- Det är ju Kjell Jonsson <eller vad det nu var han hette> som säljer ved här. Om ni följer efter mig med bilen ska jag visa var det är!
Jag hoppade in in bilen igen och svängde ut och följde efter. Det visade sig vara inte långt alls. Vår tillfällige ciceron stannade, klev ur bilen och stegade fram till ytterdörren. Det såg inte ut som att någon var hemma, men strax efter att vi ringt på kom en litet luggsliten man och öppnade. Jag förklarade mitt ärende.
- Mjaaa... veden har jag ju ute i Junsternäset.
Jag började ana att den här mannen nog snarare handlade med vagnslaster av ved än med enstaka famnar, så jag förtydligade:
- Jaha... ja, vi behöver inte värst mycket, alltså. Vi tänkte tillbringa natten vid något vindskydd, så bara så vi klarar oss till i morron.
- Ja ja... Jo, så mycket har jag nog här, men har du nån säck eller nånting att ta den i? Eller, kommer ni tillbaks hit så kan ni få låna en balja, om ni kommer tillbaks med den.
- Ja visst! Vi har bokat stuga på campingen och kommer tillbaks i morgon!
Vi gick till hans vedbod. På baksidan av huset låg rejält med ved upptravad, men den var inte så torr, sa han. det fanns bättre i boden. Vi gick in i en stökig ved- och redskapsbod och fyllde en rejäl plastback. 50:- skulle det kosta. Jag hade inte mindre än hundralappar, så jag gav honom den och sa att det var OK för min del.
- Ja, då kan du ju fylla på så mycket du vill från den som ligger här ute.
Jag lade upp rejäl råge på backen med ytterligare vedträn, och fick dessutom tips om var vi kunde hitta ett bra vindskydd. Det visade sig ändå vara lättare sagt än gjort. Vi körde ut vägen längs Kvarnbergsvattnet och efter att ha kört över Junsterforsen provade vi utan framgång fem långa slingrande skogsvägar ner mot sjön. Det blev eftermiddag - jag frestas nästan säga att det blev afton och det vart morgon, men riktigt så illa var det inte - vi blev hur somhelst trötta, hungriga, modstulna och frustrerade och jag fick huvudvärk... Många fiskevårdsområden skyltar ordentligt till vindskydd och fiskeplatser, men inte här inte... Vad farao, vill de inte ha några fisketurister?
Vi orkade inte längre njuta av den fina utsikten, men jag stannade på några ställen och fotade pliktskyldigast genom nerdragen sidoruta.
 |
| Vy tvärs över Kvarnbergsvattnet |
Vi bestämde oss ändå för att ge det en chans innan vi tog matpaus bara var som helst. Men innan vi kom fram dit såg jag på långt håll en långsmal udde, nästan som en pir som gick ut i sjö, och längst ut på den - ett rejält vindskydd! Nu gällde det bara att det fanns bilväg ända ut på piren, för det skulle vara för långt för Petra att gå, och om jag skulle få dit all ved, tält, sovsäckar, mat och allt vad vi kunde behöva för natten skulle jag få gå bra nog många vändor. (Bra nog är ett typiskt och högst användbart jamtskt uttryck som just dök upp som en reminiscens.)
Jodå, det gick faktiskt någonting som liknade en väg ut på piren.Snårig och igenväxt med sly som skrapade grenar och kvistar längs bilens sidor. Vilken tur att vi för den här semesterresan inte tagit fordonsparkens flottaste bil med den blankaste lacken... Väl längst ute på piren tyckte vi väl inte att det var riktigt vårt önskeställe. Vi ville gärna känna oss ifred, men här var det närmast full insyn. Dessutom var det fruktansvärt skräpigt, och på ena sidan vindskyddet stod en överfylld soptunna kring vilken låg och mängder av sopor som fåglar och andra djur rotat i. Nu var vi i alla fall här så vi inrättade oss så gott vi kunde och bestämde oss för att här skulle det firas midsommar!
 |
| Det klassiska Tarfala-tältet från 70-talet hänger ännu med |
 |
| Efter att ha rest tältet tände vi vår midsommarbrasa och drygade ut inhandlad ved med kottar |
 |
| Naturen höll sig toget till den blågrå färgskalan |
 |
| Platsen vi hittade heter Piren i Bränna och består sannolikt av rester från täljstensbrottet några km närmare Gäddede |
