Ett varv på kvarnhjulet - Vildmarksdag vid Kvarntjärn

En litet kul sak hände här om dagen. En tjej som hette Emma hade hittat till min blogg, och inlägget från Kvarntjärn förra sommaren. Hon frågade om hon fick använda mitt foto av kvarnen på en affisch för ett event - som det visst heter numera, det där som man förr kallade tillställning - vid kvarnen. Naturligtvis fick hon det, och då passar jag förstås på att göra reklam för... tillställningen: den årligen återkommande Vildmarksdagen vid Kvarntjärn

Emma var snäll och mejlade den färdiga affischen

I år kommer inte jag och Petra att åka dit, men det är något att hålla i minnet inför kommande år.  Det skulle verkligen vara fint att se den gamla kvarnen i funktion, och att köpa en påse mjöl som malts i den!

Hur som helst börjar man tänka över hur det fungerar i dessa tider:

Bygdeföreningen i Kvarnbergsvattnet vill ha ett fint foto på den gamla kvarnen. Då tänker man att de väl skickar någon att fotografera den? Nej, de sätter sig och surfar på nätet och hittar till min blogg!

Ganska lustigt är det, tycker jag. Men det är naturligtvis så man gör, och jag är mer än glad att kunna bidra. Hoppas nu att alla mina läsare den 21 juli i år drar till Kvarntjärn, dricker kaffe, käkar kolbullar, köper lotter och rågmjöl, och på alla sätt och vis stöder bygdeföreningen i dess verksamhet - som jag antar innefattar att hålla den fina skvaltkvarnen i stånd!

Och är det en fin sommardag är det en alldeles idylliskt plats och väl värd resan varän i vårt avlånga land den tar sin början. (Ja - om du, Gunnar, nu till äventyrs läser det här - den är värd en resa från det stora landet i väster, också!) Glöm bara inte att ta med myggstift!

Uppstekt gröt (inspelningar från 26 Maj)

Det har tagit sin tid att fixa med inspelningarna av Mangel från festen 26 maj. Nu börjar de flesta klippen vara klara. Här lägger jag nu upp  de nya låtarna. (Förutom Cover me, som jag ju publicerade i förra inlägget. Det var i allafall kul att ha litet nytt på spellistan!

A girl like you. Här är det bara att konstatera att jag irrade jag bort mig fullständigt. Men tonen C förekommer så ofta att spelar man enbart den är man rätt 75% av gångerna. Johannes pianoklink i introt och annorstädes är juste, tycker jag - och ger litet trevlig variation till orgelsmeten som vi oftast har i bakgrunden:

First we take Manhattan har vi spelat ett par gånger tidigare, men den känns ändå som en av våra nya låtar på spellistan. Introt stapplar litet - jag får ta på mig an hel del av ansvaret för den saken.

Kvällens största utmaning - spelmäsigt - var Because the night. Man kan väl inte säga att vi gjorde något särskilt av den, men vi tog oss igenom utan missöden:

Walk of life är kul att spela, och inte minst känns det bra att ge Johannes något att bita i där bakom orgeln. Det svajar till litet i introt, men tar sig. Och låten gick hem bra på dansgolvet.

Rocken måste rolla!

Ja, så är det!


Och därmed får jag åter anledning att bryta mot den kategoriska, objektivt existerande och för evigt giltiga regeln att brödtexten inte får syfta på rubriken. Tack, det var allt jag ville för den här gången. Jag skulle ha kunnat avvärja regelbrottet, eller åtminstone komma undan med en lindrigare brottsbenämning om jag efter mitt bekräftande utropp tillfogat någonting i stil med: Rocken måste sannerligen rolla!


Jämför den inom kristendomen förekommande frasutväxlingen:
-Kristus är uppstånden!
-Ja, så är det.
(...eller, hur var det nu?)


Nåja, det där var inte ens särskilt roligt, och rocken måste i alla händelser rolla. Därom finns ingen tvekan, och någon måste ta på sig ansvaret att hålla den rollande. Jag tar det på mig, och axlar bördan med stoiskt jämnmod. Uppgiften kräver sin man. Samt blod, svett och stålar. Det ska lockas och pockas. Folköl, frukt och snacks ska inhandlas för att hålla dem som är av klenare virke vid gott mod. Efter-repetitionen-middagar med vinet flödande ur boxarna ska utlovas och löftena ävenså infrias. Det ska kånkas orglar och stärkare, "subbar" (nej, inte "subbor") och monitorer, trummor och trumpeter, backar med kablage, gitarrer och basar i case och gigbags... allt detta och himlens hela härlighet av nödvändig parafernalia.

Så den 26 maj rullade det på. Dåligt valt datum för rockfest(ival) visade det sig. Kulturernas karneval på stan och Eurovision Song Contest i rutan. Dessutom gick det nått virus... Men de som kom var glada och entusiastiska. I fjol var det många akter, i år desto färre, men då blev det ju mer utrymme för Mangel. Och om rocken måste rolla så måste Mangel mangla.

Senaste spelningen, liksom det idoga repande hade vi gjort som kvartett, med undertecknad på bas. Nu var Mattias med igen, denna gång på gitarr. Vi hade bara hunnit repa en gång tillsammans allihop, och med det i åtanke får man vara rätt nöjd. Kul också att vi kunde presentera ett antal nya gamla låtar!

Riggade förstås upp inspelaren och lät den gå under hela spelningen. Kameran blev litet felvinklad, inspelningsnivån blev låg, och dessutom var sången litet nedskruvad under de första låtarna. En dag ska vi ha riktigt bra ljud. Och då...

Vi öppnade i alla fall med en Springsteen-låt:

Dagens

Sjösatte i går i regn och ruskväder med mer och mindre lyckat resultat. Ja, alltså båda båtarna i sjön och relativt flytande. Återkommer till den saken. I dag blev det mat. I morgon mer båt i eländesväder.

Majskyckling marinerad i rödvin med rosmarin. timjan och vitlök.
Salt och svartpeppare dessutom naturligtvis.

Broccoli och purjo i grädd- och yoghurtsås

Ja, så här såg det ut på tallriken tillsammans med
champinjoner och klyftpotatis.
Gott så det förslog.

Fick tips av vännen Eric om ett gott rödvin.
Och exakt hylla på systemet i Hallstavik att leta på... 

En skruv lös (stor läsartävling)

Ja, så är det ofrånkomligen och slutgiltigt bevisat. Jag har (minst) en skruv lös...

Långhelgens senare del ägnades åt båteriet. Fint väder. Ingenting att klaga på därvidlag. Båda båtarna bottenmålade och Fridas vattenlinje uppfräschad med ett lager vitfärg. Fint och bra så långt.

Men… Bland det sista jag skulle göra vara att se hur det stod till med inombordaren. Hade som vanligt fuskat i höstas och inte konserverat utan bara, som tidigare ägare visat skruvat ur tre dräneringspluggar ur kylsystemet samt sprutat in 556 i systemet. (Varför jag inte konserverat enligt konstens alla regler? Jo, helt enkelt därför att jag för utföra det konststycket måste köra motorn i några minuter sedan båten är upptagen, och så skakigt som den där dieseln stånkar, och så racklig som uppställningsvagnen är törs jag faktiskt inte köra igång motorn efter uppställning.)

Jag hade också - i förhoppning om att slippa fastkärvade kolvar - sprayat in 556 i luftintagen. Det verkade ha funkat helt enligt tanken. (556 tunnar förstås ut motoroljan, men den ska ju ändå bytas.)

Nåväl. Problemet uppstod när jag skulle sätta i dräneringspluggarna igen: De ser litet olika ut så jag hade märkt upp dem. Två ska sitta rätt in på sidan av motorblocket och litet avigt till riktad uppåt. De två i sidan var inga problem alls, men den tredje… Jag kunde inte hitta hålet! Däremot kunde jag mycket lätt hitta den dräneringsplugg som redan satt där jag trodde att jag hade skruvat ur den här. Så var farao kommer pluggen ifrån?

Den i min digra läsarskara som kan ge upplysningar som leder till att jag kan lösa detta mysterium kommer att rikligen belönas med min stora uppskattning och tacksamhet. Och så bjuder jag på en öl någon trevlig stans.

Båtliv med malört och storsegel med Pugh

Jaha. Då börjar båtlivet igen, då... I mars trodde jag att det kanske skulle gå att komma igång med båteriet redan under påsken, men sen blev det annat väder. Det känns som att man är sent ut. Och mycket är det som ska göras och fixas. Det hela hjälptes inte upp av vad som mötte mig när jag kom ut till Herräng första gången sedan i höstas.

Fridas täckställning hade delvis blåst omkull, och presenningen hade rivits rätt av på längden och låg på backen. Inne i Frida stod vattnet i jämnhöjd med durken. Det var bara att sätta igång med saneringsarbetet.

Som väl var - och märkligt nog, eftersom ena batteriet stod helt under vatten - fanns det ström till länspumpen, men den tar bara skottet längst i aktern under motorn.

Ett av skotten gör tjänst som hushållsvattentank, och där finns en pump till diskhon - som man måste man hålla inne knappen till för att den ska gå. Och som jag helst inte ville ha ut hundratals liter vatten på marken precis nedanför Frida, där jag ju sedan skulle vara och jobba med båtarna blev det det himla hinkande, även om pumparna gav god hjälp att få vattnet i hinken i stället för i kölsvinet var det att klättra ner med vattenhinken, gå några steg för att tömma ut där det inte gjorde något om det blev alldeles blött, klättra upp för stegen, fylla hinken, och så samma visa igen. Om och om igen. Om och om igen.


Det hade varit dåligt väder och regnskurar hela lördagen, så jag hade inte gett mig ut så att jag var i Herräng förrän till 16-tiden, när det var sagt att det skulle bättra på sig litet. Mesta tiden av kvällen gick till saneringsarbete. Jag hade ju också för avsikt att övernatta i Fridas ruff... Ja, det här var arbete man skulle kunnat slippa. Dessutom är fotbollsplansstora presenningar i den kvalitet som den här - eller åtminstone i den kvalitet som den av priset att döma borde ha varit - satans dyra saker. Jag tror den kostade nästan två och ett halvt tusen...


När jag framåt niotiden hade fått Frida beboelig - och dessutom faktiskt hunnit ge Yrsa en invändig linoljebehandling - var jag både hungrig och trött. En halv grillad kyckling med litet bröd, vitlöksost och tomater sköljdes ner med ett glas sydafrikanskt rödvin. (Och därefter en skvätt Islay mist, förstås och för att var ärlig) Sedan blev det snabbt riktigt kallt så de dubbla soväckarnas lockelse blev snart oemotståndligt.


Natten var kylig, neråt noll gissar jag, men jag sov gott till klockan 6 på söndagmorgon. Låg och drog mig ett tag, för det kändes inget frestande att krypa ur sovsäcken, men frukost och hårt arbete hägrade. Hade gjort en termos te innan jag åkte hemifrån. Inte direkt rykande hett längre, men snabbt värmt på spritköket. Märklig smak på teet! Aha! Skruvlocket har tydligen någon gång suttit på en termos med glögg. Inte gott alls! Äggmackor med kaviar smakade desto bättre.


Nåväl. Arbete. Sol, men ingen värme. Yrsa fick ett lager färg på borden ovan vattenlinjen. Egentligen behövdes det inte, men när jag ifjol bestämde mig för att måla istället för att försöka hålla henne klarlackad beställde jag färg i mängd som om det var lack som skulle läggas i sju-åtta lager. Två lager färg räckte. Nu blev det ett tredje. Och inte gjorde det skada.


Medan jag strök Yrsa med härligt doftande linoljefärg dök en bekant gammal Citroën upp. Det passade fint att pausa för att prata bort en liten stund med Eric. Han kom ut för att göra så litet jobb som möjligt, sa han. Och med den föresatsen lyckades han bra, för inte tog det lång stund sedan jag återupptagit målandet innan han kom förbi och sa att han skulle åka hem igen, för hans värmepistol fungerade inte. Han var så nöjd med att lämna jobbet ogjort, att jag lovade att inte erbjuda honom att låna min värmepicka.

Fortsatte jobba med Yrsa. Under vattenlinjen fick några områden där träet tittat fram, och verkade litet mjukt behandling med tjära utspädd med linolja. Nästa vända där ute lägger jag på primer på och sedan bottenfärg. Förr eller senare måste man väl göra något radikalt åt saken, och jag tror inte det behöver vara så himla komplicerat att fräsa bort det ankomna träet för att epoxylimma dit en ersättande träbit. Men jag hoppas det blir någon annan än jag som gör det...


Frida fick littet bättring med primer på några ställen under vattenlinjen. Dessutom tvättade jag hela skrovet ordentligt. Och så svampade jag ur alla skott som varit vattenfyllda + lyfte bort durken för att ventilera. Funderade på om jag skulle ge mig på skrovet ovan vattenlinjen med polish och vax, eller möjligen rent av bottenmåla (primern behövde bara fem timmar innan övermålning, och den tiden hade med god marginal förflutit) men kom klokt nog fram till att det var dags att plocka ihop och bege sig hemåt. Jag kände mig litet som en sämre människa när jag började dra presenningar över båtarna, för runt omkring var det full aktivitet, men jag hade ju faktiskt hunnit jobba några timmar innan de andra ens kommit ut till marinan.

Körde hem i ungefär 70. Det brukar gärna gå i det dubbla, annars, men jag var verkligen helt slut. och vad lyssnade jag på? Neil Young: Reactor, men det har jag skrivit om. Sen blev det Pugh Rogefeldt. Bland annat en fantastisk låt, som på något vis passar bra i hop med båtlivet fastän det handlar om något helt annat: Låt storseglet gå. Storslaget, tragiskt, patetiskt, starkt, fantastiskt och underbart...

http://youtu.be/LOo2MtixzRI
(av någon anledning går det inte att kopiera in denhär videon i bloggen, men följ länken ovan. det är värt det!)

Väl hemma på verandan med en folköl och en stadig whisky, blev jag påmind om att jag har tvättstugan kl 20...

Bara att göra. Och laga mat till lunchlådor, och... nej inget mer, 21.30 bara sängen.



Yrsa sedd från Fridas sittbrunn



Många har redan sjösatt, men en hel del står fortfarande uppställda



Bilen fullpackad med båtfixargrejer



Happy company (Cambridge pics #2)

We spent some time together with best Cambridge friends at The Champion of the Thames:

Petra and Neil enjoying their beer

Carl stopped me from stealing a cleavage pic of Wanda

Then they both got a little thoughtful 

New friend Barnsey...

...and old friend Neil

Carl suddenly got in the kissing mood...

No I won't show the end of this!

But Wanda seems to be just happy happy

Wanda, me, Neil

Wasn't that a great get together at the pub? Then I don't know what would be!