"Semmelkungen"



Här står de märkliga varelser vi benämner semlor.
Ingen , utom möjligen men knappast ens, de själva, vet vad de tänker, vad de har för drömmar,
vad som driver dem eller vad som skänker deras korta liv någonting som skulle kunna kallas mening.
Med med största sannolikhet strävar de efter ingenting mindre än världsherravälde. (Foto: Sayeh)



Det var ju faktiskt fettisdag förra veckan, och det finns traditioner att hålla vid liv och riktiga semlor att baka. Jag hade väl tänkt smita undan den här gången. Hemma hos skulle semlor inte saknas stort om de uteblev, men rykten sprids, och man måste ju se till att leva upp till dem, så när en av de relativt nyanställda  tjejerna…

(Ja, det är så på enheten där jag jobbar, att bland expeditionspersonalen är det ständiga nyanställningar, föräldraledigheter, vikarier och vikarier för vikarierna, så ingen kan hålla reda på dem, och man tänker att vem som helst skulle kunna knalla in där och säga ”jag ska jobba här ett tag…” och vi skulle alla på enheten acceptera det som ett faktum. För ingen kan lägre hålla reda på vem som har tillsvidareanställning, vem som är tjänstledig, vilka som vikarierar och vilka som vikarierar för dem som vikarierar.)

Så när Frida med visserligen oklara anställningsförhållanden men synnerligen klara ögon, i vilka gick att utläsa den mest rörande och troskyldiga hoppfullhet, säger sig ha hört talas om att jag tidigare år bjudit hela  enheten på hembakta semlor... Ja, då är man ju inte mer än människa och hjälte. Kan jag tillåta mig att svika det hopp som så tillitsfullt ställs till mig? Kan jag underlåta att gå den trånande lustan efter tomma kalorier och snabba kolhydrater tillmötes? Är jag människa att se hoppet slockna i de förväntansfulla ögon vars blick riktas mot just min ringa - men i detta sammanhang dock så betydelsefulla varelse - och förbytas i tårfylld besvikelse? Och dessutom bära den tunga vetskapen om att detta trauma bär jag ensam skulden för?

Gemensamhetsfikat är på torsdageftermiddagar. Jag vill naturligtvis att bullarna ska vara pinfärska, så det blir att baka på onsdagkvällen. Inte ultimat eftersom onsdag betyder gym efter jobbet, men bara man inte sätter sig ner och kopplar av, utan kör på med en gång sedan man kommit hem så ska man väl orka med ett litet bullbak…

Så jag körde igång direkt efter hemkomst och vid 22-tiden om onsdagen hade jag 20 bullar preparerade med hemgjord mandelmassa. Plus några som lämnades som de är. Vispgrädden applicerades på plats följande dag.

Semlan är som alla vet, i likhet den kristna gudomen treenig, och omfattar (till skillnad mot denna tidigare) Bullen, Grädden och Den Heliga Mandelmassan. Var och en kräver vördnadsfull behandling. Bullen ska vara finaste vetebulle bakad med riktigt smör och ett osnålt mått nystött kardemumma. Den ska vara fluffig utan att därför sakna substans. Den ska ha fått fin färg i ugnen och får absolut inte likna de där bleksiktiga köpesemlorna som mest består av luft. Till mandelmassan ska oskållad mandel rivas, och med varje näve sötmandel ska följa en stycken bittermandel (eller för oss som är riktigt hard core: två - men jag begär inte av kollegorna att de ska palla med en så fullödig massa, så det fick bli en den här gången). Grädden ska självklart vispas för hand och bara precis så hårt att den klarar av att bära tyngden av bullens lock. Den ska gärna ge ifrån sig en lätt suck av ansträngning ifrån när det uns pudersocker som fullbordar det ljuvliga bakverket dansar ner på dess lock. 

Helt klart är det inte bara treenigheten semlan delar med den kristna gudomen, utan också det att den är föremål för religiös kult, gräsande till och stundom överskridande gränsen för fanatism, omgärdad av oifrågasättbara dogmer och rigorösa förhållningsregler. Så även om jag i torsdags fick det hedrande epitetet Semmelkungen är det väl frågan om semlans bemästrare inte borde benämnas överstepräst eller kanske ännu hellre schaman snarare än kung.

Semmelschaman, det vore en verkligen något att sträva mot att bli!

Semmelkungen gjorde kaffe också... (Foto: Sayhe)