Inte hunnit med mycket bloggande senaste året. Men ibland råkar en läsa en bok som gör att en skriver en rad eller två, och det kan ju vara värt att slänga ut i cyberrymden, när en nu ändå har en blogg. Alltså:
Det
är min andra genomläsning av romanen, på relativt kort tid. Mina
ögon är (och verkligen inte för första gången under läsningen)
tårade när jag läser de avslutande sidorna. Det var de säkerligen
också vid avslutandet av den första läsningen. Tårfyllda för att den
nått sitt slut, denna långt ifrån lyckliga, fastmer ganska
sorgliga historia. Sorglig på det sätt livet självt är i grunden
en rätt sorglig historia, som för dem som inte lämnar det i förtid
oundvikligen innebär separation, förlust och ensamhet. Samtidigt
med ett så myllrande rikt innehåll, som ändå uppenbarligen gör
det värt att både levas och berättas.
Till
lika del beror tårfylldheten på vemodet i att behöva skiljas från
just den här berättelsen, med alla dess filosofiska,
konstvetenskapliga och psykologiska vindlingar, allusioner och
referenser, att behöva skiljas från dess galleri av huvudpersoner
som genom berättelsen gjorts så verkliga och så närvarande: Leo,
Erica, Bill,Violet, Lucinda, Matt och Mark. Somliga av dem bortgångna när romanen går mot sitt slut, men ändå, efter som de
alla en gång haft sina respektive öden sammanflätade kommer de samtliga att vara närvarande fram till allra sista sidan.
Jag
vill inte släppa dem. Jag vill läsa hela boken en gång till, så
jag börjar om från början, och då fattar jag plötsligt! Jag
skrattar tyst, och om jag inte redan varit tårögd skulle jag blivt
det nu. Så genialt hon byggt upp det, och det är nästan så jag
kan se henne framför mig bryta ihop i ett triumfatoriskt fnissande.
Hon applåderar. Till hälften åt mig och min reaktion, till hälften
åt sin egen triumf.
”Jag
visste det”, säger hon. ”Jag visste att du inte skulle kunna
låta bli att börja från början igen!”
”Din
förslagna satmara!” skrattar jag åt henne och behöver nästan
inte låtsas vara arg för att hon manipulerat mig så, och fått mig
precis dit hon ville.
Så
skrattar vi tillsammans åt samma sak. Och ändå inte, eftersom vi
befinner oss så att säga i varsin ände av det hela.
”Visst
är det Nietzsche?” prövar jag när jag hämtat andan. ”Läran
om alltings återkomst och nödvändigheten av bejakandet. Trots att
livet är en så i grunden sorgesam historia, som oundvikligen
handlar om förlust, om saknad och ensamhet måste vi – i den mån
vi alls håller fast vid det – komma till en punkt där vi säger:
Ja, jag vill allt om igen. Om det också blir alldeles precis som det
varit. För det kommer det naturligtvis att bli.”
Hon
ser på mig med ett snett leende.
”Det
är din tolkning, min vän. Jag är bara glad, oerhört glad, över
att du uppskattade min berättelse.”
- - -
Siri Hustvedt är helt enkelt en av de de mest fascinerande författare jag läst på senare tid.
