Svar på tal?

Ibland är det intressant med en blogg! Fick en kommentar till ett tidigare blogginlägg:

Anonym sa...

Skolinspektionens agerande i Lundsberg är med mina ögon sett ett skrämmande exempel på maktmissbruk. Men med en socionom i toppen på skolinspektionen kan vi förvänta oss beslut som exempelvis kan baseras på tyckande, obekräftade rykten och en medfödd partiskhet. Det blir ungefär som när våra socialtjänster gör vårdnadsutredningar - de har ofta bestämt sig för utfallet innan utredningen påbörjas och sedan behöver de ju bara samla på sig lite fragment som kan stödja det tänkta utfallet. Detta framgår med all tydlighet när förvaltningsrätten uttalar sig om utredningen som skolinspektionen baserar sina uttalanden på.
Vi måste inse att kvotering har sitt pris och nu har Lundsberg fått betala med råge. När skall kompetens få avgöra vem som skall befordras istället för som idag genusstatistik.

Vad ska man säga? Stackars liten! Så många rallarsvingar och ingen träffar någonstans i närheten av rätt. Och ännu mindre har någon enda av dem det minsta att göra med vad mitt blogginlägg faktiskt handlade om. Det enda som tyder på någon sorts intelligensnivå hos skribenten är att hen ser till att vara anonym.

Styrkebesked

Kom hem från gymmet efter jobbet och skulle fixa mera lunchlådor för veckan. En thaiinspirerad kycklinggryta var det tänkt. Inget ont om färdigköpta chilli/currypastor, sådana finns förvisso i mina förråd men jag brukar vilja göra den själv. Det är tillfredsställelse i att finhacka respektive riva chilli, vitlök och ingefära, att fräsa ihop med oystersauce och färskpressad lime till en ljuvligt doftande gegga!

Oftast är det dutch – även kallad spansk peppar – jag använder. Men när jag handlade sist såg den litet småtråkig ut, så det blev ett par fräscha habaneros istället. Tänkte att den är väl något starkare än den jag vanligen använder, så jag tog ungefär en fjärdedel så mycket.



En liten capsaicinbomb!

Nu är det ju så, att när jag tränar kolkar jag i mig en hel del vatten, och väl hemma efter träningen tränger det småningom på.  Så mitt upp i att jag står och fräser ihop den härliga chillipastan blir jag väldigt tvungen att gå och kasta vatten. Drar därför järngrytan från plattan och springer in på toaletten där jag uträttar mitt behov, varefter jag nogsamt tvättar händerna, för jag ska ju fortsätta med matlagningen…

Ja, som min framsynta och insiktsfulla läsare förmodligen redan räknat ut: strax att jag kommit ut i köket känner jag hur det börjar hetta i lemmens allrasom känsligaste del. Men det stannar inte där, utan samtidigt som hettan snabbt tilltar och tangerar rent smärtsamma nivåer sprider den sig ut i snart sagt hela underlivet. Synnerligen intressant sensation! Visst har jag råkat göra motsvarande någon gång tidigare, men det har inte varit i närheten av det här!

Vis av upplevelsen skopade jag upp hälften av den nu färdiga chillipastan ur grytan innan jag hällde på en halv burk kokosmjölk (ekologisk, förstås) och lade i bitar av kycklingfilé att puttra med. Avsmakning sade att det fortfarande var i den hetare änden, men min upplevelse vara att det var en fylligare och rundare hetta än vad dutch ger. Riktigt gott!

Kollade upp skillnaden mellan dutch och habanero. Den senare är c:a hundra gånger så stark, 250000 scoville mot 2500 för dutchen!

(Nu när jag åt min lunchlåda var det gott, men långtifrån särdeles hett. Hoppas verkligen att jag inte tog fel pyts i morse. Jag hade ju preparerat en särskild åt Petra, en som jag mildrat med extra kokosmjölk…)

Saker man i klassamhället kan göra med ord

Mycket kan man göra med ord, inte bara spela Wordfeud. Det lärde oss redan den gode J.L Austin!

I en föralldel välskriven debattartikel föranledd av rabaldren kring internatskolan Lundsberg skriver en f.d internatskoleelev (förvisso vid en annan skola än den nu skandaliserade):

 

Dessutom tar jag illa upp när mina föräldrar, och mina vänners föräldrar, kollektivt utmålas som folk som bara vill att deras barn ska integreras i överklassen när de i själva verket bara vill ge oss en möjlighet till en bra utbildning och ett ovärderligt nätverk av vänner, klasskamrater och alumni.

 

Eh… ja… Ta illa upp eller inte, men personligen kan jag  faktiskt inte se annat än att det skribenten hävdar är intentionerna -  att de ska "få ett ovärderligt nätverk av vänner, klasskamrater och alumni" -  är ganska precis vad som i det här sammanhanget rätteligen kan kallas för just det: att integreras i överklassen!

 

 (För övrigt ifrågasätter jag inte för en sekund att det gjorts rejäla övertramp i sociala medier, och jag har all förståelse för upprördheten hos de elever som just börjat på skolan. Det är inte det...)

 



Märklig annonsrespons



Ibland får man anledning att undra om en del människor verkligen inte har något bättre för sig…

Jag har ju lagt ut vår segelbåt Frida på Blocket, satt ett synnerligen lågt pris för båttypen ifråga och har varit tydlig med att det finns en hel del att göra såväl med trä som med inombordare. Haft många både mejl- och telefonkontakter. (Ett flertal mejlkontakter med polacker intressant nog.)

Annonsbild

I samtliga fall har jag förtydligat vilka underhålls-/ renoveringsbehov jag själv ser finns, och även skickat fler bilder som ger en uppfattning om båtens skick. Somliga intressenter har då tackat för sig, medan jag har fortsatt kontakt med en handfull.

I natt hade dock någon svarat följande på min annons:



 Ursäkta, men hur ärliga är ni? "behov av service/renovering/byte (eller gör som vi gjort i sommar och segla henne med en snurra monterad på en brädlapp i aktern" Det betyder alltså "motorn är defekt, funkar knappt alls". Varför mörka om nåt sånt om ni ens ska försöka få kaffeveden sålt till nån som inte tror ni ljuger om resten också? 10k lägger jag hellre på triss, och då är det inte längre segelbåtar vi pratar...

Jag får hålla i mig för att inte mejlledes svara personen ifråga, att uppenbarligen har jag uttryckt mig alldeles tydlig nog, eftersom till och med hen med sin lilla ärthjärna lyckats förstå innebörden av det jag skrivit i annonsen: FÖR NÄRVARANDE FUNKAR INTE INOMBORDAREN!

 
Håhåjaja. Skaffa sig ett liv, vet jag!

(Jag kommer absolut inte att svara på mejlet, eftersom jag därmed lämnar ut min mejladress till personen ifråga, vilket jag verkligen inte har för avsikt att göra.)

Beer can chicken à la chicken

Så här i semestertider är man ju rätt stressad och tiden rinner iväg fort som fan och båten är inte mastad och... men mat måste ätas. Och lagas. Planen för dagen var beer can chicken. Såg det först i Jonas Crambys Tex-Mex från grunden, men det tycks vara väldigt inne just nu...

Ett stycke ekologisk kyckling å närnare 2 kg inhandlades.

Rub enligt nedan

En rub bestående av cayennepeppar, chilli-chipotlepulver, paparikapulver, oregano, spiskummin, salt samt några pressade vitlöksklyftor. De proffskockar som inte tycker att man ska ha färska grejer i rubben, bara pulver... de har fel. Vitlöken fuktar bara till det en aning och smakar så himla mycket bättre än om man använder pulver.

Nu är det i full gång

Rub rubbades både inuti och utanpå kycklingen. Jag sparade litet av rubben att röra ut med honung till en glaze att pensla på mot slutet av tillagningen. Den öppnade ful-ölen trycktes upp i rumpan på kräket. En febertermometer in i tjockdelen av låret ställdes att oväsnas vid 75 grader celsius.


Det var här jag redan bestämt mig för att göra en chicken out. De tuffa killarna använder kolgrill, förstås. Men nu var det så att här förbereds seglingssemester, så jag hade liksom inte tid att passa en grill halva dagen. (Men sitta här och blogga, det går an? Ja, man gör ju sina prioriteringar.)

Det fick bli ugnen, som ställdes på mellan 150 och 175 grader. Fågelskrället på ett galler på nedersta falsen med långpanna under. Det tog ungefär två timmar det hela, och efter att bara ha smakat litet av renset sedan jag styckat härligheten, kan jag säga att det här kommer jag att göra igen! På kolgrillen.

Nästan färdig. Ska bara stryka på litet glaze och ge den tio minuter till.

Inte vet jag om det var ful-ölen i häcken, om det var att jag fick till en riktigt läcker rub eller den långsamma tillagningen i kombination med att jag höll koll på innertemperaturen. Antagligen någon sorts kombination. Absolut kul ska det bli att gör den här "på riktigt"!

Vallfärd till det gröna

Jag går händelserna i förväg, men det är omöjligt att låta bli. För när man nu ändå befann sig i närheten av Lövånger var det på sin plats så till den milda grad att det var rent omöjligt att avhålla sig från, att vallfärda till den där mytomspunna platsen. Än viktigare som jag läst att huset skulle rivas. Han var naturligtvis intervjuad om saken. Han förnekade sig inte utan noterade krasst att huset var gammalt och utom räddning. Ingen plats för tårar. Ingen anledning till gråt. Det är som det är, och det är väl bra nog så.

Efter litet snurrande – men inte så farligt ändå – hittade vi det. Naturligtvis alldeles intill bönhuset. Det borde jag ha kommit ihåg. Men jag har ju inget minne för sådana detaljer.

Det gröna huset

Där stod det i alla fall och all sin enkelhet. Det gröna huset. Tänk om han, långskånken, suttit där på förstutrappen med benen så långa att han med fötterna placerade två trappsteg ner ändå fick dem i spetsig vinkel med hakan snudd på vilande mot knäna!

Jag vet att han just aldrig är där, annat än i tankar och text... Men ändå...

En stege stod lutad mot en gapande fönsteröppning på vindsgaveln. Tänk om han kommit klättrande ut genom det glaslösa fönstret. Vilken syn skulle inte det ha varit!

Först sulorna på 45:orna (eller kan det måhända rentav vara 48.or?) som visar sig i fönsteröppningen. Strax de långa benen som krånglar sig ut. Kommen så långt blir han för en stund hängande halvvägs ut genom fönstergluggen medan fötterna trevar efter stegpinnarna. Efter ytterligare litet virkande och vridande kan man se den kutiga ryggen baxa sig ut genom den trånga öppningen.

Nacken får han böja ordentligt för att komma igenom utan att skrapa huvudsvålen mot fönsterbågen. Slutligen följer de långa armarna, som han för att komma igenom varit tvungen att hålla sträckta över huvudet. Med labbarna tar han så ett fast grepp om fönsterkarmens nederkant, varefter han utan att göra sig synbar brådska, pinnhål för pinnhål börjar klätta mot marken.

 

Ja, det skulle sannerligen ha varit en syn. Och det var en syn för mitt inre öga...

Vi fortsatte aningen längre upp i backen och där stod, precis som man kunde förvänta sig, dasset som fadern byggde. Det var så man snudd på blev alldeles allsmäktig och tvingades bemanna sig.

- - -

Under vår utflykt kunde vi bara konstatera och bekräfta att det inte var så konstigt om – just så som han skrev – eller annan som bodde där antingen blev författare eller spritade. Och kanske stundom bådadera. Det fick man ha förståelse för. Denna glesbygd. Och så väckelsen där till. Mysterium tremendum et fascinans! Eller: "Man baxnar."

- - -

En friluftsteater var uppbyggd utanför kapellet. Fredag, lördag och söndag ger de I lodjurets timma. Sjutton att vi inte är kvar här då! Ska hålla koll inför nästa sommar och hoppas att de kör något motsvarande.

Sorgsamma sommarnyheter (men även en gnutta hopp)

Mobilen surrade till i fickan och på displayen påstods att någon lagt en ny kommenterat på ett inlägg i min så gott som avsomnade blogg! Vad kunde det vara frågan om? Eftersom jag redan satt vid datorn loggade jag in på bloggen och fann att kommentaren var på ett inlägg från i höstas: Ett sista farväl.

Jag blev inte riktigt klok av kommentaren/frågorna ifall personen ifråga var klar över att Yrsa inte längre var i min vård, att hon nyligen flyttatt till Åland etc... det var oroande, dock att kommentaren antydde att hon verkade misskött.

Yrsa uppställd någonstans i närheten av Eckerö, tror jag.

Mejlade personen och bad honom förtydliga, och jo, han hade varit och tittat på Yrsa där hon stod uppställd i Käringsund, och hade tydligen diskuterat ett köp. Inte med Rainer, som köpte henne av mig, utan med dennes son... 

Jag förmodar att någonting hänt som gjort att Rainer inte kunnat ta hand om henne ordentligt. Hon hade, vad jag förstår stått utan ordentlig täckning hela vintern, och hon hade inte blivit sjösatt nu i vår. Som personen sade i sitt svarsmejl till mig: ”It's a crime!”

Jag hade ju uppfattat Rainer som pålitlig, och vågat hoppats att han skulle vårda lilla Yrsa väl. Det här var verkligen inte roligt alls, så i går kväll fälldes mer än en tår över stackars Yrsa... Några av dem kom sig nog också av en liten skamsenhet över att ha övergett henne.

Står hon där och undrar varför jag inte kommer och tar hand om henne som jag brukat? Varför jag inte med kärleksfull hand och pensel stryker hennes inre med linolja, varför jag inte ömsint tvättar av hennes skrov för att stryka ett lager oljefärg ovan vattenlinjen, skrapar botten och köl, grundar, lägger på bottenfärg och slutligen tätar eventuella synliga glipor, varför jag inte...? Nej nu börjar jag snart gråta igen...

Det är nu inte mycket jag kan göra mer än hoppas att den här intressenten får ta över henne. Och att han rustar upp henne innan det är försent. Ännu är det långt ifrån bortom all räddning kan jag se av de bilder han mejlat mig. Men står hon ett år till på det viset, då är det snart inte mycket att göra. Eller kanske snarare: då är det väldigt mycket att göra om hon ska bli både sjöduglig och fin igen!