Läsningens akausala synkronicitet

En god vän jag var ute med här om kvällen berättade om en terapeut som hade som metod att, när samtalet gick i stå, resa sig ur stolen gå fram till bokhyllan och ta fram godtycklig bok, slå upp den på måfå för att läsa ett stycke och sedan fråga sin klient ”vad säger du om det här?” Och det fungerade alltid. Klienten hade alltid någonting att relatera till textstycket, alltid triggade det någonting.

Inom hermeneutiken sägs det självklara att vi alltid nalkas alltid en text utifrån vår förförståelse och att vi förstår texten utifrån den. Vår förståelse blir därefter förförståelse vid vår nästa konfrontation med texten ifråga. Däri består den hermeneutiska cirkeln.

Begreppet förförståelse kan uppfattas i snävare eller vidare bemärkelse. När den  hermeneutiska cirkeln tillämpas av analytiska filosofer är det (förstås) i snäv bemärkelse. De talar om att förförståelsen handlar om vad läsaren föreställer sig att just denna text ska handla om. Och de tillämpar den på text. (Kanske därför filosofer som Jaques Derrida finner sig nödgade fastslå att allt är text.)

Visst kan tillämpa den så, men det blir betydligt mer intressant att tillämpa den i vid bemärkelse. Då handlar den om hela den erfarenhets- och kunskapsmässiga bakgrund vi har: Det vi i nuet möter förstår vi motbakgrund av vad vi tidigare mött. Text i traditionell bemärkelse eller inte.

Föregående litteraturinlägg orsakades av att jag som så många gånger tidigare läste P-O Enquist. Och nu läste jag nobelpristagaren Mario Vargas Llosa. Efter att ha läst Enquist har jag inga särskilda skäl att förvänta mig något särskilt av Vargas Llosa. Jag har inte någon specifik förförståelse av just den texten att närma mig utifrån. Däremot har mitt medvetande och min tankeverksamhet ett fokus: ödet.

Ricardo förälskar sig i mycket unga år i den litet mystiskt undanglidande flickan Lily, som han själv uttrycker det: som en mångalen kalv...

Den stygga flickan Lily försvinner ur hans liv men återkommer om och om igen. Varje gång finner han sig lika passionerat och patetiskt förälskad och försöker förmå henne att lämna den man hon för tillfället är tillsammans med för att leva med honom. Genom de återkommande mötena med Lily - som under historiens gång antar ett antal olika namn och identiteter - dras Ricardo in i olika mer eller mindre dramatiska historier och får sitt annars stillsamma och förutsägbara liv kullkastat.

Det är inte för mycket sagt att kalla Lily för Ricardos öde. Ett öde som likt den enqusitska pannlampan kastar ömsom ljus ömsom mörker på hans levnadsstig. Och Ricardo omfamnar mestadels sitt öde. Emellanåt förbannar han det, men aldrig så att läsaren riktigt tror på det.

Historien börjar 1950 tar sig genom resten 1900-talet och utspelar sig mestadels i Europa. Omvälvningar i det politiska och kulturella klimatet utgör bakgrund som ger färg och realism åt den. I början tyckte jag att berättarstilen var litet för torr för en historia som verkade handla om förtärande passion, men efter bara några tiotal sidor hade jag kapitulerat och tog vara på varje tänkbar stund att få ta till mig ytterligare några av bokens 325 sidor.

Ja, det blir faktiskt ytterligare en bladvändning, för ett fåtal rader på sidan 326 där Den stygga flickan får allra sista ordet: och genom detta författarens genidrag kastas inte bara nytt ljus över den nu avslutade historien, utan själva förståelsen av den förflyttas till ett annat plan. Det är faktiskt så att man flämtar till och undslipper sig ett skratt av förbluffning!

Hur elegant tydliggör inte Vargas Llosa innebörden av den hermeneutiska cirkeln, samtidigt som han visar att den är en spiral. Jag har tagit mig varvet runt, men befinner mig ändå på en helt annan punkt! Skulle jag läsa boken en gång till, vilket jag inte tror att jag kommer att göra, blir det med helt nya ögon- eftersom jag redan känner till det konstaterande flickans slutreplik utgör.

Jag läste den med fokus på ödet. och människans sätt att förhålla sig till denna sin pannlampa. Slutkommentaren flyttar fokus till författandets villkor, till livets förvandling och berättelsens transcendens. Naturligtvis gör sig nu en avhandling från 1994 påmind. Dess bärande idé håller. Den var tyvärr litet för mäktig för sin författare och den livsfas han för tillfället befann sig i. Därför kom den mest att gå runt ämnet som som kring het gröt, uttalande ett mantra bestående av ett antal insikter i tingens och livets sammanhang, löst sammanhållna av avhandlingens tema.

Jag kommer på något vis att associera till en av Lars Winnerbäcks inte allra bästa:

"Jag får liksom ingen ordning på mitt liv. Det kan va' så förfärligt. Det kan va' så bra..."

Tycker mig - på mer än ett sätt kunna identifiera mig med sången (som naturligtvis - med dagens förförståelse -  på sitt sätt handlar om ödet). Hur mycket förstånd förskingrades inte under de där nätterna på 90-talet? Ja, säkert under många dagar, också. Så var det. Ingen ordning på avhandlingsskrivandet och ingen ordning på livet. Helt förfärligt och helt fantastiskt och ovärderligt!

Men - undrar kanske vän av ordning - vad med akausal synkronicitet? Min svenskalärare på gymnasiet lärde mig en gång i tiden att brödtexten aldrig får syfta direkt tillbaka på rubriken. Han är nog död nu, så jag tog mig som synes friheten. Den akausala synkroniciteten finner sin förklaring just i den hermeneutiska cirkelns eviga kretslopp mellan förförståelse och förståelse... Och då har vi avlägsnat tillämpningen långt från begränsningen till text. Eller så har vi sagt: Allt är text.

Igelkotten

Mörkret har lagt sig

Igelkotten

Som bott i min trädgårds buskiga snår

gör närvarande sin frånvaro

Var är hon?

Vart har hon tagit vägen?

Varför vill hon inte visa sig?

Kom lilla igelkott!

Kom och ge mening åt

den mörka augustinatten

Lilla igelkott

Jag vill att du finns och att du visar dig som ett tecken

Ett tecken på en mening

jag inte är människa

att tyda

Ave maris stella

Havet

öppnar sig i alla väderstreck

och ledder

Ett äventyr

ofattbart i sin oändlighet

Bara att följa sin stjärna.

I villket väderstreck ta ut kursen?

Mot vilken horisont att färdas?

Under oss

hundra famnars djup

och över oss oändlighet

i det höga hav som kallas himmel

Färdas mot djupet

eller färdas mot höjden?

Jag kryssar ännu
mellan kobbar och skär

Men vänta bara

tills jag funnit

och vet

min stjärna

Ödets pannlampa

Katten sitter på golvet, en och en halv meter från mig, betraktar mig. Går jag in i nästa rum följer den efter, sätter sig på samma avstånd. Försöker jag klappa den går den undan.

Den kan inte leva utan mig, den kan inte låta sig beröras. Enklare än så är det inte. Vem har sagt att det ska vara enkelt? (s.17)

Är det möjligt att älska och omfamna sitt öde? ”Vad menar du med 'öde'?” frågar då naturligtvis filosofen. Öde – det som drabbar oss och som bestämmer våra liv… Men det räcker inte som definition. Det som drabbar oss: Somligt är oförskyllt, ofrånkomligt och obevekligt. Annat är till större eller mindre del resultaten av våra val. Inte enkelt och självklart alls att skilja mellan och redogöra för vilket som är vilket.

Man kan problematisera definitionen/kategoriseringen, men den är hyfsat funktionell. (Rollo May gör ytterligare finfördelning i Friheten och Ödet – men inte heller hans kategoriseringar blir självklara och odiskutabla.) Det finns sådant vi absolut inte har annan möjlighet än att förhålla oss till och göra vad vi kan av. I andra änden finns det vi kan revoltera emot, det vi kan sträva mot att förändra. Skillnaden är, som sagt, inte på minsta sätt glasklar och huggen i sten, men den finns där.

De två publikationer som samsas i en volym: Nedstörtad ängel & Berättelser från de inställda upprorens tid, behandlar i min läsning ödet och olika sätt att förhålla sig till det.

Pasqual Pinon kan inte förändra det faktum att han på sitt huvud, likt en pannlampa, bär ett kvinnohuvud som lever sitt eget liv. Enquists fiktiva vänner psykiatriläkaren K. och den hustru han är frånskild från - men ändå aldrig riktigt kan skilja sig ifrån - kan inte förändra det faktum att en sjuk människa tagit deras dotters liv. De kan, likt Pinon, bara förhålla sig till faktum.

I båda fallen – Pinons och vännernas – väljer de att omfamna det öde som drabbat dem.

De levde och dog infångade i varandra. Först olyckligt, sedan – det var väl lycka. Han bar henne som gruvarbetaren bär sin pannlampa; genom denna lampa föll mörker och ljus, det var som det brukar vara. (s. 85)

Vilken bild! Med den ska jag svara filosofen nästa gång han frågar vad fan jag menar med ”öde”!  "Jo, det ska jag tala om för dig: Ödet är en pannlampa som sprider ömsom ljus och ömsom mörker på vår väg…"

Nedstörtad ängel är en tragisk och vacker berättelse med många olika trådar att nysta i. Och alla rör livet och ödet, kärlekens, förlåtelsens och försoningens möjlighet och pris. Detta är det mest poetiska jag läst av Enquist, och bitvis tar det andan ur mig.

(Pasqual Pinon är en historisk person, men av var allt att döma ett falsarium. http://sv.wikipedia.org/wiki/Pasqual_Pinon men det spelar faktiskt ingen roll för den historia Enquist berättar. Han tar avstamp i myten Pinon, fabulerar vidare och broderar, sin vana trogen, ut den historia han behöver.)

I den senare Berättelser från de inställda upprorens tid (som alltså kronologiskt är de tidigare) rör Enquists berättelser öden som är mer påverkbara. Prosastyckena är politisk kritik, och som läsare går det inte annat än att bli betryckt. Huvudpersonerna skulle med litet mera öppna ögon och medvetenhet kunna bryta sig ur och göra uppror mot sina öden. Men upproren inställs. Ja, egentligen var de väl aldrig riktigt på tapeten, och som läsare vill jag bara beklaga den uppgivenhet, resignation och det förgivettagande som ligger bakom de inställda upproren.

Men vem är jag – och vem är du – att kasta första stenen? Har jag rest mig mot mitt öde? Har jag sagt ifrån? Har jag gjort revolt?

Tragiken och den uppfordrande röst som säger: uppror, revolt... den landar till slut hos mig själv. Därför gör det bitvis ont att läsa Nedstörtad ängel & Från de inställda upprorens tid. Samtidigt gör det gott och ger perspektiv, och de två med tio år skilda publikationerna påtalar denna existentialismens grundtes så tydligt: Vi kan inte välja vårt öde, men vi kan alltid välja hur vi förhåller oss till det.

Det finns öde och det finns öde, och vem är jag att döma den som dukar under och uppgivet resignerar inför det, oundvikligt eller ej? Jag kan bara rannsaka mig själv och begrunda mitt eget öde och mitt eget sätt att förhålla mig därtill.

Är det möjligt att omfamna och älska sitt öde? Är det önskvärt? Är det bra och rekommendabelt? Pinon, Maria, K. och hans hustru når någon sorts försoning med sina öden, medan personerna i de kortare prosastyckena snarast passivt-aggressivt klamrar sig fast vid öden de själva föraktar. Och vilket vi väljer så har det sitt pris.

Kanske kommer vi inte längre. Det finns öden med vilka vi gör bäst att försona oss, och det finns öden mot vilka vi gör bäst i att göra uppror. Skillnaden är inte på minsta sätt glasklar och huggen i sten, men den finns där. Pannlampan kastar ömsom ljus och ömsom mörker över vägen som ligger framför mig. Katten följer mig mellan rummen, betraktar mig stumt, men vägrar att låta sig beröras.

Att leva med sitt öde är trots allt en sorts storhet. I försoning och i uppror. Men för det mesta går vi nog om kring med våra öden svansande kring oss som efterhängsna katter vilka ändå vägrar att låta sig beröras.


Jag sätter härmed på Zamla Mammaz Mannas Ödet och låter mig uppslukas och sköljas med. Vrid upp volymen!  OK det är Von Zamla på youtube, men det var Zamla Mammaz Manna i original, och när allt kommer omkring är det delvis samma personage... och inte minst Lasse Hollmer – mycket saknad sedan några år. Von Zamlas version är aningen mer avskalad än originalet som finns på Schlagerns mystik och som jag vet att Lasse själv tyckte var litet överlastad med pålägg. Fantastisk låt i vilket fall som helst. Om jag var tvungen att välja en enda låt att leva med resten av livet så skulle det vara denna. Blev jag förbjuden den är andrahandsvalet Temporal you are osv...)

Dagens öl och goda gryta

Jag förstår att mina trogna läsare funnit det litet för tunnsått med mat- och dryckbloggande från min sida på sista tiden. Hoppas ni inte drabbats av sjösjuka under den 10 avsnitt långa sjörapporten, för nu kommer litet kompensation  för den försummelsen. (Sjörapporten är dock inte helt avslutad. Inte minst finns det en hoper mer eller mindre sorterade foton att publicera.)

Dagen matlagningsöl heter Brakspear Oxford Gold. En rätt så neutral ale och absolut inget spektakulärt alls. Det enda som sticker ut - och det gör det på ett högsta angenämt sätt - är en aning bränd ton.

En riktigt god törstsläckare det här! Att den är ekologisk blir det någon extra pluspoäng för!

Kort sagt: Brakspear Oxford Gold placerar sig på en skala, och kommer att inhandlas fler gånger. (Systemet här i Stenhagen har tyvärr klen ale-sortering, men den här har funnits i  hyllorna på senare tid.)

I morse plockade jag ut en påse kokta kikärtor ur frysen, och tänkte att jag skulle gör kikärtsbiffar, falaffel eller något åt det hållet, men när jag skred till verket bland pytsar och pannor dök helt andra idéer och föreställningar upp i huvudet, så kikärtsbiffarna fick anstå, här skulle slängas ihop en smakrik gryta... Chilli, vitlök, lök, morötter, några bedagade champinjoner fick åka med bara för att inte hamna i komposten i senare i veckan.

Finhackad chilli och vitlök fick fräsa i olja en liten stund. (Skulle förstås ha haft en bit ingefära att hacka ner också, men jag hade ju inte planerat för den här maten iförväg, så det fick klara sig utan-) Ner i grytan med rödlök och morotsslantar. Sist i med champinjonerna.

Godtyckliga mängder gurkmeja, koriander och spiskummin tillsattes, liksom en rejäl dos oystersauce. Slutligen i med bladspenat - som jag helt plötsligt kom på skulle passa bra i grytan - kikärtor och kokosmjölk.

Härliga dofter stiger ur min Le Creuset paradgryta

Innan jag satte igång med grytan hade jag satt på en kastrull råris att äta till, men jag kände mig inte helt tillfreds ännu, så jag sprättade upp ett paket tofu, skar i bitar och marinerade i black bean garlic sauce och litet matolja.


En trevlig burk ur COOP:s förnämliga sortiment av asiatiska nödvändigheter


 

Tofun får sig en omgång i stekpannan

 

Gott blev det, och en ordentlig skvätt Sriracha chilli och vitlökssås fullbordade härligheten

 Har min läsare litet förstånd i huvudet gör han/hon något liknande!

Sjörapport 2011 #10

Torsdag 18:e augusti

Idag skulle vi inte långt alls, så vi kunde ta det lugnt på morgonen. (När har vi inte gjort det under den här semestern?) Visa av erfarenhet såg vi ändå till att inte dra ut på tiden. Vind c:a 0 m/s... Kollade inombordaren som startade hyfsat snällt och verkade gå på båda cylindrar ungefär lika mycket i otakt som under merparten av semestern. Vad det var för fel som tillstötte mellan Bagghusbron och Elmsta är höljt i dunkel. Kanske var det så enkelt att vibrationerna p.g.a ojämn gång fick en dekompressionsventil att öppna. Vad vet jag... Ingenting igår och ingenting i dag.

Blygrå moln bakom oss när vi lämnar Elmsta.

Hur som helst gick vi för någorlunda motor och utan vind. Bakom oss tornade mörka moln upp sig, och det började kännas som någon sorts kapplöpning. Med vår krattiga dieselmotor var det ju helt klart vem som hade oddsen på sin sida. Snart började vi höra åskmuller, också. Klart obehagligt, men ingenting att göra åt saken. Bara att hoppas att dieseln skulle fortsätta att dunka på någorlunda, och att åskvädret skulle göra ifrån sig det värsta inne över land.

Någons lilla lilla sommarstuga...



...kanske den här doppingfamiljens



En liten fyr gör en glad

Funderade ett tag på om jag efter Väddösundet, istället för att gå nordväst mot Herräng skulle vika österut in mot Grisslehamn, för att låta åskvädret passera. Men som det inte verkade komma riktigt över oss bestämde jag mig för att gå mot Herräng i alla fall. Väl ute ur Väddösundet skulle det väl inte ta mer än en timme, hoppades jag.

Åskan kom närmare och blixtar följda av rejäla åskknallar med allt kortare mellanrum, men jag räknade sekunder och kom aldrig under tjugo, så de var på behörigt avstånd. Jag höll mig så nära land jag vågade och försökte hålla så gen kurs som möjligt, och c:a tre timmar efter att ha lämnat Elmsta kunde vi styra in i vår hemmahamn.

Som det inte var någon vind att tala om var det lätt att styra in i Fridas fålla. Här skulle vi bli liggande i kväll och över natten, för att i morgon städa ur och ta bilen hem, nöjda med en sagolik seglingssemester. Och som för att understryka hur härligt vi hade haft det klarnade det upp mot kvällen och vi fick en riktigt skön avslutningskväll i Fridas sittbrunn.

Vi fick en riktigt fin sista kväll i Fridas sittbrunn

Så var då vår första riktiga seglingssemester avslutad. Den har varit fantastiskt fin och verkligen gett det där som kallas mersmak. 11 dygn har vi legat ute, och inga problem med det. Det hade gärna  fått vara lika många till. Vi får se till att ta mer nästa sommar - det var både Petra och Frida överens med mig om!

Sjörapport 2011 #9

Onsdag 17:e augusti

Vi vaknade till en fin morgon i Furusund. Hade som vanligt sovit riktigt gott. Finlandsfärjorna hade passerat utan att ställa till med något besvärande svall. Jag var nästan litet besviken eftersom jag hade beskrivit så måleriskt för Petra hur Frida kastats omkring så att Johannes och jag nästan ramlat ur våra bäddar, medan allt löst liggande gods skramlat omkring huller om buller och levt om så det kunde ha väckt döda.

I Furusund ingick trådlöst bredband i priset (280:-/natt) det kan ju vara kul att veta till en annan gång. Vi har ju varken dator eller el i båten. Till nästa år måste jag ordna så vi kan nyttja elanslutningarna i gästhamnarna. Om inte annat så för att kunna hålla kylen igång. Att kunna ladda mobiltelefoner är inte heller så dumt.

God vind och solig himmel. Segling som bäst!

Lång skön frukost i solig sittbrunn. (Kanske vi tog det litet väl lugnt.)

Planen för dagen var tidigare att gå ut till Arholma, men väderprognoserna föreslog att vi nog skulle ta oss hemåt så snart som möjligt. Ända till Herräng idag skulle inte gå, men Elmsta vid Väddö kanal verkade realistiskt.

 Det blev lång, men också riktigt härlig segling. Sydlig vind, i början litet klen, men sedan vi kommit ut ordentligt och fått öppningar mellan öarna fick kvi god fart. Solsken gjorde inte livet sämre.

När vi efter några timmars segling hade kommit en bit upp i Björköfjärden, och närmade oss Väddö kanal, började det kännas som att det var mer sjö än vind, dock, så vi brände litet diesel och kom så småningom till Bagghusbron i alldeles rätt tid för öppning. Strax efter att vi passerat bron lade inombordarens ena cylinder av. Märkligt, på ner vägen var det just i kanalen som motorkracklet började... Vi gick vidare för vad som verkligen var halv maskin.

Precis när vi kunde se signalljusen på Elmstabron ringde min mobil. Det var brovakten som undrade var vi höll hus. Vi skulle missa öppning av bron! Det skulle betyda en timmes väntetid - och fånigt nog 5 minuter från gästhamnen där vi tänkt stanna för kvällen! Jag förklarade att vi strax skulle bli synliga från brovaktens håll, och att vi hade motorproblem som gjorde att vi dröjt. "Ja, sånt kan ju hända" svarade brovakten "kör på bara, så öppnar jag!" Stort tack till den snälla brovakten!

I gästhamnen, som visade sig vara stängd för säsongen - vilket inte betydde något värre än att vi kunde ligga där gratis - låg bara en båt, och vi kunde glida in i generöst tilltaget utrymme mellan Y-bommarna.

Solen har gått ner vid Elmsta gästhamn