Ljudliga erfarenheter

Rattade ljud på kulturnatten. Fast på dagen. Rattade ljud på manifestation för gemensam välfärd påföljande lördag. Det var krävande åtaganden, men jag tycker jag tog mig igenom dem med hedern i behåll.

Kulturnattsdagen omfattade ett antal talare bl.a. Lars Ohly, artister (Daniel och jag, t ex som avslutade dagen med delar av vår standardrepertoar), inspelad bakgrundsmusik, och musik till popquiz… och allt skulle bli tvunget att skjuta från höften. Det jag bävade mest för var Röda Lågan, Ung Vänsters sångkör: Åtta(8) sångmickar samt bas och gitarr, och ingen egentlig tid för soundcheck. (Och vad kunde jag förvänta mig av deras mikrofonvana och -teknik?)

Röda Lågan

Hur det nu vart: Det kändes fint – oerhört fint – när en av Röda Lågans sångare (tillika en av två ordförande i Vänsterpartiet Uppsala) efter deras framträdande entusiastiskt utbrast:

”Vad kul det var att sjunga med bra ljud! Kan inte du sköta ljudet på första maj också?” (OK, hon sade ”kan inte ni…” för hon antog väl att det var hela arrangörsgruppen som stod bakom det eminenta ljudet, men yours truly vet ju hur det låg till.)

Det jag framför allt lärde mig var att mina 2x1100W inte på minsta vis är någon over kill utomhus. Och det var ju bra att jag lärde mig det och tog med dem och inte de äldre 400 wattarna till manifestationen lördagen därefter. De skulle absolut inte ha räckt till när vi samlade bortåt tusen personer på Stora Torget!

Vid manifestationen manifesterade sig två samverkande och helt oinbjudna ljudproblem.

1. Trots att mickarna var placerade ordentligt bakom högtalarnas spridningsradie hade jag väldiga rundgångsproblem. Men naturligtvis: Vi höll till på Stora Torget, omgärdade av höga stenhus. Ljudet studsade mot de hårda husväggarna, och vred jag upp ljudet tillräckligt för att det skulle nå till de bakersta folklagren tog det sig den vägen tillbaka runt hela torget för att helt slugt anfalla bakifrån!

2. Talare och artister förhöll sig tämligen olika till mikrofonerna. Jag ville sjunga som Gunnar Wiklund:

Men så sammetslen kunde jag ju inte vara. Jag fick ställa mig framför dem, gestikulera och ropa, vilket togs olika av olika. Märkligt att Behrang Miri som ändå bl a är någon sorts artist ingenting begrep, utan började ”skoja” och fråga om jag inte begrep hans skånska. Fick jag lust att säga något fult. Jag försöker ursäkta honom med att han kanske inte uppfattat att det var jag som ansvarade för ljudet. Tyvärr lyckas jag inte riktigt.

Men hela grejen var ju att de som talade närmre och höll mikrofonen intill sin mun, de skymde den också för ljudet som reflekterades bakifrån, medförande – utöver att de gick ut bättre i micken – att jag kunde dra på volymen utan att det började runda.

Löst Folk

Avslutande hip-hopkollektivet Löst Folk kunde det där, så jag kunde tack och lov dra på för fullt åt dem! Det var en riktigt kul bekantskap i en genre jag inte skulle uppsökt av mig själv. Rekommenderar dem absolut! (Nästa gång jag roddar dem tar jag med subben också, har jag lovat!)

Litet ironiskt förstod jag dagarna efter, via en ljudteknik-blogg jag prenumererar på, att det är ett vanligt förekommande fenomen: Det tjatas på ljudteknikern om att det hörs för dåligt, men det är inte vid mixerbordet problemet befinner sig, utan bakom micken. Men jag ska avsluta nu och säga att jag fått oerhört mycket uppskattning och kredd för ljudet. Så jag är nöjd. Nöjd och inte så litet stolt. Ser fram mot mer ljudroddande!