Ta det tillbaka!

Jonas Sjöstedt - Vänsterpartiets ordförande, ifall det skulle ha undgått - gick för några veckor sedan ut hårt mot vinster i välfärden, och uttalade att det är den fråga V inte kommer att kompromissa med i händelse av en röd-grön valseger i höst. Om V ska sitta med i en regering måste S och mp vika sig och gå med på vinstförbud alternativt seriösa vinstbegränsningar.

Kritiken lät inte vänta på sig. I synnerhet inte från borgerligt håll, annat är ju inte att vänta. Och den som läser t ex SvD kan se att man inte har för avsikt att lägga ner några vapen i den här fighten. Men ställningstagandet ifrågasattes också av av en och annan mer vänstersympatisk skribent som tvivlade på det kloka i att låsa sig så hårt vid en enda fråga.

När det gäller den borgerliga kritiken är det väl bara att säga att man från det hållet (och här får man nog inkludera även högersossar) varit väldigt bra på, är att trumma in ett underliggande budskap: Det finns bara en väg att gå, och den vägen heter marknadsutsättning. Men tror vi på det? Finns det bara ett alternativ, så som Reinfeldt har försökt uttrycka det? Och det alternativet heter Alliansen, fortsatt utförsäljning av offentlig egendom och verksamhet för konkurrensutsättning och marknadsstyrning?

Om det skulle vara så är vi illa ute. Det skulle i slutänden betyda demokratins sammanbrott, och att vi oundvikligen är på väg mot nyliberalismens våta dröm: nattväktarstaten. När - vilket är vad nattväktarstaten innebär - samtliga samhällsfunktioner, utom möjligtvis rättsväsende och försvar, styrs av marknadskrafter är medborgarnas möjlighet att med politiska medel påverka samhällets funktion och utveckling starkt begränsad, för att inte säga obefintlig. Därmed avskaffar nattväktarstaten i realiteten den politiska demokratin samtidigt som den reducerar medborgaren till kund.

Borgarnas retorik går ut på att vi måste handla på ett visst sätt. Att det bara finns en väg att gå. Som väl är har de fel. Politik handlar om att välja (eller om man så vill - som Olof Palme uttryckte det: att vilja). Vi kan de facto välja hur vårt samhälle ska se ut. Vi kan välja hur vi vill att de nödvändiga funktionerna ska styras. Och valet vi har framför oss är: Av ekonomiska krafter utom vårt inflytande, eller av det gemensamma där vi som medborgare har inflytande, kan bilda opinion, driva frågor och utkräva ansvar av dem vi själva valt till beslutande funktioner.

För mig är svaret enkelt, och därför är jag benägen att avfärda även den kritik mot Sjöstedts uttalanden som kommer från mer sympatiska tyckare. Att sätta hårt mot hårt när det gäller frågan om vinster i välfärden är inte, så som vissa vill hävda, att göra V till ett enfrågeparti. Frågan om vinstdrivande verksamhet i välfärdssektorn går, vid närmare begrundande så oerhört mycket djupare än så.

Det är så mycket mer än en fråga om huruvida det möjligen ligger något moraliskt tvivelaktigt i att låta våra skattemedel sippra iväg till "riskkapitalisters"1) konton i skatteparadis. Det är också mer än en fråga om det inte möjligen är så att när varje skattekrona som går till vårt välfärdssystem, med allt vad det innebär, även faktiskt används i verksamhet istället för att delvis tas ut i vinst, finns bättre ekonomiska förutsättningar för god kvalitet i verksamheten.

Svaren på de frågorna är visserligen, i min värld, givna. De räcker gott för att man ska sätta klackarna i mot den politik som i dag råder på området. Den viktigaste frågan är ändå: vill vi framgent ha ett reellt inflytande över samhället och dess utveckling på de här områdena? Om svaret på frågan är ja, då är det hög tid att säga "stopp och belägg!"

Så djupast sett är svaret på frågan varför vi inte ska vika oss på den här punkten: Därför att om vi väl en gång sålt ut välfärdsfunktionerna, då har vi också sålt ut en viktig del av  vad demokratin handlar om. Och det ska ingen tro att det blir lätt att ta det tillbaka.

 

 Jag är ingen större fan av Wiehe, men ibland får han ju till det

1) Jag kommer alltid att sätta "riskkapitalist" inom citationstecken eftersom de som kallas så tydligt visat att de är allt annat än riskbenägna. Anledningen till att de sprattlar emot så ihärdigt när vinstuttag ur välfärdssektorn ifrågasätts är ju att det är en fullkomligt riskfri mjölkko för dem.

Klassfrågereflexion

I ett annat socialt forum – aningen mer socialt än den här ensliga och sporadiska bloggen – lade jag nyligen upp ett citat från, och en länk till, en debattartikel av Kajas Ekis Ekman, en skribent jag tycker är läs- och tänkvärd, och som ofta tar ens tankar ett steg vidare, ibland i litet överraskande riktning vilket helt klart är bra gymnastik:

Nyliberalismen är denna epoks falska medvetande. Den lurar oss på två sätt: först får den oss att tro att det är idéer som styr världen och sedan får den oss att tro att dessa idéer är lika med verkligheten. Alla tider har sin ideologiska överbyggnad, men nyliberalismen är någonting mycket mystiskt: en dubbel överbyggnad, en ideologi om en ideologi. En febrig fantasi om en ren kapitalism som vi har misstagit för verkligheten. Den får oss att beskriva den kapitalistiska motoffensiven med ord som fri marknad, valfrihet, privat ägande, konkurrens och att sätta dem emot stat, tvång, monopol.

Under precis den tid då kapitalismen alltmer tenderar åt stora monopol, lär sig alltså allmänheten att tro på konkurrens. Under precis den tid då ägandet tas från allmänheten för att bli en källa till primitiv ackumulation för bankkapitalister, lär vi oss att ”älska att äga.” Under precis den tid då kapitalister börjar mjölka skattebetalare som aldrig förr och placera pengarna på Cayman Islands, lär vi oss att det är fult att leva på statliga medel

läs gärna hela artikeln här

 En vän gav en kommentar jag blev tämligen förbannad på, men samtidigt insåg visade på någonting viktigt:

Mycke snack å lite verkstad skulle jag säga..vem bryr sig om såna där ideer..vem har tid till det...måste vara överklass va ? eller dom som har 8 timmars arbetsdag..

Det är naturligtvis, som min vän påpekar, en fråga om tid och privilegier. Och viktigt att komma ihåg att det är så! Vem har tid att över huvud taget bry sig i sådana idéer? Vem har tid för reflexion? Vem har tid och ork att analysera, att skaffa sig överblick, att söka förstå hur saker hänger samman, att försöka genomskåda makten…?

Jag vet ingenting om Kajsa Ekis Ekmans bakgrund, men hon är journalist, skribent, författare och har sin utkomst – en utkomst jag skulle förmoda är långt ifrån så fet som min vän föreställer sig – av att iaktta, analysera, reflektera och skriva. Hon har inrättat sitt liv så att hon har den möjligheten. I min väns ögon gör det henne kanske till överklass. Kanske tillhör hon någon sorts, om inte ekonomisk, så intellektuell överklass.

Men egentligen handlade naturligtvis min väns kommentar om mig. Vem är jag som har tid och ork att bry mig om att läsa och fundera över vad andra haft tid och ork att skriva? Ja, med mina akademiska examina och min förkärlek för det skrivna ordet och den intellektuella förståelsen, med min arbetssituation som lämnar mig någon energi över att bruka på min fritid… så till tillhör jag väl i någon mening samma privilegierade klass.

Jag håller med om att det måste vara verkstad. Men utan föregående tankearbete, utan överblick analys, reflektion, hur ska vi veta vilken handling som är den rätta? Hur ska vi veta att vi inte springer om kring som förvirrade Don Quijotter och fajtas med väderkvarnar, eller som berusade myror med urtuggade toy?

Om du lämnar in din bil på verkstad – vilket jag för allt i världen inte rekommenderar, ta den direkt till skroten istället, men om din bil är så pass ny att den vid krångel motiverar ett sådant besök, och du nu ändå skulle göra det – vad är det första man gör på verkstan? Man kopplar in en dator för att analysera det system din bil utgör. Eller kanske man ringer Bosse Bildoktorn, vad vet jag om vilken kompetens och utrustning man besitter på just din bilverkstad.  Vilket som, så gör man det för att kunna sätta in rätt åtgärd. Går du till läkaren (det gör förstås inte min vän, för han tror inte på skolmedicinen) vill du nog att det ställs diagnos innan behandling påbörjas.

På samma sätt i samhället, i politiken, över allt: iaktta, analysera, reflektera, handla. Ungefär i den ordningen, fast i realiteten pågår allt samtidigt eftersom vi inte utgår från en ständig återkommande absolut nollpunkt. Och vi som inte alltid mäktar med, ska vara glada att det finns de som gjort det till sin mission att inte bara göra sina iakttagelser, analyser och reflektioner utan även att göra dem tillgängliga för andra att reflektera vidare och dra egna slutsatser ifrån.

För en sak är säker, vad min vän än föreställer sig: Det är inte p.g.a. för mycket analys och reflexion vi – för att nu hålla oss till den inhemska lilla ankdammen – i snart åtta år fått dras med en regering som säljer ut våra gemensamma tillgångar och verksamheter för symboliska summor, och nedrustar välfärdssamhället samtidigt som den låter våra skattepengar flytta till konton i s.k. skatteparadis. Och det är sannerligen inte p.g.a. för mycket analys och reflexion SD sitter i riksdagen och dessutom, om man får tro opinionssiffrorna  – vilket man i detta fall inte gärna vill – har ännu större stöd idag än vid senaste val.

(Avslutningsvis hade jag tänkt hänvisa till Kjell Höglunds Politikens Olycksbarn. Den finns tyvärr inte på youtube, men följ länken till hans webbplats.)

 

Politik och semantik

I sin kolumn i SvD 15/1 2014 gör sig Lars Ryding lustig över en ordvalsdiskussion som uppstod på Vänsterpartiets kongress förra veckan. Diskussionen rörde valet av ordet omtanke i stället för solidaritet.

Oh la la, quel bruit pour une omelette! kan man frestas utropa, och Ryding får mer än gärna raljera över diskussionen. Det är ju intressant, också, att högerdraken därmed ger bidrag till vänsterns slagordskreativitet. Och Sverker Åslund, Uppsalavänsterns ena ordförande fick sina fem minuter – eller vad det nu tog att läsa spalten – i rampljuset. Så alla är väl glada och nöjda.?

För min del tycker jag att valet av ord i det här sammanhanget är långt ifrån oviktigt. Omtanke/Solidaritet. Det finns sammanhang där det ena är mer på sin plats än det andra. Och tvärt om. Vattendelaren är inte huruvida det är möjligt eller omöjligt att rimma på ordet i rytmiska slagord. Det handlar om att orden uttrycker sinsemellan olika perspektiv.

Omtanke är ett dualistiskt begrepp. Den som har omtanke om någon eller något står utanför föremålets sammanhang. Solidaritet, däremot markerar enhet. Att vara solidarisk med någon annan är att förena sig, att stå enad, med denne. Därför är solidaritet ett så mycket starkare och mer uppfordrande uttryck. Omtanke kan man ha om det ena och det andra, medan solidaritet uttrycker att man uppfattar likheten mellan en själv och den man solidariserar mig med.

Ord är viktiga. Som Jaques Derridas (för att nu återuppta det frankofila spåret ovan) säger, finns ingenting utanför texten. Det innebär bland annat att vilka begrepp vi använder för att benämna t ex ett ideologiskt ställningstagande kommer att inverka på och förändra dess valör och innehåll.

Inget fel på omtanke i sig, men solidaritet är ett så mycket kraftfullare och till mer förpliktigande ord, och skulle vi ersätta det senare med det förra riskerar vi att på sikt urvattna det ideologiska ställningstagandet. Och det skulle ju vara litet småtråkigt.

Baklängestänk om apelsiner

Färskpressad apelsinjuice vill vi gärna lyxa med till helgfrukost, och närbelägna COOP förser med ekologiska apelsiner. Lyx i det lilla formatet!

Men, det finns ett problem med de ekologiska apelsinerna: De blir dåliga så väldigt snabbt! Av en nätpåse om 4-5 apelsiner går det ofta  bort en halv, och ibland en hel apelsin, reflekterade jag med viss irritation i morse.

Vanliga apelsiner är behandlade mot mögel och står sig i veckor i kylen, och lätt en vecka även om de ligger framme i rumstemperatur...

Men jag tänker förstås baklänges! Problemet är ju inte att ekologiska apelsiner sjangserar på en vecka i kylen. Jag kan ju handla litet färre men oftare. Den lilla extra cykelturen tar jag knappast skada av. Problemet är att vi vant oss vid hårdbesprutad frukt så till den grad att vi betraktar den som vanlig medan ekologisk är någonting avvikande!.

-Vill herrn ha vanliga apelsiner, eller ska det vara giftbesprutade?

Så borde det låta. Ekologiskt... det borde inte behöva sägas, det borde vara normen!

Tankar i givandets tid

Utanför systembolaget står två män och samlar in pengar. En av dem är samma kille jag emellanåt köper Situation Stockholm av. Han samlar till de hemlösa i Uppsala. Vad den en andra mannen samlar till för ändamål lägger jag inte märke till. När jag passerar tänker jag att jag nog, för ovanlighets skull har litet kontanter på mig, så när jag handlat färdigt och går ut stannar jag till och lyckas faktiskt gräva fram en femtiolapp att peta in i förstnämna insamlingsbössa. Den är halvtransparent och jag ser att den är nästan proppfull med sedlar. Tjugor, femtio- och hundralappar. Ja, det är jul. Givandets högtid...

Vad är det jag ägnar mig åt när jag ger av mitt överflöd? Är det det som kallas välgörenhet? Det är väl det, antar jag, men jag har alltid tyckt illa om om ordet, och det stör mig att det allt oftare, tycks det mig, kommit att användas och det allt mer okritiskt. Det är den ena välgörenhetsgalan efter den andra, det är vinstdrivande lotterier och det är elleverantörer (och kanske andra företag också) som ger en del av vinsten till välgörenhet... Är det något fel med det?

Jag tror inte att jag målar fan på väggen: Jag menar att vi – under nu rätt lång tid – har sett en förskjutning från ett välfärdssamhälle till ett välgörenhetssamhälle, och det är djupt oroande och problematiskt.

Med den nu pågående nedmonteringen av det välfärdssamhälle som byggdes upp under större delen av 1900-talet blir utsatta människor, individer och grupper, alltmer utlämnade åt andra individers och gruppers frivilliga givande, och man behöver inte tänka i många steg för att inse att det inte är någon hållbar ersättning för ett stabilt välfärdssystem.

Välgörenhet fokuserar på givaren, inte på mottagaren. Det finns forskning som visar att vi blir glada av att ge, att dela med oss. Och det är väl bra det, men just därför riskerar välgörenhet att i första hand bli ett medel för givaren att må bra, snarare än ett medel för att avhjälpa mottagarens utsatthet. Man kan faktiskt höra värderingen uttalas att det är bättre med mindre gemensam skattefinansierad välfärd för att ge utrymme för det enskilda givandet. Bättre för vem? Kanske i något avseende för givaren som jämfört med skattefinansierad välfärd tydligare kan se sin egen delaktighet. Bättre för mottagaren? Knappast.

Välgörenhet skapar nämligen varken tillförlitlighet eller långsiktighet och ger därför inte mottagaren någon trygghet. Det är givaren som väljer hur mycket och vart stödet ska gå. Nyss gav jag till de hemlösa i Uppsala. En annan dag kanske jag väljer att ge min femtiolapp till att rädda den utrotningshotade sibiriska tigern.

Alliansregeringen har i sin privatiseringsiver och nedmontering av den gemensamma välfärden framhållit två motiv. Det ena är kvalitetsmotivet. Konkurrensutsättning ska ge högre kvalitet, menar man. Det argumentet är sedan länge fullkomligt mosat av verkligheten. Det behöver vi bara se på de senaste i raden av vårdskandaler och skolkonkurser för att konstatera. (Jag ska inte här gå in på frågan om vinstdrivande verksamhet i välfärden. Det har jag gjort tidigare.)

Det andra argumentet är valfrihetsargumentet. Valfrihet är på något vis per definition bra, tycks grunduppfattningen vara. Högst diskutabelt, menar jag. Dessutom uppstår frågan: valfrihet för vem?

Det är ju uppenbart att i välgörenhetssamhället är det givaren som har valfrihet. Mottagaren däremot är utlämnad åt givarens godtycke. För mottagaren finns ingen valfrihet, bara bara maktlöshet.

I välgörenhetssamhället har mottagaren inga självklara rättigheter, på det sätt välfärdssamhället, genom t. ex. socialtjänstlagen ger rätt till visst samhälleligt stöd.

Dessutom finns ett kunskaps-/informationsproblem: Jag valde här om dagen i vilken insamlingsbössa jag skulle lägga min femtiolapp. På vilka grunder fattade jag mitt val? Varför lade jag den inte den andra bössan. Jag tog ju inte ens reda på till vilket ändamål mitt bidrag då skulle ha gått. (Och förresten, när jag rannsakar mig själv: nog hade jag kunnat gräva fram några tior att stoppa också i den andra bössan, men jag fann det helt godtyckligt lagom att ge femtio ynka kronor!)

Nej, det finns inget annat sätt att garantera individer och grupper dräglig tillvaro, lika rätt till utbildning och vid behov tillgång till jämlik och god vård än genom ett gemensamt finansierat starkt välfärdssystem.

Och för den som inbillar sig att väl utbyggtd och fungerande gemensam välfärd skulle ta bort möjligheten till ideellt givande (som jag gärna ersätter välgörenhetsbegreppet med) vill jag citera den här helgens huvudperson. (Nej, det är inte Kalle Anka, och det är inte jultomten):

De fattiga har ni ju alltid ibland er (Matt. 26:11)

Det kommer alltid att finnas de som är i behov av mer än det lagstadgade stöd samhället kan ge, någon mer utopisk tro har inte jag, i alla fall. Och kan vi i Sverige återskapa en stark gemensam välfärd har vi hela världen att blicka ut mot. 

Power

Helgens "Så mycket bättre" var verkligen inte så mycket bättre, men Bosse Sundström framförde Mr. Juan Carlos, en av mina Nationalteaternfavoriter.

OS i Mexico 1968. Guld- och bronsmedaljörerna på 200 meter, Tommie Smith och Juan Carlos, står på prispallen och höjer nävarna med svarta handskar på. Black Power.

Jag var tio år och det var förmodligen min första  politiska upplevelse. Jag fick gåshud då och jag får det i dag. Det finns de som står upp för sina rättigheter även när det kostar dem personligen. Kanske förstod de inte vad det skulle kosta dem. Ändå: Starkt. Vackert. Beundransvärt! Jag kommer aldrig att glömma det.

Och Ulf Dagebys låt... Stark och så oerhört tragisk. Men alla vi som på olika sätt upplevt oss trampade på: Vi kommer igen. Och igen. Och igen... Så det så!

(Har jag rätt att identifiera mig med dem? Jag vet inte. Antagligen inte, men om vi inte sluter oss samman, hur ska vi då nå någonstans?)

Rätt svar i situation?

Utanför COOP där jag vanligen handlar brukar en kille stå och sälja Situation Stockholm. Det är sällan jag har kontanter på mig, men om jag har så köper jag av honom.

En femtilapp i månaden (vilket det ju inte ens blir som jag vanligen saknar cash), det kan jag verkligen avvara. Verkligen. Utan vidare. Vi byter ett par ord. Idag:

"Hej! får du någonting sålt eller får du bara stå och frysa?"

"Njaä, idag är det mest bara att frysa."

Vi byter stålar mot tidning. Han säger:

"Tack ska du ha! Ha en fortsatt trevlig kväll!"

Jag svarar:

"Tack detsamma!" och jag önskar honom det verkligen, samtidigt som jag inser avgrunden, och undrar: vad skulle rätt svar vara?