Baklängestänk om apelsiner

Färskpressad apelsinjuice vill vi gärna lyxa med till helgfrukost, och närbelägna COOP förser med ekologiska apelsiner. Lyx i det lilla formatet!

Men, det finns ett problem med de ekologiska apelsinerna: De blir dåliga så väldigt snabbt! Av en nätpåse om 4-5 apelsiner går det ofta  bort en halv, och ibland en hel apelsin, reflekterade jag med viss irritation i morse.

Vanliga apelsiner är behandlade mot mögel och står sig i veckor i kylen, och lätt en vecka även om de ligger framme i rumstemperatur...

Men jag tänker förstås baklänges! Problemet är ju inte att ekologiska apelsiner sjangserar på en vecka i kylen. Jag kan ju handla litet färre men oftare. Den lilla extra cykelturen tar jag knappast skada av. Problemet är att vi vant oss vid hårdbesprutad frukt så till den grad att vi betraktar den som vanlig medan ekologisk är någonting avvikande!.

-Vill herrn ha vanliga apelsiner, eller ska det vara giftbesprutade?

Så borde det låta. Ekologiskt... det borde inte behöva sägas, det borde vara normen!

Tankar i givandets tid

Utanför systembolaget står två män och samlar in pengar. En av dem är samma kille jag emellanåt köper Situation Stockholm av. Han samlar till de hemlösa i Uppsala. Vad den en andra mannen samlar till för ändamål lägger jag inte märke till. När jag passerar tänker jag att jag nog, för ovanlighets skull har litet kontanter på mig, så när jag handlat färdigt och går ut stannar jag till och lyckas faktiskt gräva fram en femtiolapp att peta in i förstnämna insamlingsbössa. Den är halvtransparent och jag ser att den är nästan proppfull med sedlar. Tjugor, femtio- och hundralappar. Ja, det är jul. Givandets högtid...

Vad är det jag ägnar mig åt när jag ger av mitt överflöd? Är det det som kallas välgörenhet? Det är väl det, antar jag, men jag har alltid tyckt illa om om ordet, och det stör mig att det allt oftare, tycks det mig, kommit att användas och det allt mer okritiskt. Det är den ena välgörenhetsgalan efter den andra, det är vinstdrivande lotterier och det är elleverantörer (och kanske andra företag också) som ger en del av vinsten till välgörenhet... Är det något fel med det?

Jag tror inte att jag målar fan på väggen: Jag menar att vi – under nu rätt lång tid – har sett en förskjutning från ett välfärdssamhälle till ett välgörenhetssamhälle, och det är djupt oroande och problematiskt.

Med den nu pågående nedmonteringen av det välfärdssamhälle som byggdes upp under större delen av 1900-talet blir utsatta människor, individer och grupper, alltmer utlämnade åt andra individers och gruppers frivilliga givande, och man behöver inte tänka i många steg för att inse att det inte är någon hållbar ersättning för ett stabilt välfärdssystem.

Välgörenhet fokuserar på givaren, inte på mottagaren. Det finns forskning som visar att vi blir glada av att ge, att dela med oss. Och det är väl bra det, men just därför riskerar välgörenhet att i första hand bli ett medel för givaren att må bra, snarare än ett medel för att avhjälpa mottagarens utsatthet. Man kan faktiskt höra värderingen uttalas att det är bättre med mindre gemensam skattefinansierad välfärd för att ge utrymme för det enskilda givandet. Bättre för vem? Kanske i något avseende för givaren som jämfört med skattefinansierad välfärd tydligare kan se sin egen delaktighet. Bättre för mottagaren? Knappast.

Välgörenhet skapar nämligen varken tillförlitlighet eller långsiktighet och ger därför inte mottagaren någon trygghet. Det är givaren som väljer hur mycket och vart stödet ska gå. Nyss gav jag till de hemlösa i Uppsala. En annan dag kanske jag väljer att ge min femtiolapp till att rädda den utrotningshotade sibiriska tigern.

Alliansregeringen har i sin privatiseringsiver och nedmontering av den gemensamma välfärden framhållit två motiv. Det ena är kvalitetsmotivet. Konkurrensutsättning ska ge högre kvalitet, menar man. Det argumentet är sedan länge fullkomligt mosat av verkligheten. Det behöver vi bara se på de senaste i raden av vårdskandaler och skolkonkurser för att konstatera. (Jag ska inte här gå in på frågan om vinstdrivande verksamhet i välfärden. Det har jag gjort tidigare.)

Det andra argumentet är valfrihetsargumentet. Valfrihet är på något vis per definition bra, tycks grunduppfattningen vara. Högst diskutabelt, menar jag. Dessutom uppstår frågan: valfrihet för vem?

Det är ju uppenbart att i välgörenhetssamhället är det givaren som har valfrihet. Mottagaren däremot är utlämnad åt givarens godtycke. För mottagaren finns ingen valfrihet, bara bara maktlöshet.

I välgörenhetssamhället har mottagaren inga självklara rättigheter, på det sätt välfärdssamhället, genom t. ex. socialtjänstlagen ger rätt till visst samhälleligt stöd.

Dessutom finns ett kunskaps-/informationsproblem: Jag valde här om dagen i vilken insamlingsbössa jag skulle lägga min femtiolapp. På vilka grunder fattade jag mitt val? Varför lade jag den inte den andra bössan. Jag tog ju inte ens reda på till vilket ändamål mitt bidrag då skulle ha gått. (Och förresten, när jag rannsakar mig själv: nog hade jag kunnat gräva fram några tior att stoppa också i den andra bössan, men jag fann det helt godtyckligt lagom att ge femtio ynka kronor!)

Nej, det finns inget annat sätt att garantera individer och grupper dräglig tillvaro, lika rätt till utbildning och vid behov tillgång till jämlik och god vård än genom ett gemensamt finansierat starkt välfärdssystem.

Och för den som inbillar sig att väl utbyggtd och fungerande gemensam välfärd skulle ta bort möjligheten till ideellt givande (som jag gärna ersätter välgörenhetsbegreppet med) vill jag citera den här helgens huvudperson. (Nej, det är inte Kalle Anka, och det är inte jultomten):

De fattiga har ni ju alltid ibland er (Matt. 26:11)

Det kommer alltid att finnas de som är i behov av mer än det lagstadgade stöd samhället kan ge, någon mer utopisk tro har inte jag, i alla fall. Och kan vi i Sverige återskapa en stark gemensam välfärd har vi hela världen att blicka ut mot. 

Power

Helgens "Så mycket bättre" var verkligen inte så mycket bättre, men Bosse Sundström framförde Mr. Juan Carlos, en av mina Nationalteaternfavoriter.

OS i Mexico 1968. Guld- och bronsmedaljörerna på 200 meter, Tommie Smith och Juan Carlos, står på prispallen och höjer nävarna med svarta handskar på. Black Power.

Jag var tio år och det var förmodligen min första  politiska upplevelse. Jag fick gåshud då och jag får det i dag. Det finns de som står upp för sina rättigheter även när det kostar dem personligen. Kanske förstod de inte vad det skulle kosta dem. Ändå: Starkt. Vackert. Beundransvärt! Jag kommer aldrig att glömma det.

Och Ulf Dagebys låt... Stark och så oerhört tragisk. Men alla vi som på olika sätt upplevt oss trampade på: Vi kommer igen. Och igen. Och igen... Så det så!

(Har jag rätt att identifiera mig med dem? Jag vet inte. Antagligen inte, men om vi inte sluter oss samman, hur ska vi då nå någonstans?)

Rätt svar i situation?

Utanför COOP där jag vanligen handlar brukar en kille stå och sälja Situation Stockholm. Det är sällan jag har kontanter på mig, men om jag har så köper jag av honom.

En femtilapp i månaden (vilket det ju inte ens blir som jag vanligen saknar cash), det kan jag verkligen avvara. Verkligen. Utan vidare. Vi byter ett par ord. Idag:

"Hej! får du någonting sålt eller får du bara stå och frysa?"

"Njaä, idag är det mest bara att frysa."

Vi byter stålar mot tidning. Han säger:

"Tack ska du ha! Ha en fortsatt trevlig kväll!"

Jag svarar:

"Tack detsamma!" och jag önskar honom det verkligen, samtidigt som jag inser avgrunden, och undrar: vad skulle rätt svar vara?

Riskkapitalistisk kortbortblandare

E. Lautmann

Det sägs så mycket dumheter i dessa dagar. Det är bara att hoppas på att inte allt för många sväljer allt med hull och hår, utan faktiskt försöker utöva litet kritiskt tänkande. Nu är det riskkapitalisterna som drar en snyftis. Det är klart att ingen går på det här. Nej,  jag slår naturligtvis in redan öppna dörrar, men ibland finner jag det omöjligt att avhålla mig.

Företrädare för Attendo skriver i Di Debatt, ungefär (följ länken i snyftet om ni vill veta precis):

"Vi måste, snyft, väl, hulk, också, uhu, få tjäna litet pengar" (Tänk Doctor Cox i Scrubs som hånar en självömkande J.D eller Elliot)
 

 

H. Stjernholm

 Ska de, så som de själva argumenterar för,  få tjäna pengar på vården? Javisst! Självklart! Det är vad i alla fall jag har att säga skribenterna Erik Lautmann (styrelseordförande, Attendo) och Helena Stjernholm (partner, IK Investment Partners och styrelsemedlem i samma Attendo).

Detta förutsatt att ni gör ett hederligt jobb! Då har ni samma rätt att tjäna t.ex. SEK 20000/månad som jag antar att de undersköterskor ni anställer får för sina respektive hederliga jobb. Kanske är det så att ni på grund av ett mer övergripande ansvar till och med gör er förtjänta av en aning mer än så.

Försök alltså bara inte låtsas att det handlar om att ni inte skulle tillerkännas rätt att tjäna hederliga pengar, att få en skälig lön. Det är knappast någon som ifrågasätter den saken. Vad jag och en stor del av svenska folket ifrågasätter, och med mycket goda skäl motsätter oss, är däremot att ni ska få plocka ut miljonbelopp av skattepengar i vinst och dessutom flytta dem till s.k skatteparadis. Ni kan ju försöka blanda bort korten och mörka att det är vad saken handlar om. Vi går inte på det.

Tack för ordet.

 

Snudd på finlir i köket

Den gågna veckan har bjudit på litet väl mycket kycklingwok och nudlar, så i dag fick det bli något helt annat. Lax med lime serverad med klyftpotatis och rotsakswok med ostronsås. (Den där woken är visst omöjlig att komma undan.)

Fick ett hugskott då jag erinrade mig att favvoresturangen 1&1 - salig i åminnelse - serverade en laxrätt med en balsamicoreduktion med ingefära. Som jag hade en skvätt balsamvinäger testade jag att helt enkelt sjuda balsamvinägern som jag rivit i en bit färsk ingefära, tills den blev en aning trögflytande. Hade jag verkligen finlirat - men det ligger ju inte för mig - skulle jag förstås ha silat bort ingefärsrivet före servering, men varför konstra till det?

 Vackert blev det inte, men det var ju skitenkelt och gav trevlig piff åt anrättningen. Tyckte hälften av oss som åt. Men som det var så enkelt kommer jag att göra det fler gånger åt bara mig. Men kanske skulle testa med att mildra vinägern med litet rödvin...

Paternalistiskt nyspråk på heraldisk nivå

Nu går skam på torra land!

Jag har tidigare varit inne på det där med nyspråk i den borgerligt politiska retoriken. Den gången var det KD som stod för det flagranta exemplet. Nu är det dags igen, men nu är det moderaterna som står för det språkliga övergreppet, och frågan är väl om det inte är ett än vidrigare exempel på lögnaktigt missbruk av begrepp. Moderaterna har alltså gjort sig en ny logga:

Man tar sig för pannan! Ska man skratta eller gråta? Snurra några varv i sin grav? Spy galla?

Jonas Sjöstedt kommenterar på facebook:

"Riktiga arbetarpartier försämrar inte arbetsrätten, de slår inte sönder A-kassan och de bryr sig om arbetsmiljö. Inte heller har de i historien motsatt sig i stort sett varenda reform som har gynnat arbetarklassen."

Så sant. Den så kallade arbetslinjen som alliansen hävdar att de driver - och som de menar berättigar dem till epitetet arbetarparti - har ingenting med arbetarpolitik att göra! Arbetarpolitik handlar om precis de saker som alliansen med moderaterna i spetsen ägnat all sin kraft åt att riva ner, som t ex solidaritet och gemensamt ansvar för allas välfärd.

Personligen finner jag också av en annan orsak moderaternas nya logga så vämjelig att jag blir rent illamående:

Reinfeldt har utvecklat paternalismen till näst intill parodisk fulländning när han inför snart sagt varje yttrande av kritik mot alliansens förda politik, lägger huvudet på sned, tittar mot kameran och med överdrivet pedagogiskt tonfall "förklarar" för oss varför kritiken skulle vara missriktad och varför de åtgärder som kritiseras trots allt är till allas bästa. Man kan riktigt känna den nedlåtande klappen på huvudet: ”Du för står nog inte riktigt det här lille vän, så lämna åt oss att sköta det här efter vårt gottfinnande så kommer allt att bli så bra så bra…”

Nu har moderaterna tagit samma taktik till närmast heraldiska nivåer: Jag tror faktiskt, och hoppas innerligen att den slår tillbaka. Hårt som bara fan.

- - -

(Visst kan man anföra angående Reinfeldts paternalistiska taskspeleri att han lärt sig det av Göran Persson. Det förmildrar inte omständigheterna, och länder inte Reinfeldt till minsta heder att han i det avseendet slår Persson på fingrarna  i det han tagit det till en rent vidrig nivå.)

Perspektiv- och systemskifte etc...

Göran Greider brukar vara läsvärd, och det han har att säga tänkvärt. Men när jag läste på ETC:s förstasida att han säger att människan inte är skyldig till klimatet undrade jag om han fått hjärnblödning eller något. Tack och lov inte.

Hans poäng är tydlig:

Hör vad jag skriver. Det är inte människan. Det är systemet.

Visst kan man säga att det är människor som ligger bakom det rådande systemet. Det betyder inte, som Greider påpekar, att det är människan i största allmänhet som är skyldig. Och det finns en oerhört viktig poäng i att påpeka att klimatkrisen har uppstått på grund, och förvärras, av ett ekonomisk-politiskt system som uppmuntrar till ständigt ökad privatkonsumtion. Uppmuntrar till det för att när karusellerna slutar snurra, då kollapsar också systemet. Systemet som ingenting annat är än ett gigantiskt pyramidspel stavas, för den som ännu ingenting begripit, K-A-P-I-T-A-L-I-S-M.

Varje jobbskatteavdrag har fört oss ett steg bort från naturen och från en vettig klimatpolitik. Istället för skatter som går till nästan klimatneutral offentlig konsumtion - lärare, undersköterskor, poeter - skickas skattesänkningarna ut till ettusen köpcentra.

Det är ganska självklart. Men det behöver sägas. Om och om igen: Det är inte människan. Det är systemet. Den politik som för oss mot ett klimatneutralt samhälle, ett samhälle som inte hotar våra barns och barnbarns möjligheter till ett drägligt liv, kan inte vara annat än samma politik som för oss mot ett alternativt ekonomiskt system. Svårare är det inte. Och inte enklare heller.

Jag har sagt det förr: Jag tillhör dem som, i alla fall kortsiktigt, tjänar på jobbskatteavdragen. Mer slantar att konsumera för. Men jag behöver inte de slantarna. Jag vill inte ha dem. Jag vill att mina och dina barn, barnbarn, barnbarnsbarn osv. ska få leva i ett stabilt, solidariskt och gott samhälle, där de slipper ha klimatkatastrofens damoklessvärd hängande över sig. Det betalar jag mer än gärna för genom att avstå både det femte och det förra "jobbskatteavdraget".

Tack för ordet.

Dokumentation i rörliga bilder. Och ljud.

Eftersom inspelningen med Löst Folk dykt upp i sociala media lägger jag upp en länk här. Som tidigare sagt: Subben skulle inte ha känts överflödig i sammanhanget, men min upplevelse var att det ändå var tyngre bas än vad inspelningen antyder. Kul i vilket fall som helst!

http://vimeo.com/75582514

Ljudliga erfarenheter

Rattade ljud på kulturnatten. Fast på dagen. Rattade ljud på manifestation för gemensam välfärd påföljande lördag. Det var krävande åtaganden, men jag tycker jag tog mig igenom dem med hedern i behåll.

Kulturnattsdagen omfattade ett antal talare bl.a. Lars Ohly, artister (Daniel och jag, t ex som avslutade dagen med delar av vår standardrepertoar), inspelad bakgrundsmusik, och musik till popquiz… och allt skulle bli tvunget att skjuta från höften. Det jag bävade mest för var Röda Lågan, Ung Vänsters sångkör: Åtta(8) sångmickar samt bas och gitarr, och ingen egentlig tid för soundcheck. (Och vad kunde jag förvänta mig av deras mikrofonvana och -teknik?)

Röda Lågan

Hur det nu vart: Det kändes fint – oerhört fint – när en av Röda Lågans sångare (tillika en av två ordförande i Vänsterpartiet Uppsala) efter deras framträdande entusiastiskt utbrast:

”Vad kul det var att sjunga med bra ljud! Kan inte du sköta ljudet på första maj också?” (OK, hon sade ”kan inte ni…” för hon antog väl att det var hela arrangörsgruppen som stod bakom det eminenta ljudet, men yours truly vet ju hur det låg till.)

Det jag framför allt lärde mig var att mina 2x1100W inte på minsta vis är någon over kill utomhus. Och det var ju bra att jag lärde mig det och tog med dem och inte de äldre 400 wattarna till manifestationen lördagen därefter. De skulle absolut inte ha räckt till när vi samlade bortåt tusen personer på Stora Torget!

Vid manifestationen manifesterade sig två samverkande och helt oinbjudna ljudproblem.

1. Trots att mickarna var placerade ordentligt bakom högtalarnas spridningsradie hade jag väldiga rundgångsproblem. Men naturligtvis: Vi höll till på Stora Torget, omgärdade av höga stenhus. Ljudet studsade mot de hårda husväggarna, och vred jag upp ljudet tillräckligt för att det skulle nå till de bakersta folklagren tog det sig den vägen tillbaka runt hela torget för att helt slugt anfalla bakifrån!

2. Talare och artister förhöll sig tämligen olika till mikrofonerna. Jag ville sjunga som Gunnar Wiklund:

Men så sammetslen kunde jag ju inte vara. Jag fick ställa mig framför dem, gestikulera och ropa, vilket togs olika av olika. Märkligt att Behrang Miri som ändå bl a är någon sorts artist ingenting begrep, utan började ”skoja” och fråga om jag inte begrep hans skånska. Fick jag lust att säga något fult. Jag försöker ursäkta honom med att han kanske inte uppfattat att det var jag som ansvarade för ljudet. Tyvärr lyckas jag inte riktigt.

Men hela grejen var ju att de som talade närmre och höll mikrofonen intill sin mun, de skymde den också för ljudet som reflekterades bakifrån, medförande – utöver att de gick ut bättre i micken – att jag kunde dra på volymen utan att det började runda.

Löst Folk

Avslutande hip-hopkollektivet Löst Folk kunde det där, så jag kunde tack och lov dra på för fullt åt dem! Det var en riktigt kul bekantskap i en genre jag inte skulle uppsökt av mig själv. Rekommenderar dem absolut! (Nästa gång jag roddar dem tar jag med subben också, har jag lovat!)

Litet ironiskt förstod jag dagarna efter, via en ljudteknik-blogg jag prenumererar på, att det är ett vanligt förekommande fenomen: Det tjatas på ljudteknikern om att det hörs för dåligt, men det är inte vid mixerbordet problemet befinner sig, utan bakom micken. Men jag ska avsluta nu och säga att jag fått oerhört mycket uppskattning och kredd för ljudet. Så jag är nöjd. Nöjd och inte så litet stolt. Ser fram mot mer ljudroddande!

Svar på tal?

Ibland är det intressant med en blogg! Fick en kommentar till ett tidigare blogginlägg:

Anonym sa...

Skolinspektionens agerande i Lundsberg är med mina ögon sett ett skrämmande exempel på maktmissbruk. Men med en socionom i toppen på skolinspektionen kan vi förvänta oss beslut som exempelvis kan baseras på tyckande, obekräftade rykten och en medfödd partiskhet. Det blir ungefär som när våra socialtjänster gör vårdnadsutredningar - de har ofta bestämt sig för utfallet innan utredningen påbörjas och sedan behöver de ju bara samla på sig lite fragment som kan stödja det tänkta utfallet. Detta framgår med all tydlighet när förvaltningsrätten uttalar sig om utredningen som skolinspektionen baserar sina uttalanden på.
Vi måste inse att kvotering har sitt pris och nu har Lundsberg fått betala med råge. När skall kompetens få avgöra vem som skall befordras istället för som idag genusstatistik.

Vad ska man säga? Stackars liten! Så många rallarsvingar och ingen träffar någonstans i närheten av rätt. Och ännu mindre har någon enda av dem det minsta att göra med vad mitt blogginlägg faktiskt handlade om. Det enda som tyder på någon sorts intelligensnivå hos skribenten är att hen ser till att vara anonym.

Styrkebesked

Kom hem från gymmet efter jobbet och skulle fixa mera lunchlådor för veckan. En thaiinspirerad kycklinggryta var det tänkt. Inget ont om färdigköpta chilli/currypastor, sådana finns förvisso i mina förråd men jag brukar vilja göra den själv. Det är tillfredsställelse i att finhacka respektive riva chilli, vitlök och ingefära, att fräsa ihop med oystersauce och färskpressad lime till en ljuvligt doftande gegga!

Oftast är det dutch – även kallad spansk peppar – jag använder. Men när jag handlade sist såg den litet småtråkig ut, så det blev ett par fräscha habaneros istället. Tänkte att den är väl något starkare än den jag vanligen använder, så jag tog ungefär en fjärdedel så mycket.



En liten capsaicinbomb!

Nu är det ju så, att när jag tränar kolkar jag i mig en hel del vatten, och väl hemma efter träningen tränger det småningom på.  Så mitt upp i att jag står och fräser ihop den härliga chillipastan blir jag väldigt tvungen att gå och kasta vatten. Drar därför järngrytan från plattan och springer in på toaletten där jag uträttar mitt behov, varefter jag nogsamt tvättar händerna, för jag ska ju fortsätta med matlagningen…

Ja, som min framsynta och insiktsfulla läsare förmodligen redan räknat ut: strax att jag kommit ut i köket känner jag hur det börjar hetta i lemmens allrasom känsligaste del. Men det stannar inte där, utan samtidigt som hettan snabbt tilltar och tangerar rent smärtsamma nivåer sprider den sig ut i snart sagt hela underlivet. Synnerligen intressant sensation! Visst har jag råkat göra motsvarande någon gång tidigare, men det har inte varit i närheten av det här!

Vis av upplevelsen skopade jag upp hälften av den nu färdiga chillipastan ur grytan innan jag hällde på en halv burk kokosmjölk (ekologisk, förstås) och lade i bitar av kycklingfilé att puttra med. Avsmakning sade att det fortfarande var i den hetare änden, men min upplevelse vara att det var en fylligare och rundare hetta än vad dutch ger. Riktigt gott!

Kollade upp skillnaden mellan dutch och habanero. Den senare är c:a hundra gånger så stark, 250000 scoville mot 2500 för dutchen!

(Nu när jag åt min lunchlåda var det gott, men långtifrån särdeles hett. Hoppas verkligen att jag inte tog fel pyts i morse. Jag hade ju preparerat en särskild åt Petra, en som jag mildrat med extra kokosmjölk…)

Saker man i klassamhället kan göra med ord

Mycket kan man göra med ord, inte bara spela Wordfeud. Det lärde oss redan den gode J.L Austin!

I en föralldel välskriven debattartikel föranledd av rabaldren kring internatskolan Lundsberg skriver en f.d internatskoleelev (förvisso vid en annan skola än den nu skandaliserade):

 

Dessutom tar jag illa upp när mina föräldrar, och mina vänners föräldrar, kollektivt utmålas som folk som bara vill att deras barn ska integreras i överklassen när de i själva verket bara vill ge oss en möjlighet till en bra utbildning och ett ovärderligt nätverk av vänner, klasskamrater och alumni.

 

Eh… ja… Ta illa upp eller inte, men personligen kan jag  faktiskt inte se annat än att det skribenten hävdar är intentionerna -  att de ska "få ett ovärderligt nätverk av vänner, klasskamrater och alumni" -  är ganska precis vad som i det här sammanhanget rätteligen kan kallas för just det: att integreras i överklassen!

 

 (För övrigt ifrågasätter jag inte för en sekund att det gjorts rejäla övertramp i sociala medier, och jag har all förståelse för upprördheten hos de elever som just börjat på skolan. Det är inte det...)

 



Märklig annonsrespons



Ibland får man anledning att undra om en del människor verkligen inte har något bättre för sig…

Jag har ju lagt ut vår segelbåt Frida på Blocket, satt ett synnerligen lågt pris för båttypen ifråga och har varit tydlig med att det finns en hel del att göra såväl med trä som med inombordare. Haft många både mejl- och telefonkontakter. (Ett flertal mejlkontakter med polacker intressant nog.)

Annonsbild

I samtliga fall har jag förtydligat vilka underhålls-/ renoveringsbehov jag själv ser finns, och även skickat fler bilder som ger en uppfattning om båtens skick. Somliga intressenter har då tackat för sig, medan jag har fortsatt kontakt med en handfull.

I natt hade dock någon svarat följande på min annons:



 Ursäkta, men hur ärliga är ni? "behov av service/renovering/byte (eller gör som vi gjort i sommar och segla henne med en snurra monterad på en brädlapp i aktern" Det betyder alltså "motorn är defekt, funkar knappt alls". Varför mörka om nåt sånt om ni ens ska försöka få kaffeveden sålt till nån som inte tror ni ljuger om resten också? 10k lägger jag hellre på triss, och då är det inte längre segelbåtar vi pratar...

Jag får hålla i mig för att inte mejlledes svara personen ifråga, att uppenbarligen har jag uttryckt mig alldeles tydlig nog, eftersom till och med hen med sin lilla ärthjärna lyckats förstå innebörden av det jag skrivit i annonsen: FÖR NÄRVARANDE FUNKAR INTE INOMBORDAREN!

 
Håhåjaja. Skaffa sig ett liv, vet jag!

(Jag kommer absolut inte att svara på mejlet, eftersom jag därmed lämnar ut min mejladress till personen ifråga, vilket jag verkligen inte har för avsikt att göra.)

Beer can chicken à la chicken

Så här i semestertider är man ju rätt stressad och tiden rinner iväg fort som fan och båten är inte mastad och... men mat måste ätas. Och lagas. Planen för dagen var beer can chicken. Såg det först i Jonas Crambys Tex-Mex från grunden, men det tycks vara väldigt inne just nu...

Ett stycke ekologisk kyckling å närnare 2 kg inhandlades.

Rub enligt nedan

En rub bestående av cayennepeppar, chilli-chipotlepulver, paparikapulver, oregano, spiskummin, salt samt några pressade vitlöksklyftor. De proffskockar som inte tycker att man ska ha färska grejer i rubben, bara pulver... de har fel. Vitlöken fuktar bara till det en aning och smakar så himla mycket bättre än om man använder pulver.

Nu är det i full gång

Rub rubbades både inuti och utanpå kycklingen. Jag sparade litet av rubben att röra ut med honung till en glaze att pensla på mot slutet av tillagningen. Den öppnade ful-ölen trycktes upp i rumpan på kräket. En febertermometer in i tjockdelen av låret ställdes att oväsnas vid 75 grader celsius.


Det var här jag redan bestämt mig för att göra en chicken out. De tuffa killarna använder kolgrill, förstås. Men nu var det så att här förbereds seglingssemester, så jag hade liksom inte tid att passa en grill halva dagen. (Men sitta här och blogga, det går an? Ja, man gör ju sina prioriteringar.)

Det fick bli ugnen, som ställdes på mellan 150 och 175 grader. Fågelskrället på ett galler på nedersta falsen med långpanna under. Det tog ungefär två timmar det hela, och efter att bara ha smakat litet av renset sedan jag styckat härligheten, kan jag säga att det här kommer jag att göra igen! På kolgrillen.

Nästan färdig. Ska bara stryka på litet glaze och ge den tio minuter till.

Inte vet jag om det var ful-ölen i häcken, om det var att jag fick till en riktigt läcker rub eller den långsamma tillagningen i kombination med att jag höll koll på innertemperaturen. Antagligen någon sorts kombination. Absolut kul ska det bli att gör den här "på riktigt"!

Vallfärd till det gröna

Jag går händelserna i förväg, men det är omöjligt att låta bli. För när man nu ändå befann sig i närheten av Lövånger var det på sin plats så till den milda grad att det var rent omöjligt att avhålla sig från, att vallfärda till den där mytomspunna platsen. Än viktigare som jag läst att huset skulle rivas. Han var naturligtvis intervjuad om saken. Han förnekade sig inte utan noterade krasst att huset var gammalt och utom räddning. Ingen plats för tårar. Ingen anledning till gråt. Det är som det är, och det är väl bra nog så.

Efter litet snurrande – men inte så farligt ändå – hittade vi det. Naturligtvis alldeles intill bönhuset. Det borde jag ha kommit ihåg. Men jag har ju inget minne för sådana detaljer.

Det gröna huset

Där stod det i alla fall och all sin enkelhet. Det gröna huset. Tänk om han, långskånken, suttit där på förstutrappen med benen så långa att han med fötterna placerade två trappsteg ner ändå fick dem i spetsig vinkel med hakan snudd på vilande mot knäna!

Jag vet att han just aldrig är där, annat än i tankar och text... Men ändå...

En stege stod lutad mot en gapande fönsteröppning på vindsgaveln. Tänk om han kommit klättrande ut genom det glaslösa fönstret. Vilken syn skulle inte det ha varit!

Först sulorna på 45:orna (eller kan det måhända rentav vara 48.or?) som visar sig i fönsteröppningen. Strax de långa benen som krånglar sig ut. Kommen så långt blir han för en stund hängande halvvägs ut genom fönstergluggen medan fötterna trevar efter stegpinnarna. Efter ytterligare litet virkande och vridande kan man se den kutiga ryggen baxa sig ut genom den trånga öppningen.

Nacken får han böja ordentligt för att komma igenom utan att skrapa huvudsvålen mot fönsterbågen. Slutligen följer de långa armarna, som han för att komma igenom varit tvungen att hålla sträckta över huvudet. Med labbarna tar han så ett fast grepp om fönsterkarmens nederkant, varefter han utan att göra sig synbar brådska, pinnhål för pinnhål börjar klätta mot marken.

 

Ja, det skulle sannerligen ha varit en syn. Och det var en syn för mitt inre öga...

Vi fortsatte aningen längre upp i backen och där stod, precis som man kunde förvänta sig, dasset som fadern byggde. Det var så man snudd på blev alldeles allsmäktig och tvingades bemanna sig.

- - -

Under vår utflykt kunde vi bara konstatera och bekräfta att det inte var så konstigt om – just så som han skrev – eller annan som bodde där antingen blev författare eller spritade. Och kanske stundom bådadera. Det fick man ha förståelse för. Denna glesbygd. Och så väckelsen där till. Mysterium tremendum et fascinans! Eller: "Man baxnar."

- - -

En friluftsteater var uppbyggd utanför kapellet. Fredag, lördag och söndag ger de I lodjurets timma. Sjutton att vi inte är kvar här då! Ska hålla koll inför nästa sommar och hoppas att de kör något motsvarande.

Sorgsamma sommarnyheter (men även en gnutta hopp)

Mobilen surrade till i fickan och på displayen påstods att någon lagt en ny kommenterat på ett inlägg i min så gott som avsomnade blogg! Vad kunde det vara frågan om? Eftersom jag redan satt vid datorn loggade jag in på bloggen och fann att kommentaren var på ett inlägg från i höstas: Ett sista farväl.

Jag blev inte riktigt klok av kommentaren/frågorna ifall personen ifråga var klar över att Yrsa inte längre var i min vård, att hon nyligen flyttatt till Åland etc... det var oroande, dock att kommentaren antydde att hon verkade misskött.

Yrsa uppställd någonstans i närheten av Eckerö, tror jag.

Mejlade personen och bad honom förtydliga, och jo, han hade varit och tittat på Yrsa där hon stod uppställd i Käringsund, och hade tydligen diskuterat ett köp. Inte med Rainer, som köpte henne av mig, utan med dennes son... 

Jag förmodar att någonting hänt som gjort att Rainer inte kunnat ta hand om henne ordentligt. Hon hade, vad jag förstår stått utan ordentlig täckning hela vintern, och hon hade inte blivit sjösatt nu i vår. Som personen sade i sitt svarsmejl till mig: ”It's a crime!”

Jag hade ju uppfattat Rainer som pålitlig, och vågat hoppats att han skulle vårda lilla Yrsa väl. Det här var verkligen inte roligt alls, så i går kväll fälldes mer än en tår över stackars Yrsa... Några av dem kom sig nog också av en liten skamsenhet över att ha övergett henne.

Står hon där och undrar varför jag inte kommer och tar hand om henne som jag brukat? Varför jag inte med kärleksfull hand och pensel stryker hennes inre med linolja, varför jag inte ömsint tvättar av hennes skrov för att stryka ett lager oljefärg ovan vattenlinjen, skrapar botten och köl, grundar, lägger på bottenfärg och slutligen tätar eventuella synliga glipor, varför jag inte...? Nej nu börjar jag snart gråta igen...

Det är nu inte mycket jag kan göra mer än hoppas att den här intressenten får ta över henne. Och att han rustar upp henne innan det är försent. Ännu är det långt ifrån bortom all räddning kan jag se av de bilder han mejlat mig. Men står hon ett år till på det viset, då är det snart inte mycket att göra. Eller kanske snarare: då är det väldigt mycket att göra om hon ska bli både sjöduglig och fin igen!

Spelplan

 

Det här är en lista över vad Daniel och jag kan tänkas göra i duoformat. Daniel gitarr och sång, jag huvudsakligen bas och litet stämpålägg:
 

• All along the watch tower (Dylan)
• Bad moon rising (Creedence)
• Bright side of life (Monty Pyton)
• Because the night (Patti Smith)
• Black magic woman (Fleetwood Mac)
• Cover me (Springsteen)
• Crocodile rock (Elton John)
• Far far away (Slade)
• First we take Manhattan (Leonard Cohen)
• Have you ever seen the rain (Creedence)
• Hotel California (Eagles)
• Hungry heart (Springsteen)
• I shall be released (Dylan)
• Knockin' on heaven's door (Dylan)
• Let it be (Beatles)
• Light my fire (The Doors)
• Like a rolling stone (Dylan)
• Midnight hour (Wilson Picket)
• My oh My (Slade)
• One way ticket to the moon (Dave Stewart)
• Proud Mary (Creedence)
• Save tonight (Eagle Eye Cherry)
• Sixteen tons (Johnny Cash)
• The Ship Song (Nick Cave)
• The midnight special (Creedence)
• Unchain my heart (Joe Cocker)
• We love to boogie (T-Rex)
• Whiskey in the jar (Thin Lizzy/Metallica)

Sjukjournal

Ägnat merparten av den här veckan åt att vara sjuk. Gjort det bästa av situationen och ägnat mig åt tre saker: Sova, dricka te, läsa böcker. Sistlidna höst var Hasse Carstensen här och lånade trummor och en gitarr för en kort spelning med det tillfälligt återförenade Butter Utter. (Spelningen ligger i min kanal på tuben - publicerat deni bloggen tidigare, men den är värd att återpubliceras):

Det var riktigt roligt att träffas igen efter så lång tid. Synd att han ska bo så himla långt bort från Uppsala. Gävle... det är ju halvvägs runt jordklotet, ju.

Hur som helst fick jag då en liten trave böcker av Hasse. Sedan tidigare har jag bara läst hans debutroman, Efter herr van Damme (-96). Nu tog jag itu med den inte avskräckande omfångsrika Poker mongo (-08). Baksidestexten klassificerar den som ungdomsroman. Ja, kanske det. Jag tyckte den var helt OK för en snart 55-åring att läsa en dag när skallens huvudsakliga innanmäte verkade bestå av snor.

Jag kan ingenting om poker, men hade ändå behållning av den bärande idén i boken, att livet kan (eller snarare inte kan) levas som ett pokerparti. Och när sista bladet var vänt, kom jag på det: Jag har hört Hasse - som undervisar i skrivande på Västergs folkhögskola - i någon intervju (som borde finnas på tuben men jag kan inte hitta den just nu) ge sin medicin för hur man kommer igång med sitt skrivande: Plagiera! Debutromanen, menar han själv, är hans egen version av en Patricia Highsmith-roman... (Jag knäckte inte koden då. och minns inte om det var tidigare eller senare jag slukade allt av Highsmith.)

Det var nu länge sedan jag läste Salinger: The catcher in the rye, men visst var det den som gick igen i Poker mongo! Minns att Hasse någon gång under den tid vi umgicks som mest var närmast besatt av den boken. Min egen största behållning av Salingers roman är att ha kunnat se den bakom Hasses. Ska jag rekommendera en av dem är det Hasses bok jag tycker du ska läsa!

Nästa bok: Bodil Malmsten, Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån. Malmsten har jag gillat ett tag. Här följer vi en narcissistisk, sexmissbrukande, alkoholiserad skådespelare på väg utför mot... kanske upplysningen. Febrigt berättad, mestadels ur huvudpersonens perspektiv, men andra viktiga personer kommer emellanåt till tals och ger relief genom att tydliggöra hur han berör andras liv på ett sätt han i sin självupptagenhet inte är förmögen att ens ana.

Det finns affiniteter mellan dessa två väldigt olika böcker. Kanske kan de båda kallas för utvecklingsromaner. Hasses bok rätt självklart, Malmstens med litet tänjande av begreppet - åtminstone om man ska gå efter wikipedias definition.

Och så slutligen Frans G. Bengtsson (som jag en gång i tiden, när jag först hörde talas om honom trodde hette Franske - som någon sorts smeknamn)  Röde Orm (båda volymerna i ett band). För att återknyta till Hasses författarråd, att plagiera: Oj oj oj, vad Jan Guillou varit här och snyltat! Men medan historien om Arn är en rätt träig och tuktad historia är Röde Orm - på något paradoxalt sätt just genom den sparsmakade och lakoniska stil Frans G. Bengtsson skriver i - en mustig, myllrande, humoristisk underbar skröna som man verkligen uppskattar är 600 sidor lång och önskar hade varit minst lika många sidor till! (Wikipedia har förresten en förklaring till den märkliga sista meningen i boken, den som fick mig att bläddra bakåt för att försöka hitta någonting jag trodde att jag missat...)

Nå men, har den gode Frans G. Bengtsson plagierat någonting? Kanske kanske inte, men nog har han haft sina inspirationskällor. Fornnordisk saga, självklart, men han lär på frågan vad han velat åstadkomma med boken också ha sagt:

Å, ingenting märkvärdigt, jag har bara velat skriva en läsbar bok som folk inte får lust att kasta i väggen, utan alla litterära anspråk. Någonting i stil med Odysséen och De tre musketörerna. (Germund Michanek: Frans G. Bengtsson. En minnesbok. - Min källa: Wikipedia.)

Underbart!