Apropå opera. Och annat.

bok

Jag tycker jag slarvade med min anmälan helt nyss... Måste bättra på!

Nu har jag letat rätt på några hyfsade passager i Östergren: Den sista cigaretten. Vad har det, apropå rubriken, med opera att göra? Ja, till exempel att boken börjar och slutar med opera. Jag tror att opera är bra. Jag skulle vilja gilla opera,  men jag vet inte... kanske mest för att en gång var jag förälskad i en kvinna som sjöng opera, visserligen i operakören och inte som solist, men ändå...

Jag har visserligen aldrig varit på opera och kanske kommer jag aldrig att uppleva det, och kanske är det likaså bra för jag kanske skulle bli besviken, men likväl: opera - det är någonting, det!

En sångare kan sätta våldsamma krafter i rörelse, lyfta en föreställning, få ett hus att sväva och svepa med sig vem som helst. En vuxen man kan plötsligt hamna mitt på en åker mitt ute i ingenstans med gråten i halsen och förtvivlat ropa mot en kall himmel "Mimi"*

Ingen vet ännu om det är lämpligt att utsätta folk i ödemarken för sådant. Man borde ju ha någonstans att gå med alla känslor.

* Mimi: berättarjaget gårtillsammans med Ronny på en biograf någonstans på bonnvischan till från New York digitalt överförd föreställning av Puccinis La Bohème. Jag kan inte handlingen i La Bohème, men förmodligen skulle den ge ytterligare bottnar till Östergrens roman. Jag behöver bara läsa den korta wikipediaartikeln för att förstå att jag genom min bristande bildning i detta avseende gått miste om minst halva romanen.

Och vidare bra:

Jag kunde höra mig själv säga än det ena än det andra, precis som en allt för ensam människa alltför ofta gör. Kanske var det i uppror mot denna självupptagenhet som jag gick vidare, trotsade alla dystra förutsägelser, i öppen revoltmot mig själv, min egen svaghet att ta ut allt för mycket i förskott, allrahelst nederlag. det var en dålig vana som nu kunde få mig att6 gå till ett möte där faktiskt vad som helst kunde hända, lika håglös som om det vore förhandsvisningen av ett givet fiasko, en romantisk komedi med underlag i en verklighet som ännu inte ens ägt rum.

Ja, det är så bra... Tänk om man själv formulerat en enda av dess strofer, eller en enda enstaka in klass därmed. Då skulle man kunna göra sin sorti någorlunda nöjd och belåten. Vad det nu skulle vara för särskild poäng med det. För vem skulle egentligen bry sig?

Hmmm, ja, Det här blev väl litet som jästen efter brödet... men bättre så än inte alls. Kanske?