Saknade saker på gitarrfestivalen (nytt försök)

(Det här inlägget försvann strax efter publicering. Märkligt nog fanns det kvar om jag gick in i redigeringsläge, men det vägrade bli publikt igen, så jag provar med att lägga upp det på nytt.)

 

  Här om dagen bevistade jag för första gången Uppsalas stolta konserthus. Dessutom första gången jag tar del av Uppsala stolta internationella gitarrfestival. Eller, förresten, i fjol var jag på en av förfestivalkonsterterna, med Mad Artwork. Men nu var det första ”riktiga” festivalbesöket.Alan Holdsworth, gitarr

Virgil Donati, trummor

Anthony Crawford, bas

Jag är förstås en dinosaurie. Hade förväntat mig fusion som det lät när jag 80-90-tal lyssnade på sånt som Weather Report, Hawk on Flight, Kent Kroon, Jan Akkerman, Jonas Hellborg...

 

Det blev en intressant upplevelse, men det saknades en del viktiga ingredienser för att det i min värld ska kallas för en musikalisk upplevelse.

Kommunikation: Tre kompetenta herrar befolkade den stora scenen i vars mitt det mest omfattande trumset jag sett tornade upp sig. Dessa kompetenta herrar spelade under de två timmar konserten varade samtidigt och tillsammans och samtidigt var och en för sig fler korrekta toner i följd än någon vanlig dödlig kan hoppas göra under en livstid. Faktiskt var det när huvudpersonen, Holdsworth, klev av scenen för ett stycke med endast trummor och bas som någon för mig förnimbar kommunikation mellan musikerna alls uppstod. Så var det också, i min mening, konsertens musikaliskt sett bästa parti!

Sväng: Virgil Donati var en veritabel duracel-kanin på speed. Grundpulsen fick åhöraren hitta själv, men Donati lade in så många kulsprutesnabba slag däremellan att det sväng som borde ha varit möjligt att hitta gick helt förlorat. Han gick over the top efter top efter top, och då han i ett långt solo, under vilket de båda andra musikerna lämnade scenen, lät sina dubbla hihats smattra som en hagelskur mot plåttak, samtidigt som han slog på allt annat och på något obegripligt sätt lyckades hålla också kicken igång - då kunde jag inte längre hålla mig för skratt.

Tema/melodi: Utan ett bra tema kan man spela hur många toner som helst. Vete fasen om det blir musik av det! Jag behöver det också som en fast punkt att återvända till, för att jag ska kunna uppskatta soloutflykterna.

Gitarrsound: Kanske en randanmärkning, men när man väl börjat sakna saker är det lätt att hitta mer saker att sakna. Holdsworth spelade vad jag förstår syntgitarr hela tiden. Det kan ju vara kul som krydda men, det kan inte hjälpas, går jag för att se och höra en gitarrist vill jag gärna höra gitarr.

Viss del av min kritik kan ha att göra med sådant som akustiken. Det var problem med att urskilja basen, som tenderade att bli ett oartikulerat muller. Det kan också ha varit att de inte hade sin allra bästa dag. Det ligger uppe klipp på youtube, med Holdsworth under årets turne, som är betydligt bättre än det vi bjöds på under gitarrfestivalen. (Och det kan ju vara så att en anledning till att klippen från andra festivaler är bättre beror på att han ofta har med en keyboardist i sättningen. Ännu en sak att sakna, alltså.)

Märkligt nog var det hela så tillfredsställande som upplevelse, att pengarna inte kändes bortkastade, trots allt. Det var inte en musikalisk upplevelse, så som jag förväntat mig den, men det var något annat...

Äntligen repa!

Äntligen repa med Mangel!

Sladdhärvor på golvet

Klaviaturer en masse!

Daniel tog ovanligt nog med sin egen gura

Yamahamixer och min sköna Fender Jazz Bass

Jonas bakom trummorna

Daniel tycker det är kul att spela gitarr

Johannes funderar på om keyboardstativen kanske skulle sänkas en aning

Saknade saker på gitarrfestivalen

Här om dagen bevistade jag för första gången Uppsalas stolta konserthus. Dessutom första gången jag tar del av Uppsala stolta internationella gitarrfestival. Eller, förresten i fjol var jag på en av förfestivalkonsterterna, med Mad Artwork. Men nu var det första ”riktiga” festivalbesöket.

Alan Holdsworth, gitarr

Virgil Donati, trummor

Anthony Crawford, bas

Jag är förstås en dinosaurie. Hade förväntat mig fusion som det lät när jag 80-90-tal lyssnade på sånt som Weather Report, Hawk on Flight, Kent Kroon, Jan Akkerman, Jonas Hellborg...

Det blev en intressant upplevelse, men det saknades en del viktiga ingredienser för att det i min värld ska kallas för en musikalisk upplevelse.

Kommunikation: Tre kompetenta herrar befolkade den stora scenen i vars mitt det mest omfattande trumset jag sett tornade upp sig. Dessa kompetenta herrar spelade under de två timmar konserten varade samtidigt och tillsammans och samtidigt var och en för sig fler korrekta toner i följd än någon vanlig dödlig kan hoppas göra under en livstid. Faktiskt var det när huvudpersonen, Holdsworth, klev av scenen för ett stycke med endast trummor och bas som någon för mig förnimbar kommunikation mellan musikerna alls uppstod. Så var det också, i min mening, konsertens musikaliskt sett bästa parti!

 

Sväng: Virgil Donati var en veritabel duracel-kanin på speed. Grundpulsen fick åhöraren hitta själv, men Donati lade in så många kulsprutesnabba slag däremellan att det sväng som borde ha varit möjligt att hitta gick helt förlorat. Han gick over the top efter top efter top, och då han i ett långt solo, under vilket de båda andra musikerna lämnade scenen, lät sina dubbla hihats smattra som en hagelskur mot plåttak, samtidigt som han slog på allt annat och på något obegripligt sätt lyckades hålla också kicken igång - då kunde jag inte längre hålla mig för skratt.

Tema/melodi: Utan ett bra tema kan man spela hur många toner som helst. Vete fasen om det blir musik av det! Jag behöver det också som en fast punkt att återvända till, för att jag ska kunna uppskatta soloutflykterna.

Gitarrsound: Kanske en randanmärkning, men när man väl börjat sakna saker är det lätt att hitta mer saker att sakna. Holdsworth spelade vad jag förstår syntgitarr hela tiden. Det kan ju vara kul som krydda men, det kan inte hjälpas, går jag för att se och höra en gitarrist vill jag gärna höra gitarr.

Viss del av min kritik kan ha att göra med sådant som akustiken. Det var problem med att urskilja basen, som tenderade att bli ett oartikulerat muller. Det kan också ha varit att de inte hade sin allra bästa dag. Det ligger uppe klipp på youtube, med Holdsworth under årets turne, som är betydligt bättre än det vi bjöds på under gitarrfestivalen. (Och det kan ju vara så att en anledning till att klippen från andra festivaler är bättre beror på att han ofta har med en keyboardist i sättningen. Ännu en sak att sakna, alltså.)

Märkligt nog var det hela så tillfredsställande som upplevelse, att pengarna inte kändes bortkastade, trots allt. Det var inte en musikalisk upplevelse, så som jag förväntat mig den, men det var något annat...

Här är i alla fall en annan världsgitarrist i fusionsvängen, och han bjuder på allt det jag saknade på Holdsworths spelning:

Höstkväll i Herräng

Åkte ut till Herräng direkt efter jobbet i går. Det var dags att ta upp Frida och få henne färdig för vintern. Torrsättning är inget kul alls, och jag brukar dra på det, men nu hade jag bokat första upptagningshelgen. Det kändes i alla fall bra. En annan bra sak: bara en båt att ta upp! Yrsa står redan på land. På Åland.

Det började bra. När jag kom ut kunde jag konstatera att Sundell förstått att han skulle flytta Fridas vagn till platsen där Yrsas stått. Jag gjorde i ordning det som behövdes, pallade under så hon inte skulle tynga på de torrspruckna däcken. (Endera säsongen måste jag göra något radikalt åt det där. T ex ta bort hjulen helt och hållet. De behövs inte. Det Sundells truckar inte förmår flytta på... ja, det är nog helt enkelt meningen att det ska stå där det står.)

Solen står lågt när jag kommer till Herräng

Så över till Frida. Börjar med att kolla att snurran startar snällt. Det gör den. Låter den gå en liten stund efter att jag stängt choken, men stänger snart av. Hoppas den startar lika snällt i morgon!

Det har ju regnat en hel del, så  här behövde sannerligen pumpas läns. Inget att bekymra sig över. Bara att trycka på knappen... Trodde jag, ja. När jag kom ner i ruffen lade jag direkt märke till att laddningslampan (egentligen -dioden) lyste rött! Varför? Snabb koll visade att ett av lysrören i taket lyste svagt. Strömbrytaren är inte vad den borde vara, så det har stått krypström där sedan sist jag var ute. Skit, skit, skit!

OK. Tillbaks till bilen där jag till all lycka hade en ordentlig elkabel att koppla in i elskåpet närmast Frida. Fram med batteriladdaren, upp med batteriet (som badar till midjan i vatten) och koppla in. Laddarens mätare slår upp i 4A = tomt batteri. Med laddaren i borde jag kunna köra pumpen - men laddningsindikatorn -  dioden, alltså - lyser fortfarande rött. Varför? Jag begriper ingenting. Pillar på grejer och vrider på rattar och reglage. Ingen förändring.

Letar rätt på ett ämbar och börjar ösa, men det är inte så mycket man kommer åt på det viset. Dessutom är det omständligt eftersom jag är nere i ruffen och måste ösa över i en större hink som jag sedan får klätta upp i sittbrunnen med för att sedan tömma vid sidan av båten. Jag gör så gott det går, och tänker att antingen löser jag det här i morgonbitti innan det är dags för upptagning, eller så får jag ta upp henne med kölsvinet halvfullt med vatten och lösa det senare.

Slår på radion. Nähä. Inget batteri där heller! Det artar sig till en småtrist kväll. Ingen radio och läslampan i kojens huvudända har lika litet ström som länspumpen... Skit, skit, skit.

Sätter mig i sittbrunnen och begrundar situationen. Det mörknar snabbt nu. Ett alternativ är förstås att ta med sin bok och sätta sig på resurangen, men jag gör det bästa av situationen: skvätter upp en whisky i ett glas och stoppar pipan. Har det rätt skönt när allt kommer omkring. Men det blir en tidig kväll. Nya tag i morgon!

Fullmåne över mastkranen

Det är nog dags att krypa till kojs nu

15 sekunders uppskattat jobb (samt test av "hen")

Studentportalen är en fiffig grej där all möjlig information kan läggas upp för dem som går kurser vid Uppsala universitet. Men för att komma åt kursinformationen måste man vara registrerad på just den kursen. Och ibland händer det att en student är registrerad på en  kurs som samläser med en annan. Då blir det genast litet knepigt, för då kommer studenten inte åt den information hen behöver. Och när läraren skickar mejl till deltagarna får hen inte det mejlet. För hen är ju inte registrerad på just den kursen.

I sådana fall kan man - har jag nu lärt mig - skapa ett "samläsnings-tillfälle". (Ett fejkat kurstillfälle där man kopplar ihop de två kurserna.)

Tyvärr räcker det inte med det. Den stackars studenten som i själva verket läser en annan kurs kommer fortfarande inte åt informationen som finns på den första kursens sida.

Då säger man till läraren att hen måste kopiera från den första kursen och lägga i samläsningstillfället. Det har läraren naturligtvis inte tid att ägna sig åt - vilket rimligen tolkas som att hen inte vet hur man gör och inte heller tror sig om att kunna ta reda på det heller.

Då kan man erbjuda sig att göra det åt hen. Det är gjort med 5 enkla klick på datorn. Det har tagit mig långt längre tid att skriva detta än att förstå hur manövern skulle utföras och att utföra den. (När jag väl lurat ut det tog det kanske 15 sekunder)

Sällan har 15 sekunders arbete utfört åt någon annan gett så mycket uppskattning! Och jag kommer aldrig, aldrig någonsin att avslöja för berörd lärare hur enkelt det var och hur snabbt det gick. Hellre gör jag, om så skulle behövas, motsvarande några gånger till åt samma lärare. Och väntar mig var gång samma jublande uppskattning och tacksamhet för min nedlagda möda!

Saken är biff!

Saken var i det här fallet en laxsida på knappa kilot från COOP. Jag har ju med gott resultat testat fishcakes thaistyle tidigare, men som de inte föll hela hushållet riktigt på läppen, testade jag med litet mer traditionell kryddning dn här gången.

Schalottenlök - en av mina mer sentida ingrediensförälskelser - och bladpersilja kördes i den trogna gamla matberedaren. Riktigt så finfördelat som jag hade tänkt mig lyckades det inte bli, men fullt tillräckligt.

Därefter kördes laxen litet hastigt i samma gamla matberedare, som inte hade blivit yngre sedan sist. Bara helt hastigt. Jag ville ju inte att det skulle bli gröt av alltihop. Sedan rörde jag ihop det hela med salt, peppar, saft och rivet skal av en lime samt två äggvitor. Det blev litet för löst, tyckte jag, så jag pudrade i ett par matskedar vetemjöl.

Klickade upp smeten i stekpannan som förberetts med frikostigt med olja. Det lärde jag mig ju när jag gjorde fishcakes, att det måste vara så för att de inte ska fastna och gå sönder när man ska vända dem. Biffarna stektes på rätt hög värme. Alternerade mellan 5:an och 4:an. Har dock rätt slö spis...  

En saffranssås rördes ihop av en ekologisk äggula och universalingrediensen turkisk yoghurt. Och så ett kuvert saffran, förstås.

Men innan allt detta, hade jag sett till att få en långpanna med morot, palsternacka, rotselleri, lök, vitlök och fänkål i ugnen. Och dessutom potatisklyftor i microgrillen.

Smaklig måltid!

Aptitligare färger irl!

Jag blev rätt nöjd, får jag säga, och maten uppskattades även av övriga hushållet. Så himla omständigt var det inte heller.

Branden i Botan

Det brann i Botan i natt!

Det var en eld av kärlek och passion, för Katja och Staffan firade bröllop!

Så här såg det ut litet tidigare på eftermiddagen:

Kan man tänka sig en vackrare syn?

Daniel framförde First day of my life så att vigselförrättaren fann sig tvungen att förlösa församlingen med orden: "Det är tillåtet att applådera!" Och jag var visserligen inte den strålande vackra brudens stolta far, men väl den strålande bröllopsmusikerns! (Jag hade inte hört originalet tidigare - inte så att jag lagt det på minnet i alla fall. efter att ha letat upp det på you tube: Daniels framförande var bättre!)

En obligatorisk - men inte särskilt pliktskyldig - kyss

De nygifta lyckliga tu i ett regn av risgryn

Champagne hör till!

Efter middagen: Dans!

Brud poserar med moster

Förutom en kvardröjande festglädje och ont i huvudet när jag vaknade i morse hade jag bortåt 100 acceptabla till bra bilder på minneskortet , men det får räcka för nu