Tuppfäktning

Snubblade alldeles oförhappandes - nåja det var vid besök på systembolaget, så jag borde väl inte ha blivit alldeles överraskad - över ett par trevliga öl i helgen, och fick en påminnelse om att öl kan vara väldans olika saker.

Den ena tuppen...

Säger man det på tyska, t ex betyder det olja och rekommenderas inte alls som törstsläckare.

Men även om man håller sig till öl i den gängse svenska betydelsen är det ju en himla skillnad på öl och öl. Till och med om man begränsar sig till  att tala om ale - och utesluter allt som  har med träslaget eller med Ale stenar att göra - kan skillnaderna var himmelsvida.

Till gårdagens matlagning öppnades en Oppigårds Easter Ale. Kan inte säga att jag var så förtjust i etiketten som leder tankarna till påskmust från 60-talet. Men innehållet var något annat, och ändå inte helt, för någonstans i den friska beskan kunde förnimmas en högst tilltalande enbärston. Påskmust för vuxna smaklökar! Så etiketten var kanske inte så fel ändå...

Efter maten tog (relativt fåfängt) datormekande tillsammans med Johannes vid, och efter några timmars försök att få liv i det transplanterade moderkortet behövde vi livas upp en aning, så jag plockade fram det andra fyndet: Mohawk Red Easter. Och det var någonting helt annat, det!

...och den andra

Om Oppigårds smekte gommen med förfinad förfriskning, så var väl Mohawk mera som en käftsmäll - om man kan tänka sig att ge uttrycket positiv innebörd. Man behövde bara lyfta glaset under näsan för att förstå att det här en öl man inte leker med.

- Den doftar precis som ingredienserna man använder när man brygger själv, kommenterade bryggmästaren Johannes.

Malt, humle och en aning jäst. En tydlig rostad karaktär, ja, nästan att smaken tippade över åt det litet brända hållet. Inte på något oangenämt sätt, alls. En riktig tuffing, det här alltså. Inte törstsläckaröl, inte i min värld i alla fall, och jag tror inte jag skulle välja den till påskmaten. Däremot en fest och upplevelse att dricka så här för sig.

Ja, hur slutade tuppfäktningen då? Man får väl säga att båda tog sig ur striden med hedern i synnerligt behåll. Oppigårds skulle jag välja till maten, men Mohawk som en verklig specialare som "sällskapsdryck". Och det skulle nog vara kul att bjuda en litet ovan öldrickare på den, bara för att få se hans/hennes min!

Trevligt också att - för mig hemmahörande i Uppsala - båda bryggerierna väl får betraktas som relativt lokala: Oppigårs i Hedemora och Mohawk i Sigtuna. Då kan man ju nästan känna sig en aning klimatsmart, också!

(Oj, nu blev jag sugen på en öl... Vilken tur att det är hög tid för matlagning!)