Datormek



Johannnes bökar i datorn

Petras dator kollapsade här om veckan. Naturligtvis medan jag var ute och reste någonstans. Jag tror jag befann mig i Tromsö. Som väl var kunde Johannes komma henne till undsättning, få igång datorn och rädda alla filer på hårddisken till en separat disk. Men eftersom den på senare tid trilskats en hel del bestämde vi oss för att det skulle inköpas en ny.

På närliggande elektronikbutik införskaffades ny dator och ståndsmässig 22" widescreen plattskärm till Petra. Hennes gamla tänkte jag försöka få fart på och ersätta min egen gamla långsamma laptop. Inte minst skulle det vara fint att få en snabbare dator för att köra Cubase (eller motsvarande i Linux, som jag tänker mig). Och för övrigt så vill jag ha en sån där fin 22" plattskärm, jag också... Tillkallade Johannes igen!


Här är det nya - eller om det är det gamla - moderkortet




Johannes rätar rutinerat ut de av processorns kontaktstift som krökts av min bryska hantering

 

Litet koll på hur och var grejer ska sitta på det nya kortet

Men trots kompetent assistans från datavetare och allt ville det sig inte. Först hade vi problem med tjuvjordning av det nya moderkortet, och när vi med hjälp av maskeringstejp - för riktig eltejp hade jag förstås inte hemma - hade löst den saken så fick vi ingen skärmbild i alla fall. Johannes tog hem kortet och gjorde en BIOS-uppdatering, vad det nu kan betyda, och så fick jag tillbaks kortet i helgen. Så jag skruvade i kortet (den här gången med ordentligt eltejp som räddning mot oönskade jordningspunkter) och körde igång...

Näe... ingen större success!

Så vad var det för fel nu då? Johannes - och hans ord är i sammanhanget lag -  hade sagt att kortet skulle funka nu... Efter litet letande hittade jag i kabelhärvorna en liten sladdstump med någon sorts anslutningskontakt som verkade passa i någon sorts motsvarighet i hårddisken...

Efter att ha anslutit sagda sladd i anförd hårddisk kom jag en aning längre. Eller åtminstone kom det mer text på skärmen... Det borde vara ett gott tecken, eller hur? Nu pratade den i alla fall med mig, tänkte jag. (Naivt?) Någonstans på vägen fick jag lov att gå in i setup och ändra inställning för bootning. Om det var här eller senare minns jag inte längre. Det spelar ingen roll. Som ni förstår går det inget vidare, det här, i alla fall...

Ett steg på vägen! (kanske.)

End of story...?

Nej. det är inte slut här. Nu sitter jag och bränner en Linux Ubuntu-CD för att se om jag kan bota datorn från den. Tänkte passa på att göra mig microsoftoberoende... Återkommer med rapport!



Apropå opera. Och annat.

bok

Jag tycker jag slarvade med min anmälan helt nyss... Måste bättra på!

Nu har jag letat rätt på några hyfsade passager i Östergren: Den sista cigaretten. Vad har det, apropå rubriken, med opera att göra? Ja, till exempel att boken börjar och slutar med opera. Jag tror att opera är bra. Jag skulle vilja gilla opera,  men jag vet inte... kanske mest för att en gång var jag förälskad i en kvinna som sjöng opera, visserligen i operakören och inte som solist, men ändå...

Jag har visserligen aldrig varit på opera och kanske kommer jag aldrig att uppleva det, och kanske är det likaså bra för jag kanske skulle bli besviken, men likväl: opera - det är någonting, det!

En sångare kan sätta våldsamma krafter i rörelse, lyfta en föreställning, få ett hus att sväva och svepa med sig vem som helst. En vuxen man kan plötsligt hamna mitt på en åker mitt ute i ingenstans med gråten i halsen och förtvivlat ropa mot en kall himmel "Mimi"*

Ingen vet ännu om det är lämpligt att utsätta folk i ödemarken för sådant. Man borde ju ha någonstans att gå med alla känslor.

* Mimi: berättarjaget gårtillsammans med Ronny på en biograf någonstans på bonnvischan till från New York digitalt överförd föreställning av Puccinis La Bohème. Jag kan inte handlingen i La Bohème, men förmodligen skulle den ge ytterligare bottnar till Östergrens roman. Jag behöver bara läsa den korta wikipediaartikeln för att förstå att jag genom min bristande bildning i detta avseende gått miste om minst halva romanen.

Och vidare bra:

Jag kunde höra mig själv säga än det ena än det andra, precis som en allt för ensam människa alltför ofta gör. Kanske var det i uppror mot denna självupptagenhet som jag gick vidare, trotsade alla dystra förutsägelser, i öppen revoltmot mig själv, min egen svaghet att ta ut allt för mycket i förskott, allrahelst nederlag. det var en dålig vana som nu kunde få mig att6 gå till ett möte där faktiskt vad som helst kunde hända, lika håglös som om det vore förhandsvisningen av ett givet fiasko, en romantisk komedi med underlag i en verklighet som ännu inte ens ägt rum.

Ja, det är så bra... Tänk om man själv formulerat en enda av dess strofer, eller en enda enstaka in klass därmed. Då skulle man kunna göra sin sorti någorlunda nöjd och belåten. Vad det nu skulle vara för särskild poäng med det. För vem skulle egentligen bry sig?

Hmmm, ja, Det här blev väl litet som jästen efter brödet... men bättre så än inte alls. Kanske?

Det uppskjutna och kanske ändå utförda mordet på den döende dandyn

Jag hade inte tidigare läst någonting av Klas Östergren. Pikareskromaner tillhör inte min naturliga föda, och det är vad jag uppfattat att Östergren ägnat sin skrivklåda åt. Dessutom har jag haft litet svårt för hans lätt snobbiga framtoning.

Men när jag nyligen på jakt efter läsning inför en resa Växjö t.o.r slank in på den så passligt placerade Pocketshop på Uppsala pampiga resecentrum, och såg Den sista cigaretten stå där så inbjudande i hyllan mindes jag att jag för något år sedan sett en intervju med Östergren och att jag hade blivit litet nyfiken på vad han med just den här boken ville förmedla.

Från första sidan var jag fast, och det enda mitt ressällskap märkte av mig under den flera timmar långa resan var de roade frustningar som texten framkallade. Det är bara att erkänna att Östergren är en sann formuleringskonstnär. Varje passage känns alldeles naturlig, och inte det minsta krystad eller konstlad. Själv får jag föreställningen om ett lustfyllt skrivande, och av en författare som drabbas av road förvåning över de språkliga vändningar den egna texten tar.

Det är svårt att plocka ut någonting som fungerar utanför sitt sammanhang, men min cyniska läggning gillade den lilla passusen 

…att lämna ett nederlag bakom mig och gå vidare mot nästa.

Bokens berättarjag, Claes – en författare med även i min värld aningen hög alkoholkonsumtion – dras in i en historia som, samtidigt som den utgör en svidande kritik av börsklipparnas nittonhundraåttiotal, ställer grundläggande frågor om konstens värde och villkor. Vad är konst? Vad kan konsten rättfärdiga? Vari består konstens värde?

Temat ger mängder av möjligheter till metatext, förstås, och eftersom berättelsen i berättelsen är retrospektiv finns naturligtvis en madeleinekaka  – i romanen personifierad av ”Madde” som ersätter madeleinekakornas doft med sitt eget outgrundliga leende (och då dras ju associationerna ofelbart till Da Vincis La Gioconda) som får berättarjaget att motvilligt minnas ett och annat som han gärna velat förtränga... Ja, så där skulle man kunna hålla på, och det är ju rätt roligt, men då skulle det här blogginlägget bli oändligt långt, och jag skulle aldrig känna att det blev klart att publicera, så det får vara nog så…

Nå, men kommer han Östergren fram till någonting, då? Ja, jag tror det:

För visst är det så, ganska självklart, eller? Konstens verkliga värde – vilken konstform det än handlar om – ligger i att den ger oss tillgång till sådant vi inte på annat sätt får tillgång till,  bl. a. känslor och upplevelser, och därmed också utlopp för känslor och upplevelser som vi annars inte skulle veta om, eller våga ge utlopp för i dess verkliga kontext. Östergrens roman är (bl.a.) ett dråpslag – och ett riktigt jävla roligt sådant – mot kommersialiserandet av detta konstens grundläggande värde.

Den ekonomiska krisen hade förvärrats på ett sätt som få skulle kunnat föreställa sig. Banker och stora företag gick omkull. Man följde den dramatiska händelseutvecklingen dag för dag, med både hopp och förtvivlan, känslor som min granne Ronny fann återspeglade i operor som dånade i hans traktorhytt när han for förbi.

Tuppfäktning

Snubblade alldeles oförhappandes - nåja det var vid besök på systembolaget, så jag borde väl inte ha blivit alldeles överraskad - över ett par trevliga öl i helgen, och fick en påminnelse om att öl kan vara väldans olika saker.

Den ena tuppen...

Säger man det på tyska, t ex betyder det olja och rekommenderas inte alls som törstsläckare.

Men även om man håller sig till öl i den gängse svenska betydelsen är det ju en himla skillnad på öl och öl. Till och med om man begränsar sig till  att tala om ale - och utesluter allt som  har med träslaget eller med Ale stenar att göra - kan skillnaderna var himmelsvida.

Till gårdagens matlagning öppnades en Oppigårds Easter Ale. Kan inte säga att jag var så förtjust i etiketten som leder tankarna till påskmust från 60-talet. Men innehållet var något annat, och ändå inte helt, för någonstans i den friska beskan kunde förnimmas en högst tilltalande enbärston. Påskmust för vuxna smaklökar! Så etiketten var kanske inte så fel ändå...

Efter maten tog (relativt fåfängt) datormekande tillsammans med Johannes vid, och efter några timmars försök att få liv i det transplanterade moderkortet behövde vi livas upp en aning, så jag plockade fram det andra fyndet: Mohawk Red Easter. Och det var någonting helt annat, det!

...och den andra

Om Oppigårds smekte gommen med förfinad förfriskning, så var väl Mohawk mera som en käftsmäll - om man kan tänka sig att ge uttrycket positiv innebörd. Man behövde bara lyfta glaset under näsan för att förstå att det här en öl man inte leker med.

- Den doftar precis som ingredienserna man använder när man brygger själv, kommenterade bryggmästaren Johannes.

Malt, humle och en aning jäst. En tydlig rostad karaktär, ja, nästan att smaken tippade över åt det litet brända hållet. Inte på något oangenämt sätt, alls. En riktig tuffing, det här alltså. Inte törstsläckaröl, inte i min värld i alla fall, och jag tror inte jag skulle välja den till påskmaten. Däremot en fest och upplevelse att dricka så här för sig.

Ja, hur slutade tuppfäktningen då? Man får väl säga att båda tog sig ur striden med hedern i synnerligt behåll. Oppigårds skulle jag välja till maten, men Mohawk som en verklig specialare som "sällskapsdryck". Och det skulle nog vara kul att bjuda en litet ovan öldrickare på den, bara för att få se hans/hennes min!

Trevligt också att - för mig hemmahörande i Uppsala - båda bryggerierna väl får betraktas som relativt lokala: Oppigårs i Hedemora och Mohawk i Sigtuna. Då kan man ju nästan känna sig en aning klimatsmart, också!

(Oj, nu blev jag sugen på en öl... Vilken tur att det är hög tid för matlagning!)

Hurtigruten

Jag fick tillfälle att åka en bit med Hurtigruten förra veckan. Mars månad kanske inte är den mest lockande för kryssningsresor längs nordliga delen av Norges kust, men just därför desto mer intressant som upplevelse.

Förutom det lilla konferensgäng på 7 personer jag hörde till befolkades båten - eller snarare båtarna, för vi åkte ett dygn söderut till Lofoten med en båt, och sedan ett dygn tillbaks till utgångspunkten Tromsö, med en annan - huvudsakligen av tyska turister i vad som föreföll yngre pensionsåldern.

Vi hade lagt vårt sammanträde på Hurtigrutten för att vi ändå skulle träffas i Tromsö, vilket visade sig så här under lågsäsong vara inte dyrare att ta en tur med båten än att alla skulle inkvarts på hotell. I realiteten var det nog faktiskt betydligt billigare. Och då kan vi inkludera lunchbufféer ett bra snäpp över t ex finlandsfärjornas.

Urval från lunchbuffén: Musslor, skaldjurssallad,
grillad kyckling, klyftpotatis...

Hurtigruten går mellan Bergen och Kirkenes, och ska man åka hela vägen tar det sex dagar. Jag undrar hur många kilo man skulle hinna lägga på sig under den tiden, för vad har man att göra på en båtlkryssning, annat än att äta och dricka, sitta i en fåtölj och läsa, tittar ut genom fönstret och kanske gå ut en stund på däck för litet frisk luft? Nej, två dygn kändes lagom.

Min favorit från lunchbuffén blev i alla fall  lättrökt hälleflundra i tunna skivor som nästan smälte i munnen. Till frukost rökt lax och kokta ägg...

Vädret var väl inte det bästa just de dagar vi var ute, men visst var det litet exotiskt att vara ute på sjön i snöoväder. Och naturen är dramatisk med fjällen som störtar sig rakt ner i fjorden. Eller om det kanske är havsbotten som reser sig rakt upp mot fjälltopparna, Jag vet inte. Skönt i alla fall att inte vara där med sin egen lilla segelbåt. Nedan ett fåtal av de drygt 200 foton resan bl a resulterade i (merparten ganska lika: hav, mörka moln, fjäll). Som vanligt är fotona klickbara för större storlek.

Utsikt från flyget mellan Oslo och Tromsö



Tromsö om natten

Väl ute på sjön blåste det bra. Antagligen ännu bättre på fjälltoppen 



En och annan bro gick vi under



Hamnen i Svolvaer på Lofoten, där vi gick i land



På den pittoreska restauranten i Svolvaer trakterades vi bl a medvad som kallades "valskinka".
Trots moraliska betänkligheter betydligt kostligare än vad det benämndes!

 

På återvägen passerade vi bl a Finsnes där denna fyr finns till beskådande

Åter i Tromsö. En liten bit av stan.

 

En livläkares besök i verkligheten

Oj vilken bok! Så många bottnar, så många tolkningsmöjligheter. Så...så... bra!

Den idealistiske läkaren Struensee kallas till det danska hovet för att ta hand om, och oskadliggöra, kung Christian den sjunde, som genom medvetet grym uppfostran och behandling sjunkit allt djupare i sinnessjukdom.

Struensee vinner Christians förtroende och tillit, och blir på så vis en maktfaktor i det sena 1700-talets Danmark. Han använder den makt Christian lämnat i hans händer till att påbörja en - alltigenom fredlig, men dock - revolution i upplysningsfilosofins namn.

Struensee inleder även en kärleksaffär med drottningen Caroline Mathilde, och får så småningom ett barn med henne. Genom deras kärleksaffär, som förefaller önskad av kungen Christian, blir även drottningen en maktfaktor och en påskyndare av uplysningsidealens realiserande i Danmark.

Drottningen är betydligt mer realpolitiker än vad Struensee är, och hon talar bl. a. om nödvändigheten att försvara flankerna, något om Struensee över huvud taget inte förstår, och som den idealist han är aldrig kommer att förstå.Struensee föreställer sig att friheten i sig, och folkets upplevelse av frihet ska vara nog för att bevara vad som efterhand uppnåtts, men hans motståndare förstår att utnyttja revolutionens innebörd mot den själv.

Enquist beskriver och levandegör i en storartad mångsidig, underbart romantisk, erotisk och tragisk berättelse, ett flertal aspekter av det som kommit att kallas demokratins dilemma. Men romanen är så mycket mer...

Som så ofta hos Enquist vävs den egna brottningen med pietistisk krístendom in i berättelsen. Struensees  vedersakare drivs av, eller åtminstone förklarar sina drifter och sina motiv utifrån, en benhård gamaltestamentlig och moralistisk kristendom. Hernhutism och pietism, det som Enquist så ofta brottas med, återkommer som drivande teman i många andra avseenden. Läs bara, så ser ni!

Det är också intressant att se hur Enquist återvinner sitt eget bildspråk. T. ex måsarna som flyger mot vinden, men p.g.a stormens styrka färdas mot flygriktningen. Bilden finns även i den senare utgivna Ett annat liv.

Men hur förhåller det sig med den grotta jag påstått återfinns i alla Enquistromaner? Jodå, den finns här. först och främst i form av de hästskjutsar som utgör historiens vändpunkter då det kungliga följet - större eller mindre -  stänger in sig, och emellanåt stängs in, i hästdragna karosser för att efter längre eller kortare färd stiga ut i ett nytt historiskt skeende.

Och naturligtvis - allt för uppenbart för att egentligen nämnas - fängelsehålan, platsen för Strauensees "omvändelse" från upplysningsidealen till kristendomen. En omvändelse som nog ingen läsare tror på. Som nog ingen (annan möjligen än moralistiskt pietistisk) läsare vill förnedra Struensee med att tro på...

Här finns också, om än på ett annat sätt,  och med en annan "twist" än i andra romaner temat bedrägeri/hänförelse. Är Struensee - så idealist och utan föreställningar om egen vinning han är - bedragen av sin egen hänförelse, av sin egen vision av det upplysta och rättfärdiga samhället? Är det i själva verket en chimär, och något i grunden ouppnåeligt? Är det kanske så att det bara är den hårdföre realpolitikern, som förenar sina egna maktsträvanden med frihetsidealen, och som därmed komprometterar dessa senare, som kan ta oss en liten bit mot deras förverkligande?

(Som jag parallellt läser Dostoyevskijs Idioten är det naturligtvis oundvikligt att se kung Christian i ljuset av furst Mysjkin. Men det finns en väsentlig skillnad. Kung Christian låter sig aldrig, i Enquists roman, korrumperas på det sätt furst Mysjkin gör. Men det har ingenting att göra med högre moral. Det beror bara på att Christian, som Enquist framställer honom, helt enkelt är oförmögen att korrumperas. Och kanske vill Enquist just därmed säga någonting av samma sak som Dostoyevskij... )

I vilket fall som helst. Livläkarens besök är en av Enquists bästa romaner, och därmed självklart en av de absolut bästa svenska romaner man kan hitta! När får människan nobelpriset i litteratur?

"Semmelkungen"



Här står de märkliga varelser vi benämner semlor.
Ingen , utom möjligen men knappast ens, de själva, vet vad de tänker, vad de har för drömmar,
vad som driver dem eller vad som skänker deras korta liv någonting som skulle kunna kallas mening.
Med med största sannolikhet strävar de efter ingenting mindre än världsherravälde. (Foto: Sayeh)



Det var ju faktiskt fettisdag förra veckan, och det finns traditioner att hålla vid liv och riktiga semlor att baka. Jag hade väl tänkt smita undan den här gången. Hemma hos skulle semlor inte saknas stort om de uteblev, men rykten sprids, och man måste ju se till att leva upp till dem, så när en av de relativt nyanställda  tjejerna…

(Ja, det är så på enheten där jag jobbar, att bland expeditionspersonalen är det ständiga nyanställningar, föräldraledigheter, vikarier och vikarier för vikarierna, så ingen kan hålla reda på dem, och man tänker att vem som helst skulle kunna knalla in där och säga ”jag ska jobba här ett tag…” och vi skulle alla på enheten acceptera det som ett faktum. För ingen kan lägre hålla reda på vem som har tillsvidareanställning, vem som är tjänstledig, vilka som vikarierar och vilka som vikarierar för dem som vikarierar.)

Så när Frida med visserligen oklara anställningsförhållanden men synnerligen klara ögon, i vilka gick att utläsa den mest rörande och troskyldiga hoppfullhet, säger sig ha hört talas om att jag tidigare år bjudit hela  enheten på hembakta semlor... Ja, då är man ju inte mer än människa och hjälte. Kan jag tillåta mig att svika det hopp som så tillitsfullt ställs till mig? Kan jag underlåta att gå den trånande lustan efter tomma kalorier och snabba kolhydrater tillmötes? Är jag människa att se hoppet slockna i de förväntansfulla ögon vars blick riktas mot just min ringa - men i detta sammanhang dock så betydelsefulla varelse - och förbytas i tårfylld besvikelse? Och dessutom bära den tunga vetskapen om att detta trauma bär jag ensam skulden för?

Gemensamhetsfikat är på torsdageftermiddagar. Jag vill naturligtvis att bullarna ska vara pinfärska, så det blir att baka på onsdagkvällen. Inte ultimat eftersom onsdag betyder gym efter jobbet, men bara man inte sätter sig ner och kopplar av, utan kör på med en gång sedan man kommit hem så ska man väl orka med ett litet bullbak…

Så jag körde igång direkt efter hemkomst och vid 22-tiden om onsdagen hade jag 20 bullar preparerade med hemgjord mandelmassa. Plus några som lämnades som de är. Vispgrädden applicerades på plats följande dag.

Semlan är som alla vet, i likhet den kristna gudomen treenig, och omfattar (till skillnad mot denna tidigare) Bullen, Grädden och Den Heliga Mandelmassan. Var och en kräver vördnadsfull behandling. Bullen ska vara finaste vetebulle bakad med riktigt smör och ett osnålt mått nystött kardemumma. Den ska vara fluffig utan att därför sakna substans. Den ska ha fått fin färg i ugnen och får absolut inte likna de där bleksiktiga köpesemlorna som mest består av luft. Till mandelmassan ska oskållad mandel rivas, och med varje näve sötmandel ska följa en stycken bittermandel (eller för oss som är riktigt hard core: två - men jag begär inte av kollegorna att de ska palla med en så fullödig massa, så det fick bli en den här gången). Grädden ska självklart vispas för hand och bara precis så hårt att den klarar av att bära tyngden av bullens lock. Den ska gärna ge ifrån sig en lätt suck av ansträngning ifrån när det uns pudersocker som fullbordar det ljuvliga bakverket dansar ner på dess lock. 

Helt klart är det inte bara treenigheten semlan delar med den kristna gudomen, utan också det att den är föremål för religiös kult, gräsande till och stundom överskridande gränsen för fanatism, omgärdad av oifrågasättbara dogmer och rigorösa förhållningsregler. Så även om jag i torsdags fick det hedrande epitetet Semmelkungen är det väl frågan om semlans bemästrare inte borde benämnas överstepräst eller kanske ännu hellre schaman snarare än kung.

Semmelschaman, det vore en verkligen något att sträva mot att bli!

Semmelkungen gjorde kaffe också... (Foto: Sayhe)