Saken är biff!

Saken var i det här fallet en laxsida på knappa kilot från COOP. Jag har ju med gott resultat testat fishcakes thaistyle tidigare, men som de inte föll hela hushållet riktigt på läppen, testade jag med litet mer traditionell kryddning dn här gången.

Schalottenlök - en av mina mer sentida ingrediensförälskelser - och bladpersilja kördes i den trogna gamla matberedaren. Riktigt så finfördelat som jag hade tänkt mig lyckades det inte bli, men fullt tillräckligt.

Därefter kördes laxen litet hastigt i samma gamla matberedare, som inte hade blivit yngre sedan sist. Bara helt hastigt. Jag ville ju inte att det skulle bli gröt av alltihop. Sedan rörde jag ihop det hela med salt, peppar, saft och rivet skal av en lime samt två äggvitor. Det blev litet för löst, tyckte jag, så jag pudrade i ett par matskedar vetemjöl.

Klickade upp smeten i stekpannan som förberetts med frikostigt med olja. Det lärde jag mig ju när jag gjorde fishcakes, att det måste vara så för att de inte ska fastna och gå sönder när man ska vända dem. Biffarna stektes på rätt hög värme. Alternerade mellan 5:an och 4:an. Har dock rätt slö spis...  

En saffranssås rördes ihop av en ekologisk äggula och universalingrediensen turkisk yoghurt. Och så ett kuvert saffran, förstås.

Men innan allt detta, hade jag sett till att få en långpanna med morot, palsternacka, rotselleri, lök, vitlök och fänkål i ugnen. Och dessutom potatisklyftor i microgrillen.

Smaklig måltid!

Aptitligare färger irl!

Jag blev rätt nöjd, får jag säga, och maten uppskattades även av övriga hushållet. Så himla omständigt var det inte heller.

Branden i Botan

Det brann i Botan i natt!

Det var en eld av kärlek och passion, för Katja och Staffan firade bröllop!

Så här såg det ut litet tidigare på eftermiddagen:

Kan man tänka sig en vackrare syn?

Daniel framförde First day of my life så att vigselförrättaren fann sig tvungen att förlösa församlingen med orden: "Det är tillåtet att applådera!" Och jag var visserligen inte den strålande vackra brudens stolta far, men väl den strålande bröllopsmusikerns! (Jag hade inte hört originalet tidigare - inte så att jag lagt det på minnet i alla fall. efter att ha letat upp det på you tube: Daniels framförande var bättre!)

En obligatorisk - men inte särskilt pliktskyldig - kyss

De nygifta lyckliga tu i ett regn av risgryn

Champagne hör till!

Efter middagen: Dans!

Brud poserar med moster

Förutom en kvardröjande festglädje och ont i huvudet när jag vaknade i morse hade jag bortåt 100 acceptabla till bra bilder på minneskortet , men det får räcka för nu

Titta vad som kom...

...med posten. Hurra för posten! Och hurra för Ginza som skickade den restnoterade CD-boxen så snart de fick in den. Jag har haft det bra med Patti Smith, Albama Shakes, The Who och Little Feat så länge. Men det var ju den här CD-boxen, den första i en serie om 4 vad jag förstått, som var anledningen till att jag alls beställde någonting.

Snyggt omslag

77 spår med de första elektrifierade bluesartisterna 1939-1954! Klingan spelade ett spår med Sister Rosetta Sharpe härom söndagen. Förutom att det var en riktigt kanonlåt slogs man av ljudkvaliten! Någon måste ha gjort ett jättejobb med att få ett sådant lyster i de gamla stenkakeinspelningarna!

 

När man vek upp den snygga förpackningen fann man till sin glädje ett "häfte" på 158 sidor, med information och historik kring var och en av de  77 artistera!

Snyggt uppslag, eller hur? Nu gäller det bara att få tid att lyssna.

Helgen

Tänkte skriva ett långt inlägg om diverse saker, Mat (fisksoppa. Mmmm....) Båt. Utombordare. Svamp. Och litet annat... Men skit samma.

Fick plötsligt loss  en timme i förmiddags, och gick ut och plockade litet svamp. En knapp timme i skogen allra närmast.

Trattisar, som vanligt, men också till min stora glädje, det bästa av allt: svart trumpetsvamp!

(Dokumentationen är från första halvan av skogspromenaden. Som vanligt hittade jag det  mesta på hemvägen, typ tjugo meter utanför tomten...)

Givande helg på många sätt! Nukastar man ig in i en vecka igen. ohu ohu!

Jungfrutur

Jag har knarkat Blocket hela sommaren på jakt efter en vettig cykel. Skulle väl haft råd att lägga 6-7000 på något trevligt nytt, men jag vill ha det bästa av två världar: racerstuk och möjlighet till skärmar - kanske rent av pakethållare - och det finns bara inte på detta århundrades racers... Jag visste också att det skulle vara japanskt: Centurion, Miyata eller Nishiki. Vet inte hur många cyklar jag ringt på,men antingen har de varit för stora eller så har de befunnit sig för långt bort och inte velat bli skickade med bussgods. Eller så har det varit hutlösa priser. Det är helt klart inte bara jag som gillar 80-talsracers.

Men för ett par veckor sedan kunde jag 1500:- fattigare trampa hem en Nishiki Tri-A. Litet skabbig var den, men jag slog till för att få saken ur världen. Sedan har den stått i ett av uteförråden i väntan på att jag skulle ta mig tid att fixa i ordning den. Och idag blev det äntligen gjort.

Nishiki Tri-A

Krängde på 28-millimeters däck istället för de torrspruckna 25-millimeters, som satt på  vid köpet. Skärmar fick den. Och så den trista nödvändigheten (eftersom jag tänkt köra till och från jobbet på den): ett bastant bygellås, som ungefär fördubblar cykelns vikt.

Eftersom vädret var fint skulle det naturligtvis provköras. Gav mig iväg en runda som jag gjorde då och då på den tid jag nöjescyklade: Ut till Salavägen, in mot Ströbylund, och så Börjevägen in mot stan, Hällbyvägen, cykelvägen under Bärbyleden och så upp i Berthåga. En runda på kanske 15 kilometer.Häng med en bit på vägen! Vi ackompanjeras - passande nog eftersom jag passerade Norrgården - av Lasse Hollmers Utflykt på Damcykel

(Musiken är hämtad från Looping Home Orchestra: Door, floor something window från 1993. Jag hoppas ingen rättighetsinnehavare tar illa upp. Att det brusar väldigt beror på att jag låtit fartvinden ligga kvar i ljudspåret på videoinspelningen.)

Ja, det här var kul. Hoppas på fler fina helgdagar för svettiga cykelturer!

Insikt

Thaiinspirerat. Inte starkt men smakrikt!

Det händer då och då, att jag inser att min bästa plats är i köket. Väldigt sällan dock, att det händer en onsdagkväll när det måste fixas lunchboxar för resten  av veckan. Men i kväll hände det.

Tonerna av P2 Live Klassiskt gjorde väl sitt till - och inte minst Also Sprach Zarathustra Med Sveriges Radios Symfoniorkester dirigerad av Daniel Harding... (youtube-klippet är en annan inspelning, men helt OK!)

Ja, vad mer kan man begära? Kanske att hela programmet är introducerat av Boel Adler, som jag blev så huvudlöst förälskad i vid Skeppsholmsfestivalen 19... ja vad kan det vara... jag var 29... 1987 blir det nog. Herre je, så länge sedan. Stan Getz hörde vi, minns jag. Det var som bomull för öronen efter en hel dags och kvälls jazz- och bluesbröt.

Ja, kunde det bli bättre? Och kunde förutsättningarna för god mat bli bättre?
Nej. Ja ja. Bra musik - bra mat. Intressant att lyssna på hela Also..., dessutom!  Det var länge sedan. Det skira slutet i relation till den bombastiska början... Bra är det. Och kanske lite publikfriande. Men är det bra så är det, och då behövs ingen ursäkt för publikfrieriet.

Gamla vänner

En gammal vän, Hasse, kastade ut en fråga på facebook om någon av hans vänner hade en elgura att låna ut för en punkspelning. Jag tror min Washburn Hawk blir perfekt! Den har stått undanställd i över fyra år. Jag hittade ju en drömgitarr - en 30 år gammal Ibanez Artist 80 - för överkomliga pengar lagom till 50-årsdagen, och sedan dess har både min Washburn och min Stratta i stort sett fått vila.

Washburn Hawk c:a -80

Jag köpte den här för rätt länge sedan, nu, när jag behövde en humbuckergitarr för litet vräkigare rockljud än Strattan ger. Och Di Marzio-pickuperna ger verkligen vräk så det räcker och blir över. Daniel som ofta använder mina gitarrer när vi repar, har hållit sig borta från den här, med hänvisning till de glödheta mickarna.

Men som den är utrustad med coiltap är den här gitarren himla mångsidig. Så det går att få ur den en rätt sprillig single coil-ton, också. om än litet mastigare än Strattan. Jag gissar att det till viss del beror på kroppens massa.

När jag plockade fram den, stämde upp den och pluggade in (i basförstärkaren bara för att det var den som stod närmast till) fann jag mig dock plötsligt och oväntat, varken i strattasprill eller Gary Mooresk metal-bluesvräk, utan i ett härligt mullig jazzträsk!

Den lär nog spela punk med den äran, också. En riktig all round-gitarr, den här gamla vännen! Det måste jag komma ihåg när den gamla vännen återlämnar den. Jag får be honom vara litet rädd om den... Punk... Vara rädd om.... hmmm... kanske borde tänka om beträffande att låna ut den?