Det uppskjutna och kanske ändå utförda mordet på den döende dandyn

Jag hade inte tidigare läst någonting av Klas Östergren. Pikareskromaner tillhör inte min naturliga föda, och det är vad jag uppfattat att Östergren ägnat sin skrivklåda åt. Dessutom har jag haft litet svårt för hans lätt snobbiga framtoning.

Men när jag nyligen på jakt efter läsning inför en resa Växjö t.o.r slank in på den så passligt placerade Pocketshop på Uppsala pampiga resecentrum, och såg Den sista cigaretten stå där så inbjudande i hyllan mindes jag att jag för något år sedan sett en intervju med Östergren och att jag hade blivit litet nyfiken på vad han med just den här boken ville förmedla.

Från första sidan var jag fast, och det enda mitt ressällskap märkte av mig under den flera timmar långa resan var de roade frustningar som texten framkallade. Det är bara att erkänna att Östergren är en sann formuleringskonstnär. Varje passage känns alldeles naturlig, och inte det minsta krystad eller konstlad. Själv får jag föreställningen om ett lustfyllt skrivande, och av en författare som drabbas av road förvåning över de språkliga vändningar den egna texten tar.

Det är svårt att plocka ut någonting som fungerar utanför sitt sammanhang, men min cyniska läggning gillade den lilla passusen 

…att lämna ett nederlag bakom mig och gå vidare mot nästa.

Bokens berättarjag, Claes – en författare med även i min värld aningen hög alkoholkonsumtion – dras in i en historia som, samtidigt som den utgör en svidande kritik av börsklipparnas nittonhundraåttiotal, ställer grundläggande frågor om konstens värde och villkor. Vad är konst? Vad kan konsten rättfärdiga? Vari består konstens värde?

Temat ger mängder av möjligheter till metatext, förstås, och eftersom berättelsen i berättelsen är retrospektiv finns naturligtvis en madeleinekaka  – i romanen personifierad av ”Madde” som ersätter madeleinekakornas doft med sitt eget outgrundliga leende (och då dras ju associationerna ofelbart till Da Vincis La Gioconda) som får berättarjaget att motvilligt minnas ett och annat som han gärna velat förtränga... Ja, så där skulle man kunna hålla på, och det är ju rätt roligt, men då skulle det här blogginlägget bli oändligt långt, och jag skulle aldrig känna att det blev klart att publicera, så det får vara nog så…

Nå, men kommer han Östergren fram till någonting, då? Ja, jag tror det:

För visst är det så, ganska självklart, eller? Konstens verkliga värde – vilken konstform det än handlar om – ligger i att den ger oss tillgång till sådant vi inte på annat sätt får tillgång till,  bl. a. känslor och upplevelser, och därmed också utlopp för känslor och upplevelser som vi annars inte skulle veta om, eller våga ge utlopp för i dess verkliga kontext. Östergrens roman är (bl.a.) ett dråpslag – och ett riktigt jävla roligt sådant – mot kommersialiserandet av detta konstens grundläggande värde.

Den ekonomiska krisen hade förvärrats på ett sätt som få skulle kunnat föreställa sig. Banker och stora företag gick omkull. Man följde den dramatiska händelseutvecklingen dag för dag, med både hopp och förtvivlan, känslor som min granne Ronny fann återspeglade i operor som dånade i hans traktorhytt när han for förbi.