Mycket kan
man göra med ord, inte bara spela Wordfeud. Det lärde oss redan den gode J.L Austin!
I en föralldel välskriven
debattartikel föranledd av rabaldren kring internatskolan Lundsberg
skriver en f.d internatskoleelev (förvisso vid en annan skola än den nu
skandaliserade):
Dessutom tar
jag illa upp när mina föräldrar, och mina vänners föräldrar, kollektivt utmålas
som folk som bara vill att deras barn ska integreras i överklassen när de i
själva verket bara vill ge oss en möjlighet till en bra utbildning och ett
ovärderligt nätverk av vänner, klasskamrater och alumni.
Eh… ja… Ta illa upp eller inte, men personligen kan jag faktiskt inte se annat än att det skribenten hävdar är intentionerna - att de ska "fåett ovärderligt nätverk av vänner, klasskamrater och alumni" - är ganska precis vad som i det här sammanhanget rätteligen kan kallas för just det: att integreras i överklassen!
(För övrigt ifrågasätter jag inte för en sekund att det gjorts rejäla övertramp i sociala medier, och
jag har all förståelse för upprördheten hos de elever som just börjat på skolan. Det är inte det...)
Ibland får man anledning att undra om en del människor verkligen inte har något bättre för sig…
Jag har ju lagt ut vår segelbåt Frida på Blocket, satt ett synnerligen lågt pris för båttypen ifråga och har varit tydlig med att det finns en hel del att göra såväl med trä som med inombordare. Haft många både mejl- och telefonkontakter. (Ett flertal mejlkontakter med polacker intressant nog.)
Annonsbild
I samtliga fall har jag förtydligat vilka underhålls-/ renoveringsbehov jag själv ser finns, och även skickat fler bilder som ger en uppfattning om båtens skick. Somliga intressenter har då tackat för sig, medan jag har fortsatt kontakt med en handfull.
I natt hade dock någon svarat
följande på min annons:
Ursäkta, men hur ärliga är ni? "behov av service/renovering/byte (eller gör som vi gjort i sommar och segla henne med en snurra monterad på en brädlapp i aktern"Det betyder alltså "motorn är defekt, funkar knappt alls". Varför mörkaom nåt sånt om ni ens ska försöka få kaffeveden sålt till nån som intetror ni ljuger om resten också? 10k lägger jag hellre på triss, och dåär det inte längre segelbåtar vi pratar...
Jag får
hålla i mig för att inte mejlledes svara personen ifråga, att uppenbarligen har jag uttryckt mig
alldeles tydlig nog, eftersom till och med hen med sin lilla
ärthjärna lyckats förstå innebörden av det jag skrivit i annonsen: FÖR NÄRVARANDE FUNKAR INTE INOMBORDAREN!
Håhåjaja. Skaffa sig
ett liv, vet jag!
(Jag kommer
absolut inte att svara på mejlet, eftersom jag därmed lämnar ut min mejladress till personen ifråga,
vilket jag verkligen inte har för avsikt att göra.)
Så här i semestertider är man ju rätt stressad och tiden rinner iväg fort som fan och båten är inte mastad och... men mat måste ätas. Och lagas. Planen för dagen var beer can chicken. Såg det först i Jonas Crambys Tex-Mex från grunden, men det tycks vara väldigt inne just nu...
Ett stycke ekologisk kyckling å närnare 2 kg inhandlades.
Rub enligt nedan
En rub bestående av cayennepeppar, chilli-chipotlepulver, paparikapulver, oregano, spiskummin, salt samt några pressade vitlöksklyftor. De proffskockar som inte tycker att man ska ha färska grejer i rubben, bara pulver... de har fel. Vitlöken fuktar bara till det en aning och smakar så himla mycket bättre än om man använder pulver.
Nu är det i full gång
Rub rubbades både inuti och utanpå kycklingen. Jag sparade litet av rubben att röra ut med honung till en glaze att pensla på mot slutet av tillagningen. Den öppnade ful-ölen trycktes upp i rumpan på kräket. En febertermometer in i tjockdelen av låret ställdes att oväsnas vid 75 grader celsius.
Det var här jag redan bestämt mig för att göra en chicken out. De tuffa
killarna använder kolgrill, förstås. Men nu var det så att här förbereds
seglingssemester, så jag hade liksom inte tid att passa en grill halva
dagen. (Men sitta här och blogga, det går an? Ja, man gör ju sina prioriteringar.)
Det fick bli ugnen, som ställdes på mellan 150 och 175 grader.
Fågelskrället på ett galler på nedersta falsen med långpanna under. Det tog ungefär två timmar det hela, och efter att bara ha smakat litet av renset sedan jag styckat härligheten, kan jag säga att det här kommer jag att göra igen! På kolgrillen.
Nästan färdig. Ska bara stryka på litet glaze och ge den tio minuter till.
Inte vet jag om det var ful-ölen i häcken, om det var att jag fick till en riktigt läcker rub eller den långsamma tillagningen i kombination med att jag höll koll på innertemperaturen. Antagligen någon sorts kombination. Absolut kul ska det bli att gör den här "på riktigt"!
Jag går händelserna i
förväg, men det är omöjligt att låta bli. För när man nu ändå
befann sig i närheten av Lövånger var det på sin plats så till den milda grad att det var rent omöjligt att avhålla sig från, att vallfärda
till den där mytomspunna platsen. Än viktigare som jag läst att
huset skulle rivas. Han var naturligtvis intervjuad om saken. Han förnekade sig inte utan noterade krasst att huset
var gammalt och utom räddning. Ingen plats för tårar. Ingen anledning till gråt. Det är som det är, och det är väl bra nog så.
Efter litet snurrande –
men inte så farligt ändå – hittade vi det. Naturligtvis alldeles
intill bönhuset. Det borde jag ha kommit ihåg. Men jag har ju inget
minne för sådana detaljer.
Det gröna huset
Där stod det i alla fall och all sin enkelhet.
Det gröna huset. Tänk
om han, långskånken, suttit där på förstutrappen med benen så långa att
han med fötterna placerade två trappsteg ner ändå fick dem i spetsig
vinkel med hakan snudd på vilande mot knäna!
Jag vet att han just aldrig är där, annat än i tankar och text... Men
ändå...
En
stege stod lutad mot en gapande fönsteröppning på vindsgaveln.
Tänk om han kommit klättrande ut genom det glaslösa fönstret.
Vilken syn skulle inte det ha varit!
Först
sulorna på 45:orna (eller kan det måhända rentav vara 48.or?) som
visar sig i fönsteröppningen. Strax de långa benen som krånglar
sig ut. Kommen så långt blir han för en stund hängande halvvägs ut genom
fönstergluggen medan fötterna trevar efter stegpinnarna. Efter ytterligare litet virkande och vridande kan man se den kutiga ryggen baxa
sig ut genom den trånga öppningen.
Nacken får han böja ordentligt
för att komma igenom utan att skrapa huvudsvålen mot fönsterbågen. Slutligen följer de långa armarna, som han för att komma igenom
varit tvungen att hålla sträckta över huvudet. Med labbarna tar
han så ett fast grepp om fönsterkarmens nederkant, varefter han utan
att göra sig synbar brådska, pinnhål för pinnhål börjar klätta
mot marken.
Ja, det skulle sannerligen ha varit en syn. Och det var en syn för mitt inre öga...
Vi fortsatte aningen längre upp i
backen och där stod, precis som man kunde förvänta sig, dasset som fadern byggde. Det var så man snudd på blev
alldeles allsmäktig och tvingades bemanna sig.
- - -
Under vår utflykt kunde vi
bara konstatera och bekräfta att det inte var så konstigt om – just
så som han skrev – eller annan som bodde där antingen blev
författare eller spritade. Och kanske stundom bådadera. Det fick man ha förståelse för. Denna
glesbygd. Och så väckelsen där till. Mysterium tremendum et
fascinans! Eller: "Man baxnar."
- - -
En friluftsteater var
uppbyggd utanför kapellet. Fredag, lördag och söndag ger de I
lodjurets timma. Sjutton att vi inte är kvar här då! Ska hålla koll inför
nästa sommar och hoppas att de kör något motsvarande.
Mobilen surrade till i
fickan och på displayen påstods att någon lagt en ny kommenterat på
ett inlägg i min så gott som avsomnade blogg! Vad kunde
det vara frågan om? Eftersom jag redan satt vid datorn loggade jag
in på bloggen och fann att kommentaren var på ett inlägg från i
höstas: Ett sista farväl.
Jag blev inte riktigt
klok av kommentaren/frågorna ifall personen ifråga var klar över
att Yrsa inte längre var i min vård, att hon nyligen flyttatt till
Åland etc... det var oroande, dock att kommentaren antydde att hon
verkade misskött.
Yrsa uppställd någonstans i närheten av Eckerö, tror jag.
Mejlade personen och
bad honom förtydliga, och jo, han hade varit och tittat på Yrsa där
hon stod uppställd i Käringsund, och hade tydligen diskuterat ett
köp. Inte med Rainer, som köpte henne av mig, utan med dennes
son...
Jag förmodar att
någonting hänt som gjort att Rainer inte kunnat ta hand om henne
ordentligt. Hon hade, vad jag förstår stått utan ordentlig
täckning hela vintern, och hon hade inte blivit sjösatt nu i vår.
Som personen sade i sitt svarsmejl till mig: ”It's a crime!”
Jag
hade ju uppfattat Rainer som pålitlig, och vågat hoppats att han skulle
vårda lilla Yrsa väl. Det här var verkligen inte roligt alls, så i går
kväll fälldes mer än en tår över stackars Yrsa... Några av dem kom sig nog också av en liten skamsenhet över att ha övergett henne.
Står hon där och undrar varför jag inte kommer och tar hand om henne som jag brukat? Varför jag inte med kärleksfull hand och pensel stryker hennes inre med linolja, varför jag inte ömsint tvättar av hennes skrov för att stryka ett lager oljefärg ovan vattenlinjen, skrapar botten och köl, grundar, lägger på bottenfärg och slutligen tätar eventuella synliga glipor, varför jag inte...? Nej nu börjar jag snart gråta igen...
Det är nu inte mycket
jag kan göra mer än hoppas att den här intressenten får ta över
henne. Och att han rustar upp henne innan det är
försent. Ännu är det långt ifrån bortom all räddning kan jag se
av de bilder han mejlat mig. Men står hon ett år till på det
viset, då är det snart inte mycket att göra. Eller kanske snarare: då är det väldigt mycket att göra om hon ska bli både sjöduglig och fin igen!
Ägnat merparten av den här veckan åt att vara sjuk. Gjort det bästa av situationen och ägnat mig åt tre saker: Sova, dricka te, läsa böcker. Sistlidna höst var Hasse Carstensen här och lånade trummor och en
gitarr för en kort spelning med det tillfälligt återförenade Butter Utter. (Spelningen ligger i min kanal på tuben - publicerat deni bloggen tidigare, men den är värd att återpubliceras):
Det var riktigt roligt att träffas igen efter så lång tid. Synd att han ska bo så himla långt bort från Uppsala. Gävle... det är ju halvvägs runt jordklotet, ju.
Hur som helst fick jag då en liten trave böcker av Hasse. Sedan tidigare har jag bara läst hans debutroman, Efter herr van Damme (-96). Nu tog jag itu med den inte avskräckande omfångsrika Poker mongo (-08). Baksidestexten klassificerar den som ungdomsroman. Ja, kanske det. Jag tyckte den var helt OK för en snart 55-åring att läsa en dag när skallens huvudsakliga innanmäte verkade bestå av snor.
Jag kan ingenting om poker, men hade ändå behållning av den bärande idén i boken, att livet kan (eller snarare inte kan) levas som ett pokerparti. Och när sista bladet var vänt, kom jag på det: Jag har hört Hasse - som undervisar i skrivande på Västergs folkhögskola - i någon intervju (som borde finnas på tuben men jag kan inte hitta den just nu) ge sin medicin för hur man kommer igång med sitt skrivande: Plagiera! Debutromanen, menar han själv, är hans egen version av en Patricia Highsmith-roman... (Jag knäckte inte koden då. och minns inte om det var tidigare eller senare jag slukade allt av Highsmith.)
Det var nu länge sedan jag läste Salinger: The catcher in the rye, men visst var det den som gick igen i Poker mongo! Minns att Hasse någon gång under den tid vi umgicks som mest var närmast besatt av den boken. Min egen största behållning av Salingers roman är att ha kunnat se den bakom Hasses. Ska jag rekommendera en av dem är det Hasses bok jag tycker du ska läsa!
Nästa bok: Bodil Malmsten, Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån. Malmsten har jag gillat ett tag. Här följer vi en narcissistisk, sexmissbrukande, alkoholiserad skådespelare på väg utför mot... kanske upplysningen. Febrigt berättad, mestadels ur huvudpersonens perspektiv, men andra viktiga personer kommer emellanåt till tals och ger relief genom att tydliggöra hur han berör andras liv på ett sätt han i sin självupptagenhet inte är förmögen att ens ana.
Det finns affiniteter mellan dessa två väldigt olika böcker. Kanske kan de båda kallas för utvecklingsromaner. Hasses bok rätt självklart, Malmstens med litet tänjande av begreppet - åtminstone om man ska gå efter wikipedias definition.
Och så slutligen Frans G. Bengtsson (som jag en gång i tiden, när jag först hörde talas om honom trodde hette Franske - som någon sorts smeknamn) Röde Orm (båda volymerna i ett band). För att återknyta till Hasses författarråd, att plagiera: Oj oj oj, vad Jan Guillou varit här och snyltat! Men medan historien om Arn är en rätt träig och tuktad historia är Röde Orm - på något paradoxalt sätt just genom den sparsmakade och lakoniska stil Frans G. Bengtsson skriver i - en mustig, myllrande, humoristisk underbar skröna som man verkligen uppskattar är 600 sidor lång och önskar hade varit minst lika många sidor till! (Wikipedia har förresten en förklaring till den märkliga sista meningen i boken, den som fick mig att bläddra bakåt för att försöka hitta någonting jag trodde att jag missat...)
Nå men, har den gode Frans G. Bengtsson plagierat någonting? Kanske kanske inte, men nog har han haft sina inspirationskällor. Fornnordisk saga, självklart, men han lär på frågan vad han velat åstadkomma med boken också ha sagt:
Å, ingenting märkvärdigt, jag har bara velat skriva
en läsbar bok som folk inte får lust att kasta i väggen, utan alla
litterära anspråk. Någonting i stil med Odysséen och De tre musketörerna. (Germund Michanek: Frans G. Bengtsson. En minnesbok. - Min källa: Wikipedia.)