Lämningarna avThin Lizzy

Var på konsert med ett band som kallade sig Thin Lizzy. De borde ha tagit sig tillnamnet what remains. Man kan ju bli litet misstänksam mot spillror av ett band som hade sin storhetstid i slutet av sjuttio- och början av åttiotalet. Och det alldeles särskilt som frontmannen och den samlande gestalten för de olika sättningar bandet hade under de åren, basisten och sångaren Phil Lynott, sedan länge är avliden, och alltså var frånvarande med laga förfall.

Kvällens uppsättning bestod av  två gamla Lizzy-medlemmar, gitarristen Scott Gorham och trummisen Brian Downey. Den senare f.ö. den enda som var med i den ursprungliga sättningen. Övriga musiker var Darren Wharton (klaviaturer - han var för all del med i Lizzy redan på 80-talet.) samt Damon Johnson (gitarr), Marco Mendoza (bas) och Ricky Warwick (sång och en del kompgitarr).

Det var inte så tokigt när allt kom omkring. Tvärtom, riktigt roligt. Fullt ös från start. Rätt självklar låtlista, kanske litet fantasilös, men för mig som inte vet mycket mer om Thin Lizzy än vad som finns på dubbeln Live and Dangerous (som jag förstås har i CD-format) blev det ju enklare att hänga med.

Litet skamset kan jag erkänna att sedan jag slingrat mig närmare scenen än vad som var riktigt bra för mina öron, var det en skön känsla att tillsammans med merparten av publiken runt omkring mig sjunga med i refrängerna på både Whiskey in the jar och Boys are back in town.

Jo, de röjde på tight och bra, och hade förstås - eftersom de bara spelar gammalt Thin Lizzymaterial - ett rejält knippe riktigt bra låtar. Bra musiker, och en klart godkänd sångare. Den senare forlorade dock i pondus allt eftersom tillställningen fortskred, och blev så småningom mer skränig. Jag tror han blev trött helt enkelt, han såg inte ut att vara i bästa form och skick. Ljudet var helt OK med tanke på att det var utomhuskonsert.

Men, för det finns ju alltid ett eller ett par sådana:

De yngre - eller ska vi säga mer sentida - bandmedlemmarna var litet väl poserande för min smak. Visst kan det få vara litet show, men någonstans blir poser och minspel både tjatiga och fjantiga. 

Ett av Thin Lizzys (på den tiden) kännetecken var den gitarristiska parallellslalom som Scott Gorham - när det begav sig tillsammans med Brian Robertson - utvecklade till närmast fulländning. Visst förekom litet av den varan, men inte så mycket som åtminstone jag hade hoppats på. Och i den utsträckning det faktiskt spelades twin guitar lyftes det inte fram i mixen som man skulle önskat.

Mestadels turades Damon Johnson och Scott Gorham om att ta solona. Viss övervikt för Damon, tror jag. Och det tyvärr. Scott Gorham var för mig definitivt kvällens behållning. Medan de andra fjantade på spelade Gorham på liv och död, stadigt med fötterna på scengolvet avfyrande fundamentala riff och livsviktiga solon. Och när han tog andrasolot på Still in love with you - då var det nästan så det tårades i ögonvrån.

Ett Youtube-klipp med "riktiga" Thin Lizzy

Brian Robertson på förstasolot. Scott Gorham på andrasolot.

Slutligen litet parallellslalom.

Spelets regler

En gång i tiden spelade man Alfapet som senare kom att heta Scrabble. Längre fram blev det Betapet över datorn, och numera är det Wordfeud på mobilen. Så i den moderna tiden slipper man träffas, dricka vin (eller annan önskad dryck) och ha trevlig samvaro medan man spelar. Men man slipper också nackdelarna. I Wordfeud kan ju aldrig uppstå de diskussioner - som stundom nog kunde urarta till regelrätta gräl - om spelets regler eller hur dessa regler rätteligen skulle  tillämpas. Regler och ordbok är ju i de internet- och appbaserade varianterna, inbyggda och tillämpar sig själva helt per automatik.

I spelet här till vänster håller Frida Skipper - det är av någon anledning jag, det - på att bli tämligen utskåpad av sin motståndare. Sånt är inte F Skipper van vid. Hur kan det gå så helt åt fanders?

På den gamla, och eventuellt goda, alfapetstiden fanns en tvetydighet i de medföljande spelreglerna, som man så småningom lärde sig att  före spel med nya motspelare  försäkra sig om tolkningen av. I de skrivna reglerna framstod det nämligen som att man aldrig - förutom vid spelöppning - fick lägga ett helt ord, utan alltid måste inkludera minst en redan lagd bokstav. I de bildexempel som fanns med i regelhäftet fanns däremot ett exempel (avseende något helt annat) där man gjort precis just detta: lagt ett helt ord parallellt med ett annat. (Dock naturligtvis så att det även bildades ett ord på tvären.)

Vi som på den tiden vanligen spelade med varandra valde (vilket är intressant i sig, men jag ska inte här och nu fördjupa mig i den saken) att spela enligt de skrivna reglerna, och ignorerade bildexemplen. Vi tyckte väl på något vis att det verkade logiskt med vad vi uppfattade som en mer strikt tolkning av reglerna.

Nu är jag sedan länge medveten om att vi tolkade reglerna fel. De officiella och internationella scrabblereglerna tillåter att man lägger hela ord parallellt med tidigare lagda, så länge det också på tvärsen bildas ord.

T. ex:  om det ligger OK kan man lägga KO precis ovanför. Eller under, som i exemplet nedan, så att man får:

OK
KO

Det blir OK och KO åt alla tänkbara håll, så enligt de officiella scrabblereglerna, och även enligt de regler som tillämpas i Wordfeud är det helt OK, vilket senare även framgår av bilden, där min motståndare just lagt ut det hela ordet ZOO.

Jag föredrar de regler jag tidigare spelat efter. Att Skipper i spelet på bilden åker på storstryk beror på att han spelar yvigt, lägger relativt långa ord, och ständigt söker chanserna till dubbel och till tredubbel ordpoäng. Det är en relevant strategi givet feltolkningen av reglerna. Men det straffar sig totalt mot den mer snålspelande motståndare, som - helt enligt rättolkat reglemente - utnyttjar Skippers långa ord att lägga parallella ord vid, och inte minst utnyttjar de hörn som bildas när han sin (o)vana trogen korslägger orden.

Men det är inte bara för att det är en viss omställning att börja tänka att hela ord kan vara alternativ, och att man då får välja en annan strategi, som jag föredrar våra gamla feltolkade regler. Med den snålspelsstrategi som nu tycks vara mest lönsam förlorar spelarens ordförråd, lexikala fantasi och associationsförmåga en inte så liten del av sin betydelse, och spelet blir ur just den synpunkten och i mitt tycke inte längre lika roligt..

Det blir helt enkelt andra spelarkvaliteter som belönas. Litet trist, alltså, tycker undertecknad, som ändå inte tänker sluta spela, utan i stället gör sitt bästa för att tillägna sig snålspelets strategi och tänkesätt. Utmana mig gärna.

Frida Skipper

Rävstensemester #2

Liten fotokavalkad över vad man sysslar med en vecka på Rävsten:

Man fiskar förstås. Fisket var trögt i början, då det var kallt i vattnet, men så småningom lossnade det.  Då hade jag förstås bara ett tiotal metmask kvar i burken, men de gjorde god nytta!

För mig okänd fiskart som drogs upp sent den första kvällen.

Ett fång abborrar som plötsligt en kväll var på hugget.

Stilren uppläggning av abborre.

Man paddlar. Gräsö kanotcentral fanns på plats som vanligt. Och dem ger jag gärna litet gratisreklam. Förutom att kajakpaddling är ett skönt sätt att flyta runt i tillvaron på, är det alltid trevligt att prata med Alex som driver kajakuthyrningen.

Tyvärr pallar min ena armbåge inte med särskilt långa turer. Efter två-tre timmars paddling börjar den ömma betänkligt. Jag och Helena paddlade i alla fall runt ön en dag, och efter någon dags återhämtning gjorde jag en längre tur för mig själv. (Enmanskajak frestar inte på armbågen lika hårt som tvåmans, vilket kan verka litet konstigt, men det kan ju ha att göra med vem man paddlar i par med...)

Stack ut en ordentlig runda för mig själv

Man gör utflykter medförande matsäck (av somliga uttalat massäck). Denna veckas enda sådana utflykt kanske snarare skulle kallas för inflykt eftersom vi för ovanlighetens skull uppsökte en plats inåt Gräsö. Abborrarna högre upp i rutan räckte inte bara till lunch åt Petra, Helena och mig, utan även till de på Rävstenutflykter så oundgängliga knäckemackorna med potatis och gårdagens abborrester.

Petra njuter medhavd matsäck på liten roddutflykt

Man badar. Dvs om man inte är man i sällskapet. Hypotesen är dessutom värd att pröva, att det kan finnas ett samband mellan badbenägenhet och uttal av ordet matsäck.

Petra näckar

Och så kan man ju sitta på verandan om kvällen, smutta sin whisky och folköl medan man ser hur dimman lägger sig över ön, som ett fuktigt täcke.

På det hela taget en riktigt fin rävstenvecka.

Rävstensemester #1

Vi är långt in i juli månad och ännu ingen segling! Faktum är att båtarna inte ens är mastade och klara ännu. Det har varit för kasst väder, helt enkelt. Om en vecka har jag mera semester och hoppas komma ut på böljan den blå ett tag.

Vi hade tänkt segla Yrsa till Rävsten, men väder och MS-skov satte stopp. Petra blev inlagd för en kortisonbehandling i början av den vecka vi hade bokat stuga. Så bra att lillasyster Helena redan tidigare var inplanerad att hänga med ut några dagar.

Helena tar igen sig efter resa och promenad ut till Stångören

På klipporna låg inte bara Helena utan också en träbit

I motsats till träbiten kom Helena så småningom på fötter

Nästa dag hyrde vi kajak och paddlade runt ön.

Det är sällan man träffas så där och hinner sitta och prata och göra saker tillsammans, så det kändes värdefullt, och som att det kom något väldigt bra ut av det dåliga att Petra inte var med från början. Henne åkte jag in och hämtade på onsdagen, och det blev inte tillvaron sämre av.
 

Ett varv på kvarnhjulet - Vildmarksdag vid Kvarntjärn

En litet kul sak hände här om dagen. En tjej som hette Emma hade hittat till min blogg, och inlägget från Kvarntjärn förra sommaren. Hon frågade om hon fick använda mitt foto av kvarnen på en affisch för ett event - som det visst heter numera, det där som man förr kallade tillställning - vid kvarnen. Naturligtvis fick hon det, och då passar jag förstås på att göra reklam för... tillställningen: den årligen återkommande Vildmarksdagen vid Kvarntjärn

Emma var snäll och mejlade den färdiga affischen

I år kommer inte jag och Petra att åka dit, men det är något att hålla i minnet inför kommande år.  Det skulle verkligen vara fint att se den gamla kvarnen i funktion, och att köpa en påse mjöl som malts i den!

Hur som helst börjar man tänka över hur det fungerar i dessa tider:

Bygdeföreningen i Kvarnbergsvattnet vill ha ett fint foto på den gamla kvarnen. Då tänker man att de väl skickar någon att fotografera den? Nej, de sätter sig och surfar på nätet och hittar till min blogg!

Ganska lustigt är det, tycker jag. Men det är naturligtvis så man gör, och jag är mer än glad att kunna bidra. Hoppas nu att alla mina läsare den 21 juli i år drar till Kvarntjärn, dricker kaffe, käkar kolbullar, köper lotter och rågmjöl, och på alla sätt och vis stöder bygdeföreningen i dess verksamhet - som jag antar innefattar att hålla den fina skvaltkvarnen i stånd!

Och är det en fin sommardag är det en alldeles idylliskt plats och väl värd resan varän i vårt avlånga land den tar sin början. (Ja - om du, Gunnar, nu till äventyrs läser det här - den är värd en resa från det stora landet i väster, också!) Glöm bara inte att ta med myggstift!

Uppstekt gröt (inspelningar från 26 Maj)

Det har tagit sin tid att fixa med inspelningarna av Mangel från festen 26 maj. Nu börjar de flesta klippen vara klara. Här lägger jag nu upp  de nya låtarna. (Förutom Cover me, som jag ju publicerade i förra inlägget. Det var i allafall kul att ha litet nytt på spellistan!

A girl like you. Här är det bara att konstatera att jag irrade jag bort mig fullständigt. Men tonen C förekommer så ofta att spelar man enbart den är man rätt 75% av gångerna. Johannes pianoklink i introt och annorstädes är juste, tycker jag - och ger litet trevlig variation till orgelsmeten som vi oftast har i bakgrunden:

First we take Manhattan har vi spelat ett par gånger tidigare, men den känns ändå som en av våra nya låtar på spellistan. Introt stapplar litet - jag får ta på mig an hel del av ansvaret för den saken.

Kvällens största utmaning - spelmäsigt - var Because the night. Man kan väl inte säga att vi gjorde något särskilt av den, men vi tog oss igenom utan missöden:

Walk of life är kul att spela, och inte minst känns det bra att ge Johannes något att bita i där bakom orgeln. Det svajar till litet i introt, men tar sig. Och låten gick hem bra på dansgolvet.

Rocken måste rolla!

Ja, så är det!


Och därmed får jag åter anledning att bryta mot den kategoriska, objektivt existerande och för evigt giltiga regeln att brödtexten inte får syfta på rubriken. Tack, det var allt jag ville för den här gången. Jag skulle ha kunnat avvärja regelbrottet, eller åtminstone komma undan med en lindrigare brottsbenämning om jag efter mitt bekräftande utropp tillfogat någonting i stil med: Rocken måste sannerligen rolla!


Jämför den inom kristendomen förekommande frasutväxlingen:
-Kristus är uppstånden!
-Ja, så är det.
(...eller, hur var det nu?)


Nåja, det där var inte ens särskilt roligt, och rocken måste i alla händelser rolla. Därom finns ingen tvekan, och någon måste ta på sig ansvaret att hålla den rollande. Jag tar det på mig, och axlar bördan med stoiskt jämnmod. Uppgiften kräver sin man. Samt blod, svett och stålar. Det ska lockas och pockas. Folköl, frukt och snacks ska inhandlas för att hålla dem som är av klenare virke vid gott mod. Efter-repetitionen-middagar med vinet flödande ur boxarna ska utlovas och löftena ävenså infrias. Det ska kånkas orglar och stärkare, "subbar" (nej, inte "subbor") och monitorer, trummor och trumpeter, backar med kablage, gitarrer och basar i case och gigbags... allt detta och himlens hela härlighet av nödvändig parafernalia.

Så den 26 maj rullade det på. Dåligt valt datum för rockfest(ival) visade det sig. Kulturernas karneval på stan och Eurovision Song Contest i rutan. Dessutom gick det nått virus... Men de som kom var glada och entusiastiska. I fjol var det många akter, i år desto färre, men då blev det ju mer utrymme för Mangel. Och om rocken måste rolla så måste Mangel mangla.

Senaste spelningen, liksom det idoga repande hade vi gjort som kvartett, med undertecknad på bas. Nu var Mattias med igen, denna gång på gitarr. Vi hade bara hunnit repa en gång tillsammans allihop, och med det i åtanke får man vara rätt nöjd. Kul också att vi kunde presentera ett antal nya gamla låtar!

Riggade förstås upp inspelaren och lät den gå under hela spelningen. Kameran blev litet felvinklad, inspelningsnivån blev låg, och dessutom var sången litet nedskruvad under de första låtarna. En dag ska vi ha riktigt bra ljud. Och då...

Vi öppnade i alla fall med en Springsteen-låt: