Läsning i mänsklighetens yttersta utkanter

Under januarisemestern läste jag några böcker jag hade tänkt säga några kloka ord om. Det har inte hunnit bli av, tyvärr. Nu börjar de kloka ord som möjligen fanns i mitt bakhuvud helt förblekna, men p.g.a en bok jag läste nu på senaste norrlandsresa blev jag litet påmind om en del av semesterläsningen. En av de böcker jag gav min tid under semestern behandlade, liksom den som följde med på tågresa sistlidna vecka, förintelsen.

I julklapp fick jag Steve Sem Sandbergs roman De fattiga i Lodz. Jag och Sem Sandberg har inte riktigt dragit jämnt. Jag försökte en gång i tiden läsa hans rätt uppskrivna roman De ansiktslösa. Jag fann den oläsligt pretentiös, och förlorade allt intresse för hans vidare författarskap. Jag bestämde mig nu ändå för att ge honom en andra chans…

Bra beslut. En vindlande berättelse om gettot i Lodz. Litet svår att hålla ordning på. Drygt 600 sidor, och jag tappade emellanåt kollen på vem som var vem. Men i slutänden gjorde det ingenting. Jag – eller om det möjligen var författaren – fick ihop historien till slut.

En sak som jag fann fascinerande var att Sem Sandberg kunde skriva så humoristiskt. Jag hade inte väntat mig det av honom. Och jag hade inte väntat mig det av en berättelse om så horribla ting, men bitvis är den faktiskt vansinnigt rolig läsning. Den självutnämnde gettoledaren Rumkowski är visserligen på många sätt en förskräcklig människa, som skor sig på och utnyttjar andra – på alla upptänkliga vis – men han blir också, i sina futila försök att upprätthålla skenet att utvecklingen går att kontrollera, att han har den under kontroll, och att den tyska ockupationsmakten kommer att agera rationellt, något av en narraktig clownfigur.

Och den slapstickartade beskrivningen av hur den stora banketten urartar i något som skulle kunna beskrivas som matförgiftningsorgie:

Redan vid midnatt hade de första av de högtidsklädda dignitärerna börjat vackla ut i riktning mot innergården, där de tog stöd mot sotiga innerväggar och kräktes bakom hopdragna axlar. I foajén irrade folk vilset omkring. Några hade tagit skydd bakom det stora buffébordet eller bakom de stolar och bord som fortfarande stod kvar, medan köket och serveringsgången intill var upptagna av Gertlers livvakter som spydde ohämmat i allt som fanns att uppbåda av spannar och lårar, till och med de kastruller och uppläggningsfat där den korv låg kvar som ännu inte kommit till användning.

Att jag kom att tänka på Sem Sandbergs bok, igen, beror alltså på att jag precis läste en annan julklappsbok, fast från ett par jular tillbaks: Imre Kertész, Mannen utan öde. Förresten har boken förmodligen legat här ända sedan det år Kertész fick nobelpriset i litteratur: 2002. Jag antar att det var den julen jag fick boken av Katja. Av någon anledning blev den liggande oläst. Nu tog jag med den på senaste norrlandsturnén (Sundsvall/Östersund) då jag visste att jag skulle få mycket tågtid att läsa på.

Också den här boken är på ett märkligt sätt rolig. Inte så att Kertész beskriver situationer och episoder som komiska, men handlingen bygger på en 15/16-årings upplevelser, iakttagelser och krassa funderingar, samtidigt som den är skriven med den vuxne författarens formuleringskonst. Det ger märklig kontrast, och ett visst humoristiskt skimmer över stora delar av framställningen. (Jag kommer på något vis att tänka på Erlend Loes sätt att skriva i Expedition L.)

Hos Kertész uppskattar jag också de existentialistiskt klingande resonemang som förs, i synnerhet mot slutet av boken när han efter att ha återvänt till Budapest försöker, för dem som varit kvar i staden, redogöra för sina upplevelser, och förklara hur det över huvud taget var möjligt att överleva i koncentrationslägren.

Också jag hade genomlevt ett givet öde. Det var inte mitt öde men det var jag som genomlevde det /- - -/nu var jag tvungen att göra något med det, jag måste foga det någonstans, foga det till något, nu kunde jag ju inte nöja mig med att det bara var ett misstag, en slump, något som spårat ur eller kanske inte ens hänt.

Kertész' bok är, till skillnad från Sem Sandbergs ganska kort. Kort bok. Stor litteratur. Ingen motsägelse i det. Rekommenderar således läsning av både Sem Sandberg och Kertész! De är historiska dokument i litterär gestalt, och framför allt talar de om, och väcker funderingar kring det mänskliga livet, och kring vad en människa förmår utstå, om hon bara hittar enstaka små stunder av lycka, kamratskap, omsorg, ja t.o.m om lyckan består i ingenting mer än att någon enstaka gång då och då ges tillfälle att fly in i de egna drömmarna och fantasierna. Kertész avslutar:

Alla frågar bara om vedermödorna, om ”fasorna”, trots att det för mig kanske är den upplevelsen [av lycka] som är mest minnesvärd. Ja ,det är om koncentrationslägrens lycka jag borde berätta för dem nästa gång de frågar.