Jag mötte Lass... Lars-Gunnar Björklund

Stulet foto

Bra dag efter en bra dag. Så kan det vara ibland. Solig höstdag ute. Jag inne med dammsugare, skurmoppar och dammtrasor. Men nu är det klart! Ja, det vill säga: alltid finns det ett skrymsle, ett hörn, en hylla och ett skåp, men vad fan? Radion har stått på. Elfving möter... idag Lars-Gunnar Björklund.

Ulf Elfvings intervjukonst har jag beundrat sedan jag själv, 1994, utsattes för den. Elfving upplevs alltid som genuint inkännande och intresserad. Det var också min upplevelse efter en, som jag minns det, tämligen lång radiointervju. Efter tre tror jag programmet hette. 

Lars-Gunnar Björklund, denna legendar, var alltid uppskattad på den tiden jag brydde mig om sådana trivialiteter som VM- eller OS-hockey. Tillsammans med Rolle Stoltz ("Killarna måste börja åka skrisko!") gav han med sina fyndiga formuleringar hockeymatcherna en helt ny underhållningsdimension.

Stor pristävling: Vilken av Tre Kronors dåtida (begynnande 1970-tal) stjärnor och stora speluppläggare var det Lars-Gunnar Björklund mitt i referatet av en match - och var det mot ryssar eller tjecker? - beskrev som "klok som en hel kennel"? Först rättade öppna lösning tilldelas ett hedrande hedersomnämnande i nästa blogginlägg.

Lars-Gunnar Björklund (han har ju alltid hetat hela sitt namn) stötte jag på en gång - åter igen 1994, mitt (hittills) mest massmediala år - i logen till en TV-studio i Stockholm. Det var ett sånt där morgonprogram som skulle avhandla diverse saker och vi var flera gäster som skulle in en efter en för att intervjuas eller delta i någon diskussion. Så vi som satt där  hade inget att göra med varandra egentligen. Vi sade hej, tog oss en kopp kaffe och bänkade os med varsin morgontidning medan vi väntade på vår tur. Så kom Lars-Gunnar Björklund in i logen...

Ja, alla kände ju igen honom, men inte nöjde han sig med att nicka "hej" till oss... nej, han gick runt tog i hand och sa, nästan litet blygt skolpojksaktigt: "Lars-Gunnar Björklund, heter jag. Jag ska också vara med i ett inslag nu på morgonen." Det var en mycket stor människa som igenkänd av alla behöll en sådan anspråkslöshet.

Samtalet mellan Ulf Elfving och Lars-Gunnar Björklund blev väl kanske litet väl gemytligt, och Lars-Gunnar Björklunds fyndigheter kändes långt ifrån spontana, utan snarare som saker han sagt litet för många gånger, och förmodligen dessutom satt på pränt i sina memoarer Men den ännu så framträdande lågmäldheten, anspråkslösheten och mänskliga värmen förlåter en hel del!

http://sverigesradio.se/sida/play.aspx?ljud=3534613