Teneriffa december 2011. Appendix.

Det blir litet konstig ordning - eller ingen ordning alls - på den här semesterdokumenteringen... Skyller på röra med kamerornas minneskort. Här kommer i alla fall en sista rapport från sistlidna teneriffasemester.

När vi checkade in på hotellet fick vi först en tvårummare ett par våningar upp. Vi tänkte att det skulle nog funka, men hissen var dessvärre för trång för att vi skulle få med oss el-scootern som Orange Badge med minsta möjliga tidsmarginal hade ordnat oss. (Jag mejlade kvällen inna vi åkte, och när vi landade på Tenerife Sur hade jag ett meddelande på mobilen att det skulle stå en scooter på hotellet och att receptionen hade nyckeln till den! Gissa om vi gillar Orange Badge!) Så vi frågade snällt i receptionen om det möjligen skulle gå att få byta till en lägenhet på bottenplanet. Det löste de till nästa dag. Jag fick gå och titta först, och avgöra om vi ville ha den nya lägenheten. Jag behövde bara komma in och se pentryt, så var saken mer än klar!

Här är pentryt i den första lägenheten

Här är pentryt i den vi fick byta till. Ett veritabelt uppköp!

Allt var bättre! Framför allt just  pentryt som var nästan som ett kök. Två spisplattor bara, visserligen, men större arbetsyta, och framför allt micro med grill!


Nu har vi gjort upp med hotellet om att nästa gång vi bokat resa mejlar vi dem och klargör våra behov och önskemål så ska de försöka ordna så det funkar för oss från första början. (Att prata med resebyrån, som jag försökte med, är lönlöst.) Las Piramides är väl inte det renaste och mest välskötta hotell vi bebott på Teneriffa (jag tror Andorra tar priset där) men det funkar rätt bra för oss, och nu har vi grundlagt bra kontakter + att vi lärde känna Maria som jobbar där, så vi lär boka där nästa gång, och nästa...

 

Petra på scootern Ernie som vi hyrt av Orange Badge

  

Got my mojo workín'...

 

Ingen särskild karaktär på den lokala ölen, men den hör liksom till. Och släcker törsten.

 

Första fisken för den här semestern. Merluza från HiperDino.



Teneriffa, december 2011. Under ytan #2

Som sagt: det var svårt att hålla reda på kamerainställningarna. Jag hade försett mig med ett 16 Gb minneskort och trodde efter dykningen att jag hade bortåt 10 minuter videofilm. Haha! En sekvens på någon minut och två mycket korta. Skakiga och danna var de också. För att de alls ska vara sebara har jag redigerat dem till halvfart. (Jag fick p.g.a denna manöver lov att lägga på ljudet i efterhand. Det var ju om inte annat lärorikt.) Men följ med nu på en minut under ytan! (Om man tittar på Youtube istället kan man få större bild: http://www.youtube.com/watch?v=7WFHckHnseM)

Och mot slutet av dykningen en eftertraktad syn: en trumpetfisk (Youtube: http://www.youtube.com/watch?v=cNYXt1jKQ78)

Med så uselt resultat - vad gäller foto och video - ångrar jag att jag inte bokade i Abades redan första veckan av vår vistelse. Då hade jag ju hunnit iväg en gång till (vilket jag gärna skulle ha gjort oavsett foto- och videoresultat).  Men jag tar det nästa gång. Det finns någon sorts poäng med att ha det kvar, också...

Teneriffa, december 2011. Under ytan #1

Förra gången på Teneriffa provade jag apparatdykning för första gången. Det var som en religiös upplevelse, så jag var självklart tvungen att åka till Easy Blue World i Abades den här gången också. (Det lär bli nästa år igen...) Nu hade jag med mig kamera som skulle klara ner till 10 m. Det visade sig inte vara så lätt att hantera kameran under dykningen. (Borde ha lärt mig kameran ordentligt på torra land först..). Dessutom hade det blåst och gick mer sjö än sist, så vattnet var grumligare och sikten sämre än  jag mindes det. Men några foton och någon nästan presentabel videosnutt blev det.

Vår guide dyker ner för att hämta någonting

Damsel fish



Undrar vad det är han pekar på...



Här har han plockat upp en Arrow Crab

Snorklingen var fin, och eftersom vattnet var rätt klart såg man en hel del, men fiskarna höll sig närmare botten, c:a 5 meter nedanför där vi befann oss, så jag såg fram mot apparatdykningen efter lunch.

Äntligen ordentligt under ytan

Suddigt, men man kan ana en bläckfiskarm med sugkoppar

Fiskarna är inte rädda, man kan nästan simma rätt in i stimmen.

Blue fin damsel fish

Coach's Bream, tror jag

Tyvärr helt misslyckad bild, men i hålan både en Arrow Crab och en Murena



Teneriffa, december 2011

Fick problem med en kamera när vi var på Teneriffa sist, dvs 5-18 december 2011. Eller kanske det snarare var minneskortet som det blev problem med. Nu har jag med hjälp av ett gratisprogram, Recuva, som jag härmed kan rekommendera, fått tag i bilderna. (Formaterade kortet och lät programmet återskapa filerna.)

Kunde ha skrivit mycket om våra två sköna veckor, men tiden har runnit iväg, så jag  nöjer mig med att slänga upp litet foton med korta kommentarer.

Här ligger självaste Homer och tar igen sig!

I Los Christianos, en rätt bra promenad från vårt hotell...

...hittade jag äntligen var man köper nyfiskat!

Makrillas. Mycket mindre än de svenskvästskustska...

...men bara €3 för ett knippe, och väl så smakliga!

De här minns jag inte vad de hette...

...köpte ett par och de var också goda

Petra fick en ny kompis: Maria, som jobbade på hotellet...

...och fredagen den andra veckan bjöd vi med henne ut om kvällen.

Petra lägger inte näsan, men väl fötterna i blöt

Fish spa!

 

Mycket handlat på Hiperdino blev det



Petra fick en infektion i ytterörat, och blev så här glad sedan hon hämtat ut antibiotika på Farmacian

Matt 21:12

Jesus gick till templet och drev ut alla som sålde och köpte där. Han välte omkull borden för dem som växlade pengar och stolarna för dem som sålde duvor, och han sade till dem: ”Det står skrivet: Mitt hus skall kallas ett bönens hus. Men ni gör det till ett rövarnäste."

Jag har den gångna veckans senare del befunnit mig på SACO utbildningsmässa. Jag har haft med mig (över två dagar) drygt trettio studenter, som det är fantastiskt roligt att jobba tillsammans med. Härliga, underbara människor. Studenter som brinner för sina respektive utbildningar, för Uppsala universitet och för studentlivet i Uppsala. När dagen är slut vill jag krama dem, allihop.

De är glada, positiva och duktiga, och under de här två dagarna lär de mässans besökare massor, samtidigt som de förmodligen lär sig ännu mer själva. Det är hur roligt som helst, och en belöning i sig, att få jobba med dem.

Samtidigt: den här mässan - Sveriges största utbildningsmässa, med 22-25 tusen besökare är ett av de tydligaste uttrycken för en utveckling som jag måste säga är fullkomligt åt helvete. Utbildning och kunskap mer och mer som handelsvara. Med ett fint uttryck: utbildningens kommodifiering. Det handlar om precis vad det låter som: utbildning är numera någonting man säljer ungefär som man säljer en gammal kommod på auktion. Uppsala universitet har, liksom övriga universitet och högskolor, blivit ett varumärke, bevars. Antagligen levererar vi också, för att nu ta till ett annat inneord.

Utbildning, bildning och kunskap är i min värld någonting annat, och det gör faktiskt ont inombords när jag ser kommersialiseringen, som på en sån här mässa tar sig uttryck i större och flashigare monter, synas mer, ha finare give-aways (redan bara denna jävla engelska får mig att ladda min revolver...). Det är så fruktansvärt tragiskt vart det har tagit vägen.

Det är ärligt talat rent motbjudande, men naturligtvis är det ingenting jag kan göra någonting åt. Det är en utveckling som drivs av starka krafter. Och jag deltar genom mitt arbete i denna utveckling. Jag försöker rättfärdiga det hela med att påstå att det är "vi" - universiteten och andra anordnare av högre utbildning - som på mässan tillsammans visar upp det stora utbudet av högre utbildning och vägar vidare, som finns där för att ge svar på frågor om de vägar mässans besökare redan känner till, och för att visa dem vägar de inte visste fanns. Ja, det låter nästan vackert, eller hur? Men det blir allt svårare att invagga sig i en sådan illusion. Det enda jag kan göra är att försöka rädda min själ för att i morgon kunna möta min egen spegelbild, genom att i all tysthet lägga in min reservation - som vore denna utveckling ett demokratiskt beslut. Vilket vi ju alla förstår att den verkligen inte är.

Snart finns inget mer av allmännyttig verksamhet att sälja ut. Förskolor. Gymnasieskolor. Posten. Apotek. Äldreomsorg. Infrastrukturen... Ja, när de - de där de, som ställer till med allt -  inte kan komma på något mer att sälja ut till rovgiriga s.k. riskkapitalister (löjlig beteckning, för de satsar ju sina pengar där det är absolut ingen risk alls eftersom det handlar om fullkomligt nödvändiga samhällsfunktioner) när de inte kan komma på något mer... då är det väl "vi": universitets- och högskolesektorn som står på tur. Och har vi sett någonting alls bli bättre genom denna utförsäljning, genom denna marknadifiering? Visa mig det så ska jag visa dig grisar som flyger och kvadratiska cirklar.

Liten kran ställer till med stora lass

-Vad är nu detta? Är det flytt på gång, eller är det (ännu mer otroligt) bara julstädningen som för ovanlighets skull påbörjas i god tid?

Här var det bråte, minsann!

- Ack nej. Det var bara så att kranen i tvättstället på nedre toaletten äntligen gick helt sönder och samman! Hurra!

Till all lycka gick den äntligen sönder

-Äntligen?

- Ja, den har varit fastkalkad på iskallt i över ett års tid, så det var verkligen på tiden att den blev fullkomligt oduglig så man blev absolut tvungen att felanmäla.

- Jaså, men kunde ni inte ha felanmält den tidigare? Det är ju så enkelt, och Uppsalahem brukar vara snabba och komma och fixa på en dag eller två från felanmälan!

- Förvisso. Men det var bara det att för att de ska kunna byta ut kraneländet måste de stänga av huvudkranen, det begriper ju minsta krake. Och den vet jag mycket väl var den sitter: allra-jävla-längst-in i det proppfulla hallförrådet under trappen

Längst in bakom kartonger, kassar, resväskor och bråte finner man huvudkranarna

Så det blev att släpa ut alltihop ur förrådet för tillfällig förvaring på annan ort tills de kommer från Uppsalahem och mokar...  

Das Baas

Fender Jazz bass MIJ 1988/89 

Det förra inlägget var litet märkligt i förhållande till rubriken. Eller om det var tvärt om. "...nya instrument." och så bara en massa foton på min gamla stratta som jag hunnit ha i över 15 år...
Men det vet vi ju hur det är med rubriksättare. Inte ofta de hittar bulls eye. När det gäller rubriker får man vara glad om det är någorlunda rätstavade och man besparas de mest flagranta sär skrivningarna. Att de ska ha något att göra med den följande texten, och vice versa... det är verkligen att kräva för mycket av tillvaron.
 
Och så var det väl så att jag tyckte jag hade nördat rätt bra kring mitt basinköp i inlägget dessförinnan.

Rätt nöjd är jag, och så även mina fingertoppar som mår betydligt bättre av denna mer lättspelade bas än av den gamla.