Vallfärd till det gröna

Jag går händelserna i förväg, men det är omöjligt att låta bli. För när man nu ändå befann sig i närheten av Lövånger var det på sin plats så till den milda grad att det var rent omöjligt att avhålla sig från, att vallfärda till den där mytomspunna platsen. Än viktigare som jag läst att huset skulle rivas. Han var naturligtvis intervjuad om saken. Han förnekade sig inte utan noterade krasst att huset var gammalt och utom räddning. Ingen plats för tårar. Ingen anledning till gråt. Det är som det är, och det är väl bra nog så.

Efter litet snurrande – men inte så farligt ändå – hittade vi det. Naturligtvis alldeles intill bönhuset. Det borde jag ha kommit ihåg. Men jag har ju inget minne för sådana detaljer.

Det gröna huset

Där stod det i alla fall och all sin enkelhet. Det gröna huset. Tänk om han, långskånken, suttit där på förstutrappen med benen så långa att han med fötterna placerade två trappsteg ner ändå fick dem i spetsig vinkel med hakan snudd på vilande mot knäna!

Jag vet att han just aldrig är där, annat än i tankar och text... Men ändå...

En stege stod lutad mot en gapande fönsteröppning på vindsgaveln. Tänk om han kommit klättrande ut genom det glaslösa fönstret. Vilken syn skulle inte det ha varit!

Först sulorna på 45:orna (eller kan det måhända rentav vara 48.or?) som visar sig i fönsteröppningen. Strax de långa benen som krånglar sig ut. Kommen så långt blir han för en stund hängande halvvägs ut genom fönstergluggen medan fötterna trevar efter stegpinnarna. Efter ytterligare litet virkande och vridande kan man se den kutiga ryggen baxa sig ut genom den trånga öppningen.

Nacken får han böja ordentligt för att komma igenom utan att skrapa huvudsvålen mot fönsterbågen. Slutligen följer de långa armarna, som han för att komma igenom varit tvungen att hålla sträckta över huvudet. Med labbarna tar han så ett fast grepp om fönsterkarmens nederkant, varefter han utan att göra sig synbar brådska, pinnhål för pinnhål börjar klätta mot marken.

 

Ja, det skulle sannerligen ha varit en syn. Och det var en syn för mitt inre öga...

Vi fortsatte aningen längre upp i backen och där stod, precis som man kunde förvänta sig, dasset som fadern byggde. Det var så man snudd på blev alldeles allsmäktig och tvingades bemanna sig.

- - -

Under vår utflykt kunde vi bara konstatera och bekräfta att det inte var så konstigt om – just så som han skrev – eller annan som bodde där antingen blev författare eller spritade. Och kanske stundom bådadera. Det fick man ha förståelse för. Denna glesbygd. Och så väckelsen där till. Mysterium tremendum et fascinans! Eller: "Man baxnar."

- - -

En friluftsteater var uppbyggd utanför kapellet. Fredag, lördag och söndag ger de I lodjurets timma. Sjutton att vi inte är kvar här då! Ska hålla koll inför nästa sommar och hoppas att de kör något motsvarande.