Vad ska vi göra nu?

Vad ska vi göra nu när visionerna rasar
när arbetarklassen sviker och röstar fel
när verkligheten gör narr av profeter och gudar
när gummisnodden har kallnat och blivit stel
vad ska vi göra när inget i hela världen är sant
och när Höglund har blivit gammal och ointressant?

(ur Kjell Höglund: Höglund har blivit gammal)

Jaha. Så vet vi ungefär hur det gick i det här skitvalet. Man hade ju sett vartåt det barkade, så den enda överraskningen var väl att sd inte bara skulle ta sig in i riksdagen, utan dessutom med så pass många mandat. Och det blev man sannerligen inte stort gladare av.

Alla "gamla" riksdagspartier har sagt att de på inga villkor kommer att samarbeta med sd, och det är ju bra, i och för sig. Det man, som rödgrön-anhängare, kan oroa sig litet för är att alliansen, som rimligen bildar minoritetsregering, genom en uppgörelse med mp slår en bräsch i oppositionen.

Mp har sagt bestämt nej, till att etablera samarbete med alliansen. Kanske s och v faktiskt är mer öppna för en sådan lösning (även om det är svårt att tro att alliansen skule inleda någon hårdflirt med v).  Mp är mer svårplacerat på höger/vänster-skalan och därför är det nog mer riskabelt för dem att, efter att precis ha gått in i ett samarbete med s och v, plötsligt etablera ett nytt samarbete; denna gång med alliansen. S och v skulle komma undan med att hävda rent pragmatiska skäl för ett blocköverskridande samarbete, medan mp skulle riskera att uppfattas som än mer otydliga och därmed från både vänster- och högersidan ses som inte fullt pålitliga.

Som situationen nu är, kanske det bästa vi kan hoppas på är att alliansen tvingas till enskilda uppgörelser fråga för fråga, och därmed måste ägna så mycket tid och energi åt tungrodda förhandlingar med det ena och det andra partiet att de inte hinner vare sig besluta eller verkställa så värst mycket under mandatperioden.

Mera Enquist: Engagemang och saklighet

Så har jag har nyligen vänt det sista bladet i ytterligare en bok av Per Olov Enquist: Legionärena. Boken beskriver hans egna efterforskningar kring den händelse strax efter andra världskriget slut, som kommit att kallas baltutlämningen.

Jag har aldrig egentligen varit värst intresserad av historia, men här framställs samtidigt ett historiskt skeende och ett forskningsarbete så fängslande att det har varit svårt att lägga ifrån sig boken. Det är inte lätt att hitta tid för sammanhållen läsning. Men frukost har jag ju en timme för mig själv, så boken har legat på köksbordet, och under veckan intagits tillsammans med yoghurt, müsli och en kanna te… Ja, den här veckan har jag har nog varit litet senare till jobbet, än vad jag brukar vara.

Man blir imponerad både av det minutiösa forskningsarbete Enquist lagt ner, och av hans berättarkonst. 

”Min avsikt har inte i första hand varit att upprätta ett monument över en baltisk tragedi. Jag har istället så noggrant som möjligt är, velat beskriva ett svenskt dilemma.” avslutar Enquist sitt eget förord till boken.

Visst visar han på det politiska dilemma som låg bakom utlämningen av de146 balterna. Balterna, var av vissa hade tagit värvning i tyska armén medan andra mer eller mindre tvångsrekryterats, kom flyende över Östersjön när den ryska armen trängde undan tyskarna från de Baltiska länderna. Vid krigsslutet överlämnas norska quislingar som befinner sig i Sverige till Norge, danska nazistmedlöpare utlämnas till Danmark, o.s.v allt i enlighet med internationella lagar och överenskommelser. Flyktingar från västfronten utvisas tillvästmakterna och flyktingar från östfronten utvisas till öst. Hur ska den svenska regeringen motivera ett avsteg från gängse förfarande när det gäller de baltiska flyktingarna?

Det dröjer någon tid innan svenska myndigheter inser vidden av problematiken. Och då är redan illa genomtänkta beslut fattade och meddelade. Ryssarna har begärt utlämnande av dem som flyende lämnade fronten efter Tysklands formella kapitulation den 8 maj -45. De balter det här handlar om flydde ett antal timmar tidigare, och omfattades faktiskt inte av ryssarnas begäran. Den svenska samlingsregeringen lovar ändå att utvisa samtliga, även dem som kom så långt tillbaka i tiden som 1 maj. Följande socialdemokratiska regering får i sitt knä att fullfölja beslutet…

I levandegörandet av händelserna kring baltutlämningen surrar en filosofisk fråga om människors drivkrafter och motiv för sitt engagemang. En stor opinion engagerade sig för balternas sak. Vad var det som drev dem? Politiska motiv? Säkert i många fall. Enquist visar att många av dem var nazistsympatisörer och antisocialister på högerkanten, som hade sina skäl att inte vilja gå Sovjetunionen tillmötes. Men många kan antas ha drivits av rent humanitära motiv.

I självrannsakan hittar Enquist ett annat motiv: själva känslan i engagemanget, upplevelsen av att vara engagerad, och att vara en del av en större grupp som engagerar sig för en och samma (goda och viktiga) sak. I ett autentiskt samtal som utspelar sig mellan ett par kyrkoledare som deltagit i en demonstration mot utlämningen illustreras det så tydligt att det blir rent parodiskt. Samtalet är fullkomligt centrerat kring i vilken gripande stämning aktionen genomförts. Frågan om balterna själva, deras öde, belägenhet, och upplevelse av sin situation lyser helt med sin frånvaro.

Jag tycker den fråga Enquist verkar brottas med är oerhört intressant. I sin mest triviala form kan den uttryckas: Om det får mig att må bra att göra gott för någon annan, är jag inte i själva verket egoist, då? Men det handlar också om frågan i vilken utsträckning man kan skilja mellan en handling och dess utförare. Om motivet för en handling – som att demonstrera mot utvisning av en grupp människor jag tror kommer att fara väldigt illa efter att utlämningen genomförts – bottnar i skum ideologi… betyder det att handlingen som sådan förlorar i värde?

Inom filosofigrenen normativ etik skiljer man vanligtvis mellan det handlande subjektet och handlingen som sådan. Enligt den strikta utilitarismen spelar den handlandes motiv ingen som helst roll. Blir konsekvenserna goda så är det en god handling. Motiven för att handla enligt reglerna är ovidkommande för regeletiken, det som är avgörande är huruvida jag handlar enligt reglerna eller ej. Bara dygdetiken ser till den handlandes drivkrafter. Men den tenderar att bortse från både socialt konstruerade regler och handlingars konsekvenser.

Intressanta iakttagelser, men det är nog inte alls det Enquist är ute efter. Jag tror att det han sett är att engagemang baserat på ”känslosamhet” tenderar att ebba ut. Han säger det inte rakt ut, kanske har han inte gjort parallellen, men det är som med förälskelse – känslan avklingar, och finns det inte något mer än känslan som driver… då upphör engagemanget tillsammans med känslan. Enquist efterfrågar en saklighet i engagemanget.

”…egentligen har jag aldrig beundrat några människor så mycket som de här. De måste ha fått sin känslosamhet bortnött under de första tre fyra veckorna, och nu återstår bara en saklighet som är ofattbar /- - -/ Fast egentligen; hur kunde han var helt säker på att de var mer intresserade av fakta än av sitt eget engagemang? Jo, ändå.”

Själv tror jag att det är så att vi människor har naturlig kapacitet till engagemang för andra, att det ligger i vår  ”natur” (kan diskutera det problematiska begreppet en annan gång) och att det, för att uttrycka sig i darwinistiska termer, finns ett överlevnadsvärde i att det ger oss en mer eller mindre långvarig "kick". I relation till Enquists frågeställning blir frågan mer vad som är i fokus än om vad som är motiv. Mot slutet av boken snuddar Enquist vid tanken : ”Han kände ingen skuld och ingen delaktighet, men han hade långsamt lärt sig att intressera sig för något annat än sitt eget engagemang…” (s. 392)

Missförstådd valpropaganda

"Att rätt förstå och att missförstå en och samma sak

utesluter inte helt vartannat" (F.Kafka)

Jag vill inte på minsta vis uppmuntra till åverkan på något enda partis valpropaganda, men kan ändå inte annat än tycka att exemplet här bredvid, som jag stötte på på hemväg från jobbet härom dagen, är rätt roligt.

Fick ingivelsen - som jag inte ger mig tid att följa - att ge mig ut för att se hur mycket av annan både propaganda och reklam man med litet ansträngning och god vilja kan lyckas missförstå, och skruva till på motsvarande sätt.

Att det är kd som drabbas här, liksom av en politisk pamflett tidigare i denna blogg, är ett rent sammanträffande. Jag har inget särskilt ont öga till just kd, mer än jag har till Alliansen i övrigt. Och jag vill passa på att påpeka att den åverkan jag där gjort på en av deras valaffischer endast existerar i min dator. Ingen fysisk valaffisch har drabbats av min rödpenna.

Herräng, söndag 12 september

Efter politiska pamfletter tillbaka till dagboksanteckningarna. (Det kan nog bli mer av det förra igen.) Efter lunch den här dagen åker jag ut för att titta till damerna i Herräng och städa litet. Det är väldigt lugnt och stillsamt i marinan. Ett äldre par håller på att städa ur sin båt. Några fiskare ger sig ut inför kvällen. Jag börjar med att teststarta Fridas dieselmotor. Den går igång snällare än någonsin. Låter den gå på tomgång medan jag pumpar ur Yrsa. Hon har inte tagit in mycket vatten alls sedan sist, vilket väl var tre veckor sedan. Allt är väldigt väl, med andra ord.

Snurran sitter stadigt sitt provisoriska fäste

Flyttar utan större besvär snurran från gummibåten till Yrsa. Den kommer att behövas när det är dags för avmastning och upptagning. Och även om Fridas inombordare gick igång nästan perfekt låter jag, för säkerhetsskull, den snurran sitta kvar i sitt provisoriska fäste. Ofta hamnar man i litet tidsnöd i samband med det sista höstfixet, och jag vill inte stå där med bokad tid för upptagning av Frida och strejkande motor.

Eftersom vi avser att göra oss av med Yrsa passar jag på att ta rätt på grejer från henne, som kan göra nytta även på Frida. Ett ankare, några replängder, en dunk linolja och några burkar båtlack – det är ju en hel del trä att ta hand om på Frida, trots att skrovet är i glasfiber – och litet annat smått och gott. Stuvar det mesta i Fridas utrymmen. Hivar liggunderlag, flytvästar, verktygsväska och en del annat som bör tas hem, ner i gummibåten.

Erics träfolka

Hade jag kommit iväg ett par timmar tidigare kanske jag skulle ha gett mig på att masta av en eller annan båt, men nu hinner det bli kväll innan jag är hemma ändå. Och förresten ska jag naturligtvis ringa Eric (länken kanske bara funkar för dig som har facebook-konto) och höra om vi ska göra gemensam sak. Eric är en äldre kulturpersonlighet som har en Nordisk Folkbåt liggande vid samma brygga som vi har Yrsa och Frida. Vi brukar hjälpa varandra med på- och avmastning. Det är en trevlig tradition. Särskilt påmastning. Åt andra hållet är liksom inte lika roligt, det triggar inte drömmarna om kommande segelturer.

Så kliver jag ner i gummibåten och ror in mot parkeringen, lastar i bilen och baxar slutligen gummibåten upp för slänten fram till bilen och upp på takräcket. Den har läckt litet luft och är aningen sladdrig, vilket gör baxandet bökigare än det behövt vara. Båtens botten är dessutom täckt av slemmiga alger som jag lyckas smeta in jeansens hela framsida med. (Algblommningen har varit förskräcklig i år!)

Hur som helst känns det som vanligt tillfredsställande att ha varit ute och pysslat litet båt. Nu åker jag hemåt med Lars Winnerbäck Efter nattens bränder 1996-2006 i bilstereon. Han uppskattas inte hemma, så vi får passa på att umgås när jag åker på mina egna turer. På utvägen var det Daugava, som jag tycker är ett onödigt förbisett Winnerbäck-album. Det innehåller en hel del som är bättre än Om du lämnade mig nu, (helt OK låt) som spelats till leda på radion. På CD:n som nu ligger i är Söndermarken i mitt tycke ett mästerverk i sin genre, och helt suverän bilkörningsmusik. (I youtube-videon jag länkar till går den fortare än på min CD - litet för fort, tyvärr.) Jag sjunger med för full hals. Eftersom jag har så svårt för att lära mig texter är det mestadels körtjejernas ordlösa vokalinsatser jag hänger på. (Man kan f.ö bli alldeles kär i de där tjejerna som ger järnet i bakgrunden.) Ingen Soldat – sista låten på skivan som ligger i – är en absolut favorit som jag i alla fall kan texten till och sjunger med i när vi rullar in i rondellerna strax utan för Uppsala. Den låten hinner snurra två gånger, så är jag hemma. 

Nyspråklig välfärd

”Eget sparande är också välfärd” hävdar ett av allianspartierna i sin valpropaganda. Jag har aldrig varit realist i den filosofiska bemärkelsen att jag föreställt mig att ord och begrepp har en fast innebörd, så jag motsätter mig inte att det rent principiellt är möjligt att använda begreppet välfärd på det sätt KD gör. Men även från en social-konstruktivistisk position är KD:s användning av begreppet kritiserbar, eftersom det i väsentliga avseenden avviker från det i sammanhanget gängse.

När vi i den politiska diskursen talar om välfärd associerar vi vanligtvis till begreppet välfärdssamhälle och avser då ett omfattande och gemensamt system som regleras av vissa överenskomna fördelningsprinciper. När jag lägger en krona i välfärdspotten är jag inte säker på att just jag kommer att få del av de resurser min krona skapar. Det kan vara någon helt annan, för mig helt okänd, person som åtnjuter värdet av denna min erlagda krona. Däremot är jag trygg att veta att för den händelse jag skulle behöva exempelvis sjukvård, kommer jag att få utdelning för min krona och troligen betydligt mer därtill.

Eget sparande kan förvisso vara omfattande (om än i en annan bemärkelse av det ordet) men det är inte gemensamt, och utnyttjandet av de aggregerade tillgångarna regleras inte av några överenskomna fördelningsprinciper. KD:s bruk av begreppet välfärd saknar således fullkomligt de aspekter av gemensamhet och fördelning vi vanligtvis lägger in i det. Vad affischen säger är därmed inget mer än det högst triviala: "Eget sparande är ett sätt att öka sina tillgångar." Att man gör en sådan urvattnande betydelseförskjutning förtiger man naturligtvis!

KD har i sin valpropaganda bestått oss med är ingenting annat än ett strålande exempel på det som i George Orwells dystopiska roman 1984 kallas nyspråk. KD söker, i likhet med hela Alliansen, köpa våra röster med mera pengar i våra fickor. Att det är en ideologiskt betingad nedrustning av den gemensamma välfärden som genererar köpeskillingen maskerar man genom att i det tysta omdefiniera begreppen.

Politik

För inte så länge sedan förundrade jag mig storligen över de reaktioner och demonstrationer Barack Obamas förslag om allmän (nåja, låt oss kalla den ”omfattande”) sjukförsäkring vållade i USA. Naturligtvis finns en klick med sådana tillgångar att det för dem, ur strikt individualistiskt, egoistiskt och kortsiktigt perspektiv rent spelteoretiskt är värt risken att inte  vara med och betala till ett gemensamt försäkringssystem.

Men det verkade vara en otrolig massa vanliga arbetande människor som inte kunde se fördelarna med ett gemensamt grundläggande försäkringssystem. Människor vilkas ekonomi och sannolikt hela liv, med största säkerhet skulle braka ihop totalt om de själva drabbades av allvarlig och långvarig sjukdom, men ändå ansåg sig kunna sätta det på spel. Allt p.g.a en väl intrummad ideologisk skräck för allt vad kollektivism heter, eller kanske helt enkelt bara för att inte riskera att få vara med och betala mindre bemedlades försäkring.

Men…

Vi går mot val. Prognoserna tyder på att Alliansen kommer att sitta kvar ännu en period. Man undrar vad det är för fel på svenska folket. ”Hurra! De sänker skatten. Vi får några hundra kronor mer i månaden att leva på! Hurra!” Visst. Själv har jag en hyfsad lön och kan unna mig litet utöver det nödvändiga. Segelbåt, musikgrejer, resor, en god whisky då och då… Jag tycker förvisso ändå det är trevligt att få ytterligare några kronor att röra mig med. Men att utifrån det lägga sin röst på Alliansen är ju att låta sig bli fullkomligt grundlurad.

De extra hundralappar vi i normala inkomstlägen genom skattesänkningarna får, kompenserar inte på långa vägar den organiserade brottslighet alliansen ägnar sig åt. När de säljer ut statlig verksamhet är det inte frågan om något annat än ren stöld. De stjäl våra gemensamma tillgångar värda miljardbelopp, och rear ut dem till kapitalstarka intressenter, som i sin tur kan kamma hem och berika sig på de intäkter som tidigare delvis kom oss alla till godo eftersom de gick till det gemensamma allmänna, istället för att hamna i VD:ars bonusutbetalningar samt slussas ut i aktieutdelning.

Vår uppmärksamhet från denna organiserade brottslighet avleder man genom att stoppa vad som i sammanhanget inte är annat än småslantar i våra fickor. Jag är visst medveten om att det finns många för vilka några extra hundralappar göra väsentlig skillnad. Men att utifrån det lägga sin röst på Alliansen är ändå så bedrövligt kortsiktigt. Alliansens ideologiskt betingade utförsäljningspolitik urholkar det välfärdssystem vi i Sverige byggt upp, där lika rätt till utbildning, till vård och till omsorg – oberoende av var på samhällsstegen man står – varit en självklarhet. Nåja, ett självklart eftersträvansvärt mål, då.

Naturligtvis finns även i Sverige de som spelteoretiskt kan motivera ett stöd till alliansens utförsäljning, men försök inte lura i mig att det skulle röra sig om halva svenska folket!

Alliansen försatt ingen tid efter förra valet. Nedmonteringen av den relativa solidaritet, jämlikhet och välfärd som byggts upp under så många år tog fart med ens. Och nu har de hjulen i rullning. Det är bara att bäva för en mandatperiod till med det rövarpacket i regeringsställning! Det kommer att ta många årtionden att återställa. Och mycket kommer helt enkelt att vara omöjligt att återfå.

Tänk på det den 19:e september!

Kurerande av melankoli

Nya mixern i all sin härlighet

Att bota nedstämdhet med att shoppa loss är väl ungefär som att fixa blodsockerhalten med godis. Det hjälper för stunden men blir alldeles strax desto värre. Så grundlägger man ett missbruk. Shopaholic, sugaholic, sexaholic, foodaholic, anything-whatever-you-likeaholic...

Men det är i alla fall ganska upplyftande att köpa en ny grej som man faktiskt tror att man kommer att använda. Har ju inte hunnit använda nya PA:t ännu, men mixern har jag testat under dagen, och oj, vilken skillnad mot min gamla Behringer!

Ah, vilken härlig massa knappar, rattar, reglar, in- och utgångar att grassera i! Pilla, pilla. Man kan drömma ganska länge om att koppla in både det ena och det andra, innan man fått tid och råd att verkligen göra det.

Rysk brux

Och tänk att inte sakna mikrofon-/instrumentingångar! (Men det står väl inte på) Här ska mickas upp och linas! Ingen i bandet kommer att spela bättre, men vars och ens tillkortakommanden kommer att höras desto bättre. Det är väl bra?

Nu var det ju bara ett litet problem. Vad använder man alla in- och utgångar, knappar och rattar till? Hur får man det att låta så bra som de sköna slantar man pungat ut med antyder att det borde kunna göra? Det kanske står i bruksanvisningen  - nej, vad dum och uråldrig jag verkar, manualen heter det ju.

Nå, man konsulterar den, vad den nu än kallas. Blir man klokare av det? Nej den är nog mest till för att ingjuta hälsosam insikt om användarens bristande grundkunskaper. Jag tror jag väljer att konsultera den på ryska. Då kan jag i alla fall skylla min bristande förståelse på att jag inte kan språket.

Förresten: riktiga karlar läser inte manualer. De pluggar in och kör järnet. Pang på rödbetan.