Att minnas eller inte minnas, det är frågan

På facebook florerar och kopieras just nu uppdateringar i stil med:

Mördaren från Utøya har uttalat sig i sitt "manifest" att han hellre vill bli hatad än glömmas bort. Ja, då glömmer vi honom, tillsammans. Vi avtalar med varandra att vi inte säger hans namn, vi skriver det inte, vi googlar det inte. Ser vi hans namn i tryck så hoppar vi över det. Vi kommer hellre ihåg dem som förtjänar att bli ihågkomna.

Ja, så kan man reagera och tänka. Jag är inte helt överens om saken. Naturligtvis är jag helt enig med alla som tycker att den här personen - vilken jag inte avser att nämna vid namn -  inte ska få det "erkännandet" och den "belöningen" att´bli omskriven med namn och allt.

Men det finns en baksida... Om vi på det viset avpersonifierar och avhumaniserar honom, då riskerar vi att bortse från att det faktiskt är människor - personer - med namn, med föräldrar, kanske partners och barn (i det här fallet i och för sig inte det senare, vad vi vet) med jobb och olika sociala nätverk, som utför sådana handlingar.

I förlängningen gör det oss anings- och skyddslösa, eftersom vi då förtränger allt det som säger oss att det är  just människor - personer - som under vissa omständigheter kan ta till så drastiska och groteska metoder. Vi riskerar att göra gärningsmannen till en annan eller rent av till någonting annat än alla vi andra. Och då kan vi aldrig känna igen honom (eller henne) när han (eller hon) dyker upp mitt ibland oss.

Det var intressant att i lördagmorgonens SvD läsa alla spekulationer om Al Qaida och Ghadaffi. Alla spekulationer handlade om dem som var så lätta att göra till de andra. Och så visade det sig redan innan tidningen hamnat i brevlådan om lördag morgon att det var, visserligen en med rätt avvikande idéer, men inte någon vi enkelt kunde kategorisera som en annan, utan någon som fram till sittt fruktansvärda dåd var en av oss.

Stalin, Hitler, Pinochet... de har alla namn och de är ihågkomna som synnerligen dåliga exempel i politikens värld. Vore det bättre att "straffa" dem genom att inte nämna dem vid namn? Eller är det bättre att komma ihåg dem och lära av historien?

Nej. Man talar i bland om "ondska" och i teologiska kretsar, där jag råkat befinna mig, om "ondskans problem". Det neutrala begreppet ondska leder vår uppmärksamhet bort från det faktum att det är människor ibland oss som utför de handlingar som föranleder oss att ta själva ordet i vår mun. Och - detta säger jag inte på minsta vis till försvar för mördaren på Utöya, för Oklahomabombaren med vilken han jämförts i media, för de ansvariga för 9/11, för Mark David Chapman eller någon... men  - ingen av oss ska tro att vi själva är immuna, att det inte finns omständigheter under vilka vi själva skulle ta till sådana metoder. Tror vi det då är vi också skyddslösa och då lämnar vi också vår omgivning lika skyddslös.

Ej helt smälta tankar... men jag vill dela med mig av dem innan de förbleknar.