat besvär, med tömning av toalettanken, men det ska väl inte behövas så ofta hoppas jag. 20 liter tar väl litet tid att fylla, tänker jag utan att ta med i beräkningen att även spolvatten ska ingå i de litrarna. Själv väljer jag i alla fall promenaden längs bryggan till toaletterna när behoven kallar på.

Dagens lunch: pasta med bönor i tomatsås och stekt haloumi. Gott i all sin enkelhet.

Petra i väntan på seglingsbart väder

Eftersom vi verkar bli kvar i Herräng svänger jag i väg till butiken ”Kuggen” för att handla något gott att ha till litet rödvin ikväll. Träffar ett trevligt par från Storvreta på bryggan. De önskar mig lycka till, och säger att de försökte handla på "Kuggen" för någon vecka sedan, men att det inte fanns mycket mer än chokladkakor. Så illa kan det väl inte vara tänker jag. Men det är verkligen inte mycket de har att välja på, visar det sig när jag kommer dit. Lyckas i alla fall hitta digestivekex, färdigskivad ost och någon sorts mjukost med grönmögelostsmak. På kvällen smakar det i gott tillsammans med rödvinet.

Petra i skrivartagen

Fastän det kan tyckas att inte mycket händer går tiden i alla fall fort. Vi har mycket att prata om, Petra har böcker att läsa och kommer också i gång litet med skrivande, medan jag har en hel del att pyssla och fixa med. Inte minst ska utombordaren som jag och Johannes hängde på Frida för ett par veckor sedan flyttas till gummijollen, och den som sitter Yrsa flyttas till Fridas provisoriska fäste. Ett riktigt bökigt projet. Utombordare är tunga (c:a 30 kg) och bängliga att hantera. P.g.a Fridas akterpulpit måste jag dessutom göra allt jobb från gummijollen, som gungar ordentligt i vågorna.

Jag bänglar med snurran

Att flytta snurran från Frida till gummijollen är relativt lätt ändå. Att montera snurran från Yrsa svettigt, bökigt, tungt, slitsamt, tidskrävande, utmattade. Gummibåten utgör inte precis fast mark under fötterna. Den guppar omkring i vågorna, och trots att jag försökt angöra den i båda ändar svänger den litet hit och dit. Då och då kör det förbi en motorbåt i öppningen mellan bryggorna. När svallvågorna kommer in måste jag tillfälligt avbryta, för att bara hålla fast mig och motorn så att ingen av oss (troligast motorn, då) trillar i sjön. Inte blir slutresultatet särskilt bra heller. Men jag tror inte vi kommer att tappa motorn, i alla fall.

Och så vill jag ju försäkra mig om att inombordaren startar igen.Slår på tändningen, öppnar dekompressionsventilerna, trycker på startknappen och låter startmomorn få upp varvtalet. Viker ner ena dekompressionshandtaget och förväntar mig att få tändning på cylindern. Ingenting händer. Jag gör ytterligare några fruktlösa försök innan jag tar en paus och funderar en aning. Javisst,ja. Man ska visst ge gas också! Ställer gasreglaget i mittenläget och försöker igen, och motorn dunkar igång, med först den ena cylindern och sedan den andra så som den ska.

Jag har dragit ur batterierna rejält, men solcellerna fixar säkert det till i morgon. Ja, i morgon... vad gör vi i morgon om inte vädret bättrar sig? I såfall går vi för motor till Grisslehamn. Så att åtminstone nånting händer.