Sjörapport 2011 #7

Måndag 15:e augusti

Nej det blev ingen tredje natt på Fjäderholmarna. Gråtunga skyar gjorde att det kändes bättre att bege sig norrut igen. Vinden låg dumt när vi skulle ut, men vi fick hjälp av en ensamseglande tysk som höll i tampen i fören medan jag drog oss ut till bojen. Inombordaren startade inte, så jag drog igång snurran, för att vi skull komma iväg. När vi väl var ute i farleden gjorde jag fortsatta försök att starta dieseln, och just som jag började tänka att nu har vi snart inget batteri kvar stånkade den faktiskt igång.

Planen var att passera Waxholm för att sätta segel efter den litet krokiga passagen strax norr om, och sedan ta oss till Furusund.  När vi närmade oss Waxholm började sikten vara så dålig att jag allvarligt övervägde att gå in i gästhamnen där för att hoppas på bättre väder nästa dag. Bestämde mig i alla fall för att gå vidare, men ha i beredskap att vända tillbaka.

Grått, grått, grått - och värre blev det

När vi kom ut i Trälhavet strax norr om Waxholm bättrade det sig något, så jag kunde hoppas på att vi skulle kunna gå vidare som vi tänkt. Vinden låg på från alldeles fel håll, så att sätta segel var inte att tänka på. Dieseln fick jobba på.

Att vi skulle ta oss till Furusund redan idag verkade uteslutet, så det fick bli Linanäs, där vi ju låg för bara ett par nätter sedan. När vi ett par-tre timmar senare ankom Linanäs låg där bara en båt i gästhamnen. Det var ju skönt, för som sagt är det trångt mellan bryggorna. Vi gled in fint och tog platsen längst in. Eftersom bryggan beskriver ett L betydde det att vi också kom att ligga längs med bryggan.  Det skulle ju underlätta för Petra om hon ville få fast mark under fötterna, men ganska skönt även för mig.

När vi gled in mellan Y-bommarna blev vi mottagna i fören av mannen från den andra gästande båten.
”Visst har vi setts förr?” sa mannen när jag räckte honom tampen i fören.
"Ja visst, i Gräddö för några dagar sedan. Du tog emot oss där också!" Jag skulle nog inte ha ha känt igen honom om det inte varit för en påtaglig tysk accent.
"Ja, Gräddö var det! Hej på dig igen!"


Man känner nog igen oss. Risiga gamla Vindö 30 är det inte så många av. Inte många orisiga, heller, när jag tänker efter. De flesta tycks ha både större och mer moderna båtar. Den absoluta merparten helt i plast, så vår Frida gör sig nog aningen bemärkt.

Vid det här laget har vi varit ute en hel vecka. Själv har jag vant mig och skullle, som det känns, kunna ligga ute hur länge som helst. TV, dator och annat man är van vid att ha tillgång till känns helt onödigt. Endast navigare necesse est. Petra är överens med mig om att så här kan man ju fortsätta att leva. Det är vår första riktiga seglingssemester, trots att vi haft Frida i två säsonger och Yrsa i fem  (eller sex?). Men tidigare har vi bara gjort kortare turer på några få dagar., och framför allt har det handlat om att segla upp till Rävsten där vi brukat ha hyrd stuga. Som det känns nu bådar det gott för kommande seglingar.

Samtidigt känns det skönt att vara på väg norrut igen. Vi behöver tre-fyra dagar till innan vi når Herräng, så även jag lär få mitt lystmäte. Kan man bara få be om litet sydlig vind, kanske?

Petra njuter av frukost i Linanäs. Men nu är det oordning i bildarkivet för dent här fotot är från föregående visit